Är i full gång med inskolningen. Semlan som sedan ganska länge haft bra sömnmönster och uppvak max 1 gång per natt (vi ha t.o.m. börjat få hela nätter då och då!) har totalvägrat sömn på förskolan. Igår var hon vaken 08-14:30, sov till 16:15 och somnade efter mycket bök 20:30, en timme för sent. Idag höll hon sig vaken 07:30-16:15, för att sedan sova 45 min och var rejält svårsomnad för natten både pga den sena luren, men också för att hon var övertrött. 19:45 knoppade hon in.
Jag hoppas att sömnunderskottet gör att det räcker att ta upp henne kl 7 imorgon för att hon ska lyckas somna på förskolan. Själv fick jag inte mer än 5h de två föregående nätterna, så jag hoppas dessutom på en helnattare. Risken för det känns iofs minimal. Inatt vaknade hon och verkade fullkomligt vettskrämd. Kontaktbar, så inte nattskräck, men förmodligen drömmar och definitivt ett underskott av mat. Det blev inte mycket av vare sig lunch, eller mellanmålen, så både igår och idag har hon fått tidigare middag än vanligt, plus en extramiddag innan vällingen. All mat i magen gör dock säkert sömnen mer orolig också.
Men, men. Jag kan glädjas åt att Semlan efter lite småklängighet just när vi kommit till förskolan sedan glatt kastar sig över alla leksaker, går och sjunger för sig själv, leker tittut med fröknar och barn och rent allmänt verkar tycka att förskolan är himlen på jorden. Klart man inte vill somna från det! Men stränga fröken säger att jag ska "anstränga mig hårdare" för att få henne att sova middag, vilket jag inte ser skulle innebära något annat än att jag skulle få hålla fast dottern så hårt att hon skulle bli gul och blå när allt hon vill är att åka en gång till på rutchkanan (Det är inte alltid man vaknar där man somnar, så den kanske är borta sen!).
Sånger, vyss, bärande, hårrufs och klappande - som alltid annars får Semlan att somna på 5 minuter - irriterar henne bara. "Hon testar dina gränser", får jag höra. Varför skulle hon börja med det just under inskolningen, undrar jag? Men jag skakar det av mig. Jag känner mitt barn och ser inga tendenser till att testa gränser. Det närmsta hon kommer är att öppna lådorna i köket och dra ut allt i dem, sedan skaka på huvudet, titta på en, skratta mjukt och säga "nej, nej, nej". För mig är det inte trots, utan att busa och visa att hon har kunskapen om att det är bus. Att testa gränser är för mig att medvetet begå fel och säga emot för att bygga upp sin personliga sfär medan föräldrarna sliter sitt hår ;-)
