Call me the moment you get there!

Ahhh!

Hade en fabulöst skön dag igår. Gjorde saker som skulle gjort mamma sprickfärdig av stolthet (Tvättade och städade. Till och med bakom spisen, kylen och frysen). Fick med Älsklingen på en tur till ikea. Köpte en tung påse med mig hem (stark Älskling), hann med att vara pardryga genom att pussas på mesta möjliga synliga plats. Gjorde middag med vin, åt brutala mängder högprocentig choklad och kelade till en alldeles för lång film. Var alldeles borta, hängde inte med om vem som var vem, eller varför vad gjordes. Somnade i älsklingens famn till slut. Man kan ha det värre. Men faktiskt inte mycket bättre.

Idag - efter tio sköna timmars sömn, med en pusspaus innan de tre sista timmarna - är det bullbakningsdags med Aretha Franklins sällskap. Måste dock införskaffa kanel. Man kan inte baka kanelbullar utan kanel. Först ska degen jäsa, sen jag med bullfika ;)

Nu: Kaneljakt!

Ett år försvann

Det är november. Förstår inte riktigt hur det gick till. Det var solsken i morse och jag funderade ett ögonblick på hur de övriga i lämmeltåget på väg genom Kistas ingenjörskvarter skulle reagera om jag gav efter för lusten att yla fram Peps ”Oboy”. Med tanke på rökmolnet av andedräkter som tågets lämmlar avgav och de frusna - om än bräckliga - vattenpölarna i vägkanten beslöt jag mig för att strunta i det. Sjöng för mig själv där jag huttrade fram i minusgraderna.

Solen kryper inte längre högre upp på himmelen än lagom för att blända och blänka i den stundtals våta asfalten. I lördags orkade solen sig knappast ovanför horisonten, och definitiv inte genom de tjocka molnen. Mulna tankar lockades fram, all motivation motades bort, allt var tragik. Om det inte varit för en sångfågel, som allt för intensivt och uppgivet för att det skulle kunnas ses som annat än lustigt, sjöng för en kokosnöt, hade dagen varit förlorad.

Det är väl det som sammanfattar hösten. En tragisk, uppgiven skönhet, som vid första anblicken ser blek och anemisk ut, men som då man granskar skruden noggrannare avslöjar en vilande styrka.

Höstens ankomst väcker en oro och rädsla hos mig. Minns väderkyla, känslokyla, tunga tankar. Glömmer de ljusa härdarna, vänner på te- och kakbesök, glögg i gathörnen, sparka i färgglada och prassliga löv, smyga in i domkyrkan och låta ljudet av ens andedräkt försvinna i dess djup, stolthet och trygghet, och förundran över alla ljus som glittrar. Artificiellt ljus. Kraften av konserverat solljus. När det inte räcker får man krypa intill sin egen trygghet, långt borta från vårförälskelsen.

Men nu då?

Jag har den senaste tiden, nej faktiskt ända sedan förra våren, försökt hitta något som kan vara mitt framtidsjobb. Jag är i en återvändsgränd, för det jobb jag har hjälper mig inte att varken att utvecklas personligen eller klättra karriärmässigt. Och - ärligt - att jag hamnat på ett projekt i Kista känns mer som ett sätt för chefen att få mig att sluta gnälla om andra uppdrag och bättre lön. I alla fall i hans närhet. Tji får han dock om det nu ligger någon form av ”hämndbegär”, för jag trivs. Inte för att jag gör roligare saker, utan helt enkelt för att jag känner mig uppskattad för vad jag gör och för att det är en utmaning. Kollegerna är helt ok också. Det gör sitt till. Dessutom öppnar sig en annan marknad, vilket jag behöver, även om Stora Staden inte är där jag vill bo och jobba resten av livet. Ett tag kan väl gå, men hetsen tilltalar mig inte och jag saknar vidderna där hemma. Blåst och lukt av nyplöjd åker.

Måste skaffa referenser till när jag söker jobb. Ringde en gammal kollega och frågade försynt om han hade lust att stå på min lista och han tackade ja, men påpekade att det skulle vara synd om jag lämnade företaget. Först då kändes det som om det var på riktigt. Jag ska lämna Farbror och inte komma tillbaka. Jag ska lämna alla goa människor jag lärt känna och som jag varit dum nog att bara vara kompis med på jobbet. Borde lärt mig första gången det hände, men den gången fick sagan ett lyckligt slut. Nu vet jag inte. Tänk om jag ångrar mig? Om det är helt fel ställe och branch jag hamnar på? Eller om de säger: ”Tack, men nej tack”, och jag blir arbetslös? Jag kan inte tänka mig något värre, för jag skulle förvandlas till en liten mjuk hög under täcket. Tänk om den del av världen som jag tycker om inte anser mig vara önskvärd? Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig. buhu. Stackars mig. Å andra sidan har det alltid löst sig i elfte timmen. Det måste jag komma ihåg. Och om inget annat får jag väl...ja...lösa problemen om de kommer. Om.

Ah!

Ah! Mitt liv är så fullt av I-landsproblem!
Datorns batteri tog slut just som jag skulle göra den där sista saken,
Strax efter att jag inte fått det där nya jobbet,
Ungefär samtidigt som jag skulle påbörjat den där bokade tvättiden.
men
Jag ska i alla fall kanske få en bild av min hjärna. Röntga den en smula
och se vad som är fel
vad som skapar alla
I-landsproblem
Jag jobbade längre idag än vad jag tänkt
det är samma problem som det alltid varit som jag får reda ut,
jag ville egentligen inte ha det där jobbet, men sinnet behövde det,
Ah! Första maskinen är ändå klar nu
jag måste tvätta fyra istället för två.
En i taget, hinner inte träna.
Kan ju sälja min bil och cykla. Har ett fett reservdäck
det går på ett ut.
Glömde - Måste byta en trampa
Trampar runt i samma cirklar som jag annars alltid gjort.
Har väl alla råkat ut för, och att luften har gått ur.
Men i mitt fall är det värre
Det handlar ju om mig.

Ah!

En månad

Det har gått en månad sedan jag kom till Kista. Fortfarande är både förorten och staden relativt oupptäckt, men jag har ju ett tag till på mig innan det blir lite svårare.

Utflykter jag gjort är till Willys i Sollentuna, samt till båda IKEA. (Kungen har en sjujävla stor kurva och där har jag köpt en spegel som jag inte har en aning om hur jag ska få med på flyget hem). Skulle träffat mina kompisar mer om de bara haft kalendrar som matchade min. Har istället tränat en del, så jag kommer att vara hur krampig som helst när jag kommer hem på riktigt, om det fortsätter som det gjort. Jag kommer dessutom att ha ett fett flexkonto om jag bara vill.

Hade en plan om att utforska vad som finns på förortens gator. Inte uppfyllt än, men ska göras. Måste ju se vad det finns för alternativ. Det är ju trots allt så att jag jobbat hos Farbrorn allt för länge och att jag börjat tappa inspirationen och lusten, även om den fortfarande ibland förvånar mig med sin styrka.

Just nu flyter i alla fall jobbet på. Tempot har börjat öka rejält sista veckan, så jag har inte mycket tid över att fundera på hur jag ska klara av det ;) bra chef, trevliga kolleger, närmast fri frukt, diskmaskin i pentryt och flugor i papperskorgen, vilka festar på mina gamla äppelskrutt och bananskal. Livet kunde vara värre. Folk är schyssta och jag har ett papperskorgskretslopp att titta på om jag får tråkigt.

Lägenheten jag bor i är på Hotell Accome i Kista. Den liknar de nyare på studentområdet här i hemstaden. Litet pentry och gigantiskt dass mao. Skilnaden är att de tryckt in en dubbelsäng och att städning en gång i veckan ingår. De hade visseligen glömt att städa innan jag flyttade in, glömde sedan städa efter första veckan, därefter pajade luftkonditioneringen och senast avloppet i köket, men jag trivs rätt bra ändå. Frågan är ju bara var jag egentligen bor. Har kvar min lägenhet, har flyttat ihop med Älskling (eller...ja...) och bor huvuddelen av veckan i Kista. Vi ska förresten köpa säng i helgen =) Jag är visserligen bara smakråd, men i alla fall. Han är smakråd när jag ska shoppa rya. Det lutar åt en svart. Kommer bli så grymt! Sen ska jag få tapetserat nästa vecka. Gissa i vilken lägenhet? Den där jag bor! ;)

Det pinsamma är att jag inte började titta närmare på vare sig den lokala gallerian eller staden förrän Älskling kom på besök i helgen. Han är en inspirationskälla och göder min nyfikenhet. Det är lustigt så många idéer som föds i hans sällskap. Älsklingen är nyttig för Krokodilen på det sättet. Hur som helst blev det bio i gallerian (lustigt att inte åka in till centrum som man annars gör hemma för dylika nöjen) och en visit till andra våningen. Det finns både en boklåda och en musikaffär där! =) Ska titta mer på dem när de är öppna. Enbart bottenvåningsshopping hanns med i helgen. Kanske imorgon? Fråga mig då om jag hållit mitt löfte till mig själv ;) Staden tittades i alla fall på och gleds igenom, vi njöt av solen som förmodligen var den sista barärms-varma det här året.

I helgen var det också en kompis 30-årskalas. Hon är ljustekniker på Vasan, så vi var ett gäng som innan festen gick och såg Geten. Är väldigt förtjust i Susanne Reuter som spelade den kvinnliga huvudrollen. Hon har en enorm vasshet och känsla för humor. Hon är väldigt vacker, både utseendemässigt och på grund av den styrka hon utstrålar. Just styrkan gjorde att hennes knappa höjd över marken förvånade mig när hon sedan dök upp på min kompis kalas.

Jag undrar vad folk tänker om mig, om de ser samma person som jag anser mig vara. Men jag är inte säker på om jag skulle vilja bry mig om det. Man tenderar ju att umgås med de som bekräftar ens självbild. Att börja jobba med ett gäng nya människor har fått mig att fundera på det. Man hamnar i en utsatt position. Plötsligt är inte jag den som frågar om den nye vill vara med och leka, utan tvärt om den nya som försiktigt frågar om jag får lov att vara med. Men jag vågar i alla fall fråga. Och blir lika glad varje gång de andra säger ja.

Hemma!

Jag är hemma!
Så underbart, så glad!

Timbuktu!
Tillägnar den här till alla som överlevt poppen!

Bio & Popcorn
mörkerpussas


Brått lönar sig inte

Coor Management

De kallar mig flickebarn!!!!!

Ska jag dansa samba, eller kasta min apelsin efter dem?
Så gammal är jag inte, så barnslig är jag inte. Fan. Fast i limbo.

Snart

Nu får jag snart inte träffa min Älskling när jag vill längre. Men vi har flyttat ihop. På sätt coh vis... ;)

Vill kramas
Vill ha kräftskiva
But I will walk 500 miles
...eller, ja, rättare sagt köra 62 mil till långtbortistan. Bonusen är den avtalade fikan med HD efter 41 mil. *Kanske skulle höra med Joar om han ska hem i helgen så jag får sällskap, fast jag skulle tippa att han ska på andra hållet nu när terminsstarten närmar sig.

Ooooo...har flygpoäng nog för en tur till Oktoberfesten! Den riktiga så klart. Vet iofs inte om jag vill utsätta mig för weisswurst igen.

Lyssnat på Aha och Air idag. Mildrat tankarna på mina Älsklinglösa dagar.

ILH428

Väl sent - någon gång i juni tror jag - skickade jag iväg en ansökan till höstterminens kurser. Vid sidan av mitt jobb har det blivit ett och annat poäng, bara för att det är kul att lära sig nya saker och med faktumet att jag inte behöver fullfölja, om jag inte känner för det, som den bästa faktorn för att hålla den tentaångest borta som annars under mina ”riktiga” studier gjorde att de tog onödigt lång tid.

Man måste alltid ta en kik på de nya kurser som erbjuds och ILH428 var en av dem. Sexualitetens idéhistoria. Den lät ungefär lika seriös som ”Science fiction ur ett feministiskt perspektiv”, vilken jag lade ner eftersom jag aldrig orkade mig igenom den där ben jag inte ens minns namnet på. Synd, annars kunde jag varnat för den.

Hur som helst: Efter att ha läst artikeln ”Sexualitetens manliga ansikte” i Kvinnovetenskaplig Tidskrift, 1992:4 börjar man fundera över sitt eget beteende, erfarenheter, saker man hört och läst...Och hur mycket eller lite som egentligen förändrats de sista 200 åren med folks upplevelser och uppfattning om sex och lust till det.

Två utdrag:
”Ett stort problem i många - kanske i de flesta - heterosexuella parförhållanden lär vara den kvinnliga partens bristande intresse för sexuallivet. Bristande intresse för vad?” (Väldigt intressant fråga med tanke på artikelns utgångspunkt.)

”Men samtidigt är trycket starkt på kvinnor att ”tycka om sex” och den kvinna som öppet tillstår att hon inte gör det uppfattas som hämmad, konstig eller blockerad”.

Kursen börjar i november. Som sista reserv iom min försenade ansökan får jag väl se hur det blir med plats, emn man kan ju hoppas. Intagen eller ej finns det ju inget som hindrar mig från att plöja böckerna i litteraturlistan och öka min medvetandegrad en aning inom området.

Adjöss!

Åter till kylan

Kom hem i natt från mitt livs första chartersemester. Den mötande kylan kändes trygg och hemma. Lugn och sansad. Inget prål, ingen grannlåt, inget försöka vara vad det inte är mötte. Bara en tyst påminnelse om att hösten är nära, som den alltid är.

Körde hem till Älskling, kröp isäng och kände mig mer nära än vad jag gjort på hela veckan som vi varit borta. Hur spännande ett äventyr än är, så är det så mycket att anpassa sig till, ingen invand trygghet att luta sig mot, att fokus förflyttas från det som är viktigast. Jag tappar bort mig och kan inte uppskatta det goda så mycket som jag tror att jag borde.

Charter är en styggelse. Från beställningslistorna för sprit (tag 5 betala för 4!), via applåderna när planet landar, barnskriken under resan, mystachprydda medelålders männ med uppknäppta skjortor och guldkedjor kring halsen, uttryck som ”vi åker hit varje år, för det är en så genuin stämning här, och så är det så praktiskt att de talar svenska”, tonårsgäng med bandspelare och förhoppningar om att bli av med oskulden, intetsägande bussutflykter och slutligen, då målet nåtts, inkastare, prånglare, bedragare.

Det är mycket nu

All play and no work sedan i fredags, makes Chokladfabriken a fun girl. Ja, förutom att jag blev varse att ingen blir sexig av att tvätta bilar.....Fick bara en fyraårig beundrare som berättade för mig att hans pappa inte gjorde så som jag. Pedagogiskt - och sammanbitet - svarade jag att olika människor gör på samma sätt. Lyckligtvis började det regna efter en halvtimme med ungen efter mig, så jag kunde hota med att det kanske blev åska och att han måste skynda sig in.

Många darlings fyller år i Juli. En har gift sig!
Mitt eget födelsedagskalas är på gång. Därpå följer en resa till Cypern med Älskling lagom när jag hunnit bli av med kopparslagarna och städningen efter festen. (Den Stora Prövningen: Kommer jag att lyckas få någon annan - kanske en Älskling *he he* - att göra mitt städlidande kort?).

När höstvindarna börjar göra sig påminda ska jag jobba i hufvudstaden. Det kommer att bli gott om tid att komma på ett sätt att göra mig fri från mina I-landsproblem och ta reda på varför Älskling jämt säger saker jag tänker på och skickar mess när jag skriver till honom (Jag är alltid sent ute, han hinner alltid och jämt lika oförberett först ;) ) Så lik mig och så obegriplig. Tror våra respektive känsloliv orsakar bergochdalbana hos varandra. Är ju redan upp och ner. Åker man för fort är det ruskigt. Är det för jämnt blir det tamt och tråkigt.

Tills dess: Semester, träning, ofantliga mängder kel, kompisfikor, lokalsightseeing och fönsterputsande (så att jag bättre ser vintermörkret när det kommer krypande). Förhoppningsvis blir det en kräftskiva innan semestern är slut också. (Du får snapsen, jag tar kräftorna!)

Kindpussar på er allihopa!

tessla tessla vissel vessla

Det är visst jag som är jag. Känns som om det är fel människa som tittar tillbaka på mig genom spegeln. Aldrig samma ansikte två gånger. Fast det har kanske bara med förväntan att göra?

Yoga
Väska
Kista
Lägenhet
Oktoberfest 17/9-2/10
Oförmåga att släppa oviktigheter
Fröken Tessla Katt
Vinka av gammal vän
En släng höst, dricka te
Yoga

Sammanfattning

Dagens goda gärning: Tvingade en kollega att ta med sig Skittles från USA (där han numera jobbar på en systeravdelning till min) när han kom över till Sverige, eftersom jag har en kompis här i stan som är från staterna och som saknat just detta godis väldigt mycket...

Dagens onda gärning: Första halvan av ovanstående ;) Men han erbjöd sig! (Så då räknas det väl inte riktigt?)

Dagens grymmaste: Tanten i 80-årsåldern på 4-hjulig motorcykel. Hon körde visserligen 30km/h, men det spelar ingen roll!

Dagens sötaste: J&M:s lilla tilltufsade, sotsvarta hittekatt. Inte ett blankt strå finns i pälsen, men på torsdag ska han till vetrinären för lite uppiffning av hälsan. Tids nog kommer han att fatta hur bortskämd han är och börja dra nytta av det ;)

Fel

Fortfarande irriterad på en person som på en tillställning talat illa om en annan och sedan betett sig som vederbörandes bästa kompis. Somliga borde veta bättre än att följa nedbrytande könsstrukturer. Och om någon irriterar en, varför kan man då inte bara strunta i den personen? Man har ju så ont om tid ändå. Jag är inte guds bästa barn, det påstår jag inte. Borde kanske egentligen vara tacksam över hur andras dumhet får mig att reflektera över min egen och i förlängningen får en chans att förbättra mitt eget bemötande av mina medmänniskor.

Har funderat en hel del på beteenden och speciellt hur stolthet yttrar sig. Kaxighet är ett tecken på osäkerhet. Är man stabil i sig själv och vet vem man är och har, då behöver man inte ständigt lyfta fram sin person. Men kan inte också stolthet vara en mental snuttefilt? Som t.ex. att hellre fjärma sig från någon man är osams med, än att ta tag i problemen. Allt går inte att lösa, visst, jag vet, men alla känner ju till det där hårdnackade ”jag tänker inte berätta för dig vad som är fel om du inte begriper det själv” (vilket ju faller på sin egen orimlighet) eller att hårt hålla på sin rätt, sina känslor, sin uppfattning om hur saker och ting är, eller har skett.

Så går folk som man egentligen inte ville vara utan och dör innan man hunnit lösa bekymmer (som kanske inte ens finns), så som min farmor gjorde i fredags, för att jag tyckte hon gjort fel och ville att hon skulle ta första steget. Jag hade inte träffat henne på åtminstone 18 år.

Tycka om

Kär, varm om hjärtat, lycklig.

Mjuk och len, lite mothårs, inser att det är mina egna dåliga sidor som återfinns hos min älskling som jag inte kommer överens med. Inte gnälla, förklara. Göra något åt mig själv hellre än honom om jag inte trivs med sidorna. Varje människa är sin presentförpackning, ett påskägg. Man kanske inte gillar alla bitar, men om bara de andra är söta nog gör det inget. Så är det ju också =) Akta, akta att få blodsockerdipp båda på en gång. Inte bara leva på kärlek och fågelsång. Alldeles för värdefullt för det. Kärlek och Jocke Berg-sång ;)

Kan du beskydda mig? Du är min, hela du, med hull och hår!

Rödvin

-->

Det är lustigt vilka sidor alkohol plockar fram hos en.

I somliga avseenden har jag tröttnat på vad det gör med mig själv, på smaken, på de miljöer där den oftast intas. Men i andra avseenden är det en lustig form av berusning när små och möjligen okända hämningar släpps fram, hos en själv och andra.

Det krävs rätt miljö, rätt stämning, rätt sällskap. Och när det väl krupit fram kan man kanske hoppas att de där små onödiga hämningarna inser sin värdelöshet, liksom de onödigt släppta hämningarna inser sin status och håller sig på plats. Facinationen för en människa växer för varje gång man kommer en bit närmare och längre in under huden.

Tomt

Han fattas mig. Har ett hål i hjärtat som hans närvaro annars fyller. Jag får erkänna att det känns svårare än vad jag trott. Klart han skulle åka, men jag kan inte låta bli att önska att han var här. Varm famn, kittliga pussar. Lång söndagsfrukost med tåflörtande.

Har vårstädat, skrivit min uppsats tills imorgon, lagat mat för hela veckan, tvättat all min tvätt, matat fiskar och konstaterat att jag inte gillar lägenheten när han inte är där. Det har varit vår i mer än tre månader och plötsligt är det vinter. Ska kura ihop under en filt och läsa min grammatik. Tänka på annat och sedan sova.

Men först Tori.