söndag 16 november 2014
Lilla fröken bråttom
Knyttet vände sig från mage till rygg. Trodde inte mina ögon förrän hon gjort det för tredje gången. Sen googlade jag och såg att vissa barn vänder sig redan på förlossningen, medan andra hinner bli ett halvår. Och jag som var så stolt över mitt underbarn! ;-) Men underbarn ÄR hon ju. Precis som storasyster. De är ju våra underbara töser!
fredag 14 november 2014
En bra natt
I natt har Knyttet sovit 23-02:30, ammat och sedan sovit vidare 03-06, ammat och sovit 06:30-08:45. Det känns rätt lovande, men hon är bara tre veckor, så man kan ju inte ropa hej än.
Om inget annat väcker hon mig innan hon själv är vaken och sen ska jag själv komma till ro. När hon fått nästan 9h har jag fått hälften och med fler uppvak, delvis för att jag skulle få en chans att äta, gå på toa, duscha och ta hand om en maskin tvätt (genererad av lilla bajsmaskinen).
D-vitaminoljan ger M lite räserbajs, men hon verkar inte besväras av det och det är inte stor skillnad mot när hon inte får dem. Oavsett är det bra att vi bara fick plats med skötbordet i badrummet så att vi får stå på långsidan, på "internationellt vis", för den där lilla lurifaxen skjuter skarpt så snart man tar av blöjan!
Storasyster vaknade en gång i timmen och höll natt mellan kl 3-13. Skrek 20-03. Man får snabbt sin egen definition på vad som är en "bra natt". Tror jag kommer ur den här bebistiden utan att få lika många rynkor och gråa hår som jag fick sist. Jag är sjukt glad för hur "lätt" allt är den här gången och glad att den största chocken kom med första barnet. Vi har nog bara 3 kriser om dagen nu, jämfört med oändlighetskris sist... Var på BVC förra onsdagen och kvittrade på om hur bra vi hade det och sköterskan tittade på mig som om jag hade en skruv lös och påpekade att den första tiden VAR jobbig. "Men hon har ingen kolik! Det är underbart!" kvittrade jag.
Om inget annat väcker hon mig innan hon själv är vaken och sen ska jag själv komma till ro. När hon fått nästan 9h har jag fått hälften och med fler uppvak, delvis för att jag skulle få en chans att äta, gå på toa, duscha och ta hand om en maskin tvätt (genererad av lilla bajsmaskinen).
D-vitaminoljan ger M lite räserbajs, men hon verkar inte besväras av det och det är inte stor skillnad mot när hon inte får dem. Oavsett är det bra att vi bara fick plats med skötbordet i badrummet så att vi får stå på långsidan, på "internationellt vis", för den där lilla lurifaxen skjuter skarpt så snart man tar av blöjan!
Storasyster vaknade en gång i timmen och höll natt mellan kl 3-13. Skrek 20-03. Man får snabbt sin egen definition på vad som är en "bra natt". Tror jag kommer ur den här bebistiden utan att få lika många rynkor och gråa hår som jag fick sist. Jag är sjukt glad för hur "lätt" allt är den här gången och glad att den största chocken kom med första barnet. Vi har nog bara 3 kriser om dagen nu, jämfört med oändlighetskris sist... Var på BVC förra onsdagen och kvittrade på om hur bra vi hade det och sköterskan tittade på mig som om jag hade en skruv lös och påpekade att den första tiden VAR jobbig. "Men hon har ingen kolik! Det är underbart!" kvittrade jag.
torsdag 13 november 2014
Tvåbarnschock #2
Hur 17 man får ihop 15 h förskola per vecka det med en enmånadersbebis som väcker en tre ggr/natt? Hur får man tid att hinna med att äta, amma och vila?
Jag snittar 4h sömn nu och vet inte hur jag ska orka om jag inte kan vila under dagen. Kommer ha Semlan på fsk 9-14 tre ggr/v. Hon är ju världens raraste, men väldigt aktiv och just nu väldigt "kan själv", samtidigt som det blir konstanta sammanbrott när hon inte kan, eller får, göra själv.
Det får nog bli till att åka på mycket äventyr. Om jag är körbar, vill säga. Har ingen jag kan lämna stora hos med kort varsel, eller kort tid, och sova och lämna henne med lilla vågar jag inte.
Jag snittar 4h sömn nu och vet inte hur jag ska orka om jag inte kan vila under dagen. Kommer ha Semlan på fsk 9-14 tre ggr/v. Hon är ju världens raraste, men väldigt aktiv och just nu väldigt "kan själv", samtidigt som det blir konstanta sammanbrott när hon inte kan, eller får, göra själv.
Det får nog bli till att åka på mycket äventyr. Om jag är körbar, vill säga. Har ingen jag kan lämna stora hos med kort varsel, eller kort tid, och sova och lämna henne med lilla vågar jag inte.
Bekant konstant
Jag har ett konstant jättesockersug! Man behöver ju mer energi när man ammar än som gravid, så man ska väl inte bli förvånad. Eller så är det för att hålla sig vaken som kroppen kräver snabba kolhydrater... Levde på kaffe och kakor när jag var föräldraledig med Semlan.
söndag 9 november 2014
Far är rar
Idag var vi och firade farfar på Fars Dag. Knyttet var så nöjd då i hans famn och farmor kastade låååånga avundsjuka blickar tills turen kom till henne.
Nu går ögonen går i kors efter två timmars försök att natta Knyttet. Pappsen vankar runt med henne. Eftersom hon är väl medveten om att den där skäggiga typen inte har någon mjölk att erbjuda (och hon för den delen är rund som en boll av allt ammande) hoppas jag hennes två blå ramlar igen mer än någon sekund nu.
Finaste sover f.ö. på soffan på eget initiativ, för att inte störa med snark och hostningar. Då orkar han dessutom bättre med fyraåringen imorgon och kan ge mig sovmorgon, eller en lur under dagen. Kan inte klaga på det upplägget
Pappa funkar annars fint, så länge Knyttet inte är hungrig och det var samma med Semlan. Semlan var t.o.m. ofta mer nöjd hos pappa än mig när hon var bebis. Hos honom ligger/låg de nöjda på hans bröst, men hos mig är/var det mest order om att serveras mjölk pronto, helst igår.
Jag förtår att töserna gillar sin far. Han är varm, lugn och redan van vid en krävande tjej innan de små kom till världen ;-)
Nu går ögonen går i kors efter två timmars försök att natta Knyttet. Pappsen vankar runt med henne. Eftersom hon är väl medveten om att den där skäggiga typen inte har någon mjölk att erbjuda (och hon för den delen är rund som en boll av allt ammande) hoppas jag hennes två blå ramlar igen mer än någon sekund nu.
Finaste sover f.ö. på soffan på eget initiativ, för att inte störa med snark och hostningar. Då orkar han dessutom bättre med fyraåringen imorgon och kan ge mig sovmorgon, eller en lur under dagen. Kan inte klaga på det upplägget
Pappa funkar annars fint, så länge Knyttet inte är hungrig och det var samma med Semlan. Semlan var t.o.m. ofta mer nöjd hos pappa än mig när hon var bebis. Hos honom ligger/låg de nöjda på hans bröst, men hos mig är/var det mest order om att serveras mjölk pronto, helst igår.
Jag förtår att töserna gillar sin far. Han är varm, lugn och redan van vid en krävande tjej innan de små kom till världen ;-)
fredag 7 november 2014
Hur vet man att delad kärlek inte är halv?
Här gården mesta bra med Knyttet. Storasyster har däremot inte haft en bra dag och det var gråt och protester från det att hon vaknade tills att hon kom iväg till förskolan. Det är inte kul att dela med sig av sin mamma, även om man tycker om sin lillasyster!
Plötsligt ska det bara ätas om man får sitta i mammas knä. Välling är det enda som gäller på kvällen, fast vi hade slutat med det för flera veckor sedan. Stackaren har massor med mardrömmar. Det blir kaos om det inte är mamma som väcker och klär på om morgonen (kan/vill inte själv nu) och nattar om kvällen. Och hon blir superarg om pappa ens frågar om han ska hjälpa till med något.
Semlan vill ju så klart vara säker på att hon fortfarande är lika viktig och att jag finns där när hon behöver mig. Jag förstår det. Men som det sliter i hjärtat när jag ser hur ledsen och osäker hon är! Jag är glad att hon är så pass stor att vi kan prata lite om det, men allt är så nytt och det behövs tid för att hitta tryggheten igen. Dessutom kan ju jag och hennes pappa babbla allt vi vill, men Semlan måste ju själv kunna känna det för att tro på det. Vi jobbar på det, men det är inte lätt! Och jag minns ju själv hur jobbigt det kunde vara med syskon ibland.
Tålamod, tålamod...
Plötsligt ska det bara ätas om man får sitta i mammas knä. Välling är det enda som gäller på kvällen, fast vi hade slutat med det för flera veckor sedan. Stackaren har massor med mardrömmar. Det blir kaos om det inte är mamma som väcker och klär på om morgonen (kan/vill inte själv nu) och nattar om kvällen. Och hon blir superarg om pappa ens frågar om han ska hjälpa till med något.
Semlan vill ju så klart vara säker på att hon fortfarande är lika viktig och att jag finns där när hon behöver mig. Jag förstår det. Men som det sliter i hjärtat när jag ser hur ledsen och osäker hon är! Jag är glad att hon är så pass stor att vi kan prata lite om det, men allt är så nytt och det behövs tid för att hitta tryggheten igen. Dessutom kan ju jag och hennes pappa babbla allt vi vill, men Semlan måste ju själv kunna känna det för att tro på det. Vi jobbar på det, men det är inte lätt! Och jag minns ju själv hur jobbigt det kunde vara med syskon ibland.
Tålamod, tålamod...
onsdag 5 november 2014
Två veckor
Här verkar mjölken ha runnit till med råge! Knyttet behöver knappt suga. Verkligen skönt, med tanke på allt strul med Semlan, fast det gör ont den här gången också.
Idag var det tvåveckorsträff på BVC. Knyttet ligger 150g under sin födelsevikt. Sköterskan lät inte helnöjd, men sa inget direkt om det. Bara att jag skulle byta bröst efter 20 minuters amning om hon inte släppt själv, så att hon inte blir för trött för att äta tillräckligt. Sen kunde jag låta henne gosesnutta "efter maten" på andra bröstet om hon vill det och det funkar för mig. Fast det är ju typ det jag gör :-/
När ska vikten senast ha vänt? Och kan det vara så att hon växer mer på längden istället? Storasyster låg ju en kurva under medel på vikt och en över på längd, så lillasyster kanske blir lite samma? När ska man bli orolig? Jag är det inte nu, men det är ju bra att veta om det finns några varningssignaler att titta efter.
Idag var det tvåveckorsträff på BVC. Knyttet ligger 150g under sin födelsevikt. Sköterskan lät inte helnöjd, men sa inget direkt om det. Bara att jag skulle byta bröst efter 20 minuters amning om hon inte släppt själv, så att hon inte blir för trött för att äta tillräckligt. Sen kunde jag låta henne gosesnutta "efter maten" på andra bröstet om hon vill det och det funkar för mig. Fast det är ju typ det jag gör :-/
När ska vikten senast ha vänt? Och kan det vara så att hon växer mer på längden istället? Storasyster låg ju en kurva under medel på vikt och en över på längd, så lillasyster kanske blir lite samma? När ska man bli orolig? Jag är det inte nu, men det är ju bra att veta om det finns några varningssignaler att titta efter.
fredag 31 oktober 2014
Hur många är lagom?
Det pratas ibland om "gamla mammor" och det som avses är de som anses vara på sluttampen av sin fertilitet. Den inträder magiskt på 35-årsdagen och är baserad på fransk statistik på 1700- och 1800-talen, utan att ta hänsyn till annat än födslotal och mödrars ålder. Lite för trubbigt för att ha fått sådant genomslag, kan jag tycka.
Jag är 37 och tycker egentligen inte alls att jag är för gammal för en trea, men med tanke på hur risigt jag mådde hela graviditeten, att jag knappt känner att jag räcker till för två och att vi redan är lite väl trångbodda, så får det räcka med två. Dessutom är det ett antal min man och jag kan enas kring: han sa 1-2, jag sa 2 eller 4. Haha!
Jag är 37 och tycker egentligen inte alls att jag är för gammal för en trea, men med tanke på hur risigt jag mådde hela graviditeten, att jag knappt känner att jag räcker till för två och att vi redan är lite väl trångbodda, så får det räcka med två. Dessutom är det ett antal min man och jag kan enas kring: han sa 1-2, jag sa 2 eller 4. Haha!
söndag 26 oktober 2014
Appropå sänghoppande
Vet inte hur ofta vi har diskussioner av typen
Semlan: "men inget hände!"
Jag: "men något KUNDE ha hänt!"
Knyttet verkar mycket lugnare. Eller så är Finaste & jag luttrade.
Semlan: "men inget hände!"
Jag: "men något KUNDE ha hänt!"
Knyttet verkar mycket lugnare. Eller så är Finaste & jag luttrade.
fredag 24 oktober 2014
Tvåbarnschocken
Efter två dygn med bara Knyttet kom Semlan hem från mormor och morfar. Så tung hon är! Och vilken hoppjerka! Vill ju låta henne vara delaktig så mycket som hon vill, men det känns svårt att kombinera en virvelvind med en liten ömtålig tvådagars.
En fyraåring som hoppar i sängen samtidigt som jag ammar är lite läskigt, minst sagt. Ville ge det ett försök när hon ratade pappa till förmån för lillasyster. Började gråta av smärta när M tog tag och började suga. Fick 100 frågor pga detta under hopp. Och så ska man gärna svara pedagogiskt...Ha ha, fet chans!
Mjölken börjar rinna till och brösten är svullna, hårda och ömma. Bröstvårtorna gör ont. Stygnen och hemmorojderna i underlivet gör ont, speciellt som jag har slemhosta, men kan inte ta någon medicin pga amningen.
Ammar för glatta livet, handmjölkar, äter lösande mat, smörjer bröst och rumpa om och om igen. Går omkring ned mjölkuppsamlare och masserar brösten. Hoppas lillan inte får min hosta och försöker tänka att detta löser sig snart.
En fyraåring som hoppar i sängen samtidigt som jag ammar är lite läskigt, minst sagt. Ville ge det ett försök när hon ratade pappa till förmån för lillasyster. Började gråta av smärta när M tog tag och började suga. Fick 100 frågor pga detta under hopp. Och så ska man gärna svara pedagogiskt...Ha ha, fet chans!
Mjölken börjar rinna till och brösten är svullna, hårda och ömma. Bröstvårtorna gör ont. Stygnen och hemmorojderna i underlivet gör ont, speciellt som jag har slemhosta, men kan inte ta någon medicin pga amningen.
Ammar för glatta livet, handmjölkar, äter lösande mat, smörjer bröst och rumpa om och om igen. Går omkring ned mjölkuppsamlare och masserar brösten. Hoppas lillan inte får min hosta och försöker tänka att detta löser sig snart.
Var jag duktig?
Ibland ges beröm för att man klarat av att föda barn utan smärtlindring, eller för att man haft en snabb och därmed "lätt" förlossning. Det känns väldigt märkligt i mitt tycke.
Jag fick bäras in på förlossningen för benen bar inte, vi hade full panik på rummet med fyra barnmorskor, plus undersköterskor och läkare och jag lovar, det var inte det minsta spännande att höra orderna ropas över ens huvud om vem som skulle göra vad, samtidigt som jag själv inte hade någon som helst koll - eller kontroll - över kropp, eller sammanhang.
När jag blev igångsatt hann min man och jag prata om hur Semlan skulle komma att se ut, vad vi ville göra när vi kom hem osv. Det var huvudsakligen lugnt, harmoniskt och väldigt spännande. Jag hann med ett långt bad, latensfasen och utdrivningsskedet var hanterbart smärtsamma (dock inte öppningsskedet, men det var 2 av 20h och jag fick all smärtlindring jag bad om). Efteråt kände jag mig som värsta superkvinnan och ville direkt göra om det.
Den här gången är jag övertygad om att jag aldrig någonsin mera vill bli gravid och föda barn igen. Jag är bara tacksam för att min man hann hem så att vi kom in i tid. Fy fan om jag hade behövt gå igenom detta ensam hemma! Man ska inte förleda sig att tro att en snabb, spontan förlossning är enkel, vare sig för kropp eller psyke. Jag tycker inte man ska betygsätta sin förlossning utifrån drömbilden heller, för det enda som faktiskt spelar någon roll är att ens barn får komma till världen utan att råka illa ut på vägen. Hur barnet kom till världen är en del av barnets historia, inte dess värde, eller ens eget som mamma och kvinna.
Prestige och myter ställer till så mycket dumheter i huvudet på en. Tänk om man hade kunnat gå in i föräldrarollen med vetskap att omgivning och vård skulle backa upp en när man behövde och om man hade haft lite mindre förväntningar och större ödmjukhet?
Ligger problemet hos kvinnorna? De BM jag träffat skulle jag inte säga har gett intryck av att tycka att det är "duktigt" att föda utan smärtlindring. Däremot vet de ju mer om biverkningar och behovet av timing än en annan och har kanske inte samma övertro som den som föder barn 1-2 ggr i sitt liv heller. Samtidigt kan jag tänka mig att de blir hemmablinda av all smärta de ser, för den är ju normal, även om den som upplever den känner att den är omänsklig. Det finns ju de som föder utan något och inte tycker att det gjorde ont alls. Visst, en klar minoritet, men jag kan undra vad mer de förnekar? Att jorden är rund? Eller så är vi alla olika och barnmorskorna ska ta oss alla igenom vad som är en vardagshändelse för dem och vårt livs största händelse(r).
Jag fattade ju t.ex. inte hur påverkad jag skulle bli av allt jag fick under Semlans förlossning,eller hur de olika preparaten skulle samverka/motverka, utan trodde jag skulle må som vanligt, slippa ha ont och att det skulle vara som att bajsa, typ.
LURAD!
Jag fick bäras in på förlossningen för benen bar inte, vi hade full panik på rummet med fyra barnmorskor, plus undersköterskor och läkare och jag lovar, det var inte det minsta spännande att höra orderna ropas över ens huvud om vem som skulle göra vad, samtidigt som jag själv inte hade någon som helst koll - eller kontroll - över kropp, eller sammanhang.
När jag blev igångsatt hann min man och jag prata om hur Semlan skulle komma att se ut, vad vi ville göra när vi kom hem osv. Det var huvudsakligen lugnt, harmoniskt och väldigt spännande. Jag hann med ett långt bad, latensfasen och utdrivningsskedet var hanterbart smärtsamma (dock inte öppningsskedet, men det var 2 av 20h och jag fick all smärtlindring jag bad om). Efteråt kände jag mig som värsta superkvinnan och ville direkt göra om det.
Den här gången är jag övertygad om att jag aldrig någonsin mera vill bli gravid och föda barn igen. Jag är bara tacksam för att min man hann hem så att vi kom in i tid. Fy fan om jag hade behövt gå igenom detta ensam hemma! Man ska inte förleda sig att tro att en snabb, spontan förlossning är enkel, vare sig för kropp eller psyke. Jag tycker inte man ska betygsätta sin förlossning utifrån drömbilden heller, för det enda som faktiskt spelar någon roll är att ens barn får komma till världen utan att råka illa ut på vägen. Hur barnet kom till världen är en del av barnets historia, inte dess värde, eller ens eget som mamma och kvinna.
Prestige och myter ställer till så mycket dumheter i huvudet på en. Tänk om man hade kunnat gå in i föräldrarollen med vetskap att omgivning och vård skulle backa upp en när man behövde och om man hade haft lite mindre förväntningar och större ödmjukhet?
Ligger problemet hos kvinnorna? De BM jag träffat skulle jag inte säga har gett intryck av att tycka att det är "duktigt" att föda utan smärtlindring. Däremot vet de ju mer om biverkningar och behovet av timing än en annan och har kanske inte samma övertro som den som föder barn 1-2 ggr i sitt liv heller. Samtidigt kan jag tänka mig att de blir hemmablinda av all smärta de ser, för den är ju normal, även om den som upplever den känner att den är omänsklig. Det finns ju de som föder utan något och inte tycker att det gjorde ont alls. Visst, en klar minoritet, men jag kan undra vad mer de förnekar? Att jorden är rund? Eller så är vi alla olika och barnmorskorna ska ta oss alla igenom vad som är en vardagshändelse för dem och vårt livs största händelse(r).
Jag fattade ju t.ex. inte hur påverkad jag skulle bli av allt jag fick under Semlans förlossning,eller hur de olika preparaten skulle samverka/motverka, utan trodde jag skulle må som vanligt, slippa ha ont och att det skulle vara som att bajsa, typ.
LURAD!
torsdag 23 oktober 2014
Knyter an
Lillan ligger och hummar i sömnen. Inga missnöjda ljud, så mysigt att lyssna på! Känns tryggt. Vaknar till och klappar lite då och då på henne.
Senaste dosen smärtstillande har verkligen tagit! Låg och kände hur magen krampade, men utan minsta obehag eller smärta. Så enkelt allt känns nu! Det går ju säkert över, men underbart att allt funkar nu, så att jag får vila. Måste förresten ge en eloge till Finaste som varit en riktig klippa. Nästan så jag förlåter honom för att han sa "Det här gick ju lätt!" ;-)
onsdag 22 oktober 2014
Knyttet är här!
En timme och en kvart efter att jag skrivit förra inlägget kom Knyttet!
Jag var på toa och höll på att torka mig efter att ha kissat när det knakade till och det kändes som om jag kissade på min hand. Tänkte att "nu får det väl ändå vara slut på äckligheterna i den här graviditeten!", men kom sen ihåg att jag läst om att det kan knaka innan vattnet går.
Jag skickade ett meddelande till Finaste som stod och väntade på sitt försenade tåg. Tre minuter efter att vattnet gått kom första värken, så vi kom överens om att han skulle vända hemåt. Ringde svärmor och bestämde hur hämtningen av Semlan skulle gå till, sedan mamma för att berätta att det var på gång. SEN ringde jag förlossningen. Det var 40 minuter innan allt var över. På KK tyckte de att de skulle ringa en ambulans till mig, att jag lät ansträngd. "Nej, nej, det här går så bra så, min man är här om 20 minuter", sa jag glatt, trots att han var 45 minuters promenad bort. Jag trodde ju det skulle ta 6h efter vattenavgången som sist.
Jag beslöt mig för att ta en dusch och klä mig, men just som jag skulle in i duschen började fostervattnet forsa och det var rosa. Vad betydde det? Blod?! Jag gick från glad och exalterad till livrädd i samma stund och ringde förlossningen som återigen upprepade ambulanserbjudandet, men jag insåg att den inte skulle hinna fram innan Finaste, så jag lade på och ringde honom. "KOM NU!!"
Finaste hade då sprungit 2 km, men stoppade en bil och liftade resterande 2 km hem. Bussen går bara tidiga morgnar och kvällar och någon taxi fanns inte tillgänglig. Jag hade av samma anledning bilen hemma för att kunna köra till KK för bedömningen inför igångsättningen. Bussarna från Finastes jobb går ofta till sjukhuset, så det kändes som den bästa lösningen.
Han kom hem mellan två värkar och jag hade lyckats duscha och få kläder på. Jag meddelade vad jag och farmor kommit överens om, han fixade det och lade ett av spjälsängens kisskydd i baksätet för att fånga eventuellt läckande fostervatten.
Just som Finaste höll på att hjälpa mig till bilen kom tre mammor på väg till förskolan intill förbi vårt hus. Jag kände igen en som tjejen i nummer 8 och väste "Nu kommer bäbisen". Samtliga såg rejält uppskrämda ut!
Finaste körde - i mitt tycke - alldeles för lugnt och snällt på vägen till KK. Jag hade ungefär två värkar per tre minuter och kroppen var helt speedad! När krystvärkarna kom kunde jag nästan inte avgöra när en slutade och nästa började. Den första krystvärken kom vid Lunds gamla brandstation, andra vid trafikljusen strax utanför sjukhusområdet, tredje utanför patienthotellet och fjärde just efter att han ställt bilen precis utanför KKs entré och hjälpt mig innanför skjutdörrarna. .Då vek sig också benen på mig. En kvinna såg oss och rusade fram. Hon tog mig under vänstra armen, Finaste under högra. Sedan släpade de mig fram till dörren in till förlossningen och ringde på. En sekund gick, INGEN KOM. Då började vi alla tre bulta på dörren.
Dörren öppnades och där stod en arsenal med folk. Jag bars in på rum 4 och lyftes upp på en säng. Rummet surrade av röster och rop. Något av det första de sa när vi kom in var "fostervattnet ser fint ut" och först då slutade jag tro att lillan, jag, eller vi båda skulle dö. Plötsligt var det bara Finaste, jag, en barnmorska och en undersköterska kvar i rummet. Jag ylade att de skulle ge mig något mot smärtan, så att jag skulle klara av den, men de svarade kallt "Det finns inte tid. Om två minuter har du barn". De ljög. Det tog tio.
Totalt 66 minuter efter första förvarningen - vattenavgången - kom Knyttet. 3.950g och 50 cm och med en rödblond kalufs. Min första tanke var ett chockat "Men det är inte Semlan?!"
Hon skrek så snart hon var ute och alla värden var fina för oss båda, tack och lov. Till skillnad mot storasyster ammade Knyttet dessutom bra på första försöket. Skönt, men jag är redan öm i brösten!
Det gick verkligen undan och det är först nu det börjar sjunka in vad som skett. Visst är det skönt att plågan var över så fort, men psyket hängde inte med och fy fasen så ont det gjorde! Efter att Semlan föddes önskade jag att få göra om det direkt efteråt. Den här gången känner jag att jag aldrig vill göra om det. Men hon är ju så fin, vår lilla tös, och värd resan. Jo, man kan visst älska en unge fast graviditeten coh förlossningen var plågsamma! Nu ska jag bara överleva eftervärkarna. De är ju nästan lika illa som de jag hade mellan vattenavgången och krystvärkarna! Ett par gånger har det varit så det svartnat för ögonen. Just nu fine and dandy, dock, eftersom jag har fått smärtlindrande. Tydligen kan eftervärkarna vara mer intensiva när det gått fort. Kroppen protesterar, sa BM.
Jag var på toa och höll på att torka mig efter att ha kissat när det knakade till och det kändes som om jag kissade på min hand. Tänkte att "nu får det väl ändå vara slut på äckligheterna i den här graviditeten!", men kom sen ihåg att jag läst om att det kan knaka innan vattnet går.
Jag skickade ett meddelande till Finaste som stod och väntade på sitt försenade tåg. Tre minuter efter att vattnet gått kom första värken, så vi kom överens om att han skulle vända hemåt. Ringde svärmor och bestämde hur hämtningen av Semlan skulle gå till, sedan mamma för att berätta att det var på gång. SEN ringde jag förlossningen. Det var 40 minuter innan allt var över. På KK tyckte de att de skulle ringa en ambulans till mig, att jag lät ansträngd. "Nej, nej, det här går så bra så, min man är här om 20 minuter", sa jag glatt, trots att han var 45 minuters promenad bort. Jag trodde ju det skulle ta 6h efter vattenavgången som sist.
Jag beslöt mig för att ta en dusch och klä mig, men just som jag skulle in i duschen började fostervattnet forsa och det var rosa. Vad betydde det? Blod?! Jag gick från glad och exalterad till livrädd i samma stund och ringde förlossningen som återigen upprepade ambulanserbjudandet, men jag insåg att den inte skulle hinna fram innan Finaste, så jag lade på och ringde honom. "KOM NU!!"
Finaste hade då sprungit 2 km, men stoppade en bil och liftade resterande 2 km hem. Bussen går bara tidiga morgnar och kvällar och någon taxi fanns inte tillgänglig. Jag hade av samma anledning bilen hemma för att kunna köra till KK för bedömningen inför igångsättningen. Bussarna från Finastes jobb går ofta till sjukhuset, så det kändes som den bästa lösningen.
Han kom hem mellan två värkar och jag hade lyckats duscha och få kläder på. Jag meddelade vad jag och farmor kommit överens om, han fixade det och lade ett av spjälsängens kisskydd i baksätet för att fånga eventuellt läckande fostervatten.
Just som Finaste höll på att hjälpa mig till bilen kom tre mammor på väg till förskolan intill förbi vårt hus. Jag kände igen en som tjejen i nummer 8 och väste "Nu kommer bäbisen". Samtliga såg rejält uppskrämda ut!
Finaste körde - i mitt tycke - alldeles för lugnt och snällt på vägen till KK. Jag hade ungefär två värkar per tre minuter och kroppen var helt speedad! När krystvärkarna kom kunde jag nästan inte avgöra när en slutade och nästa började. Den första krystvärken kom vid Lunds gamla brandstation, andra vid trafikljusen strax utanför sjukhusområdet, tredje utanför patienthotellet och fjärde just efter att han ställt bilen precis utanför KKs entré och hjälpt mig innanför skjutdörrarna. .Då vek sig också benen på mig. En kvinna såg oss och rusade fram. Hon tog mig under vänstra armen, Finaste under högra. Sedan släpade de mig fram till dörren in till förlossningen och ringde på. En sekund gick, INGEN KOM. Då började vi alla tre bulta på dörren.
Dörren öppnades och där stod en arsenal med folk. Jag bars in på rum 4 och lyftes upp på en säng. Rummet surrade av röster och rop. Något av det första de sa när vi kom in var "fostervattnet ser fint ut" och först då slutade jag tro att lillan, jag, eller vi båda skulle dö. Plötsligt var det bara Finaste, jag, en barnmorska och en undersköterska kvar i rummet. Jag ylade att de skulle ge mig något mot smärtan, så att jag skulle klara av den, men de svarade kallt "Det finns inte tid. Om två minuter har du barn". De ljög. Det tog tio.
Totalt 66 minuter efter första förvarningen - vattenavgången - kom Knyttet. 3.950g och 50 cm och med en rödblond kalufs. Min första tanke var ett chockat "Men det är inte Semlan?!"
Hon skrek så snart hon var ute och alla värden var fina för oss båda, tack och lov. Till skillnad mot storasyster ammade Knyttet dessutom bra på första försöket. Skönt, men jag är redan öm i brösten!
Det gick verkligen undan och det är först nu det börjar sjunka in vad som skett. Visst är det skönt att plågan var över så fort, men psyket hängde inte med och fy fasen så ont det gjorde! Efter att Semlan föddes önskade jag att få göra om det direkt efteråt. Den här gången känner jag att jag aldrig vill göra om det. Men hon är ju så fin, vår lilla tös, och värd resan. Jo, man kan visst älska en unge fast graviditeten coh förlossningen var plågsamma! Nu ska jag bara överleva eftervärkarna. De är ju nästan lika illa som de jag hade mellan vattenavgången och krystvärkarna! Ett par gånger har det varit så det svartnat för ögonen. Just nu fine and dandy, dock, eftersom jag har fått smärtlindrande. Tydligen kan eftervärkarna vara mer intensiva när det gått fort. Kroppen protesterar, sa BM.
Bedömningsdagen
Nu är det bara några timmar kvar innan det är dags för bedömning inför morgondagens igångsättning. Skönt, trots att det är lite nervöst.
Har haft få, men starka sammandragningar i natt. Livmodern har tryckt som fasen på blåsan under sammandragningarna på sistone och i natt var det så pass att jag trodde jag börjat läcka fostervatten. Förmodligen var det dock en kombination av utmattad blåsa och rikliga flytningar. Blä!
Man kan ju skriva upp det på listan över saker som man inte vet om man hade velat veta skulle kunna hända under en graviditet. Shit vad jag ska knipa och träna blåsan sen! Så här kan man ju inte ha det!
Tänk: om två dagar ser jag mina tår igen och har förmodligen tappat 1/3 av gravidvikten. Jag kommer att ha ont överallt, ha fått vår lilla skatt och gissningsvis ha enorm sömnbrist. Idag längtar jag något enormt efter detta!
måndag 20 oktober 2014
Kontrast
Det kanske är normalt att vara rädd inför en förlossning, men det står i en så skarp kontrast till omvärldens (medias?) bild av bebislyckan. Som när man träffar någon som ooo:ar och ahh:ar över magen och frågar hur man mår, då svarar jag kallt "Skit, men det är iaf snart över". Orkar liksom inte stämma in i glädjetjuten och har inget emot att döda konversationer längre. Fast ofta kommer det då något om hur mysigt det är med bebisar, vilket jag absolut tycker, men jag är ju livrädd att få en kolikbäbis till!
Jag antar att det är rampfeber och att det går över. Med eller utan tvång. För så märklig man är som inte är uppfylld av lycka när man vare sig kan äta eller dricka vad man vill, bajsa eller röra sig, samt plötsligt är allmän egendom att röra och kommentera
söndag 19 oktober 2014
Rädd
Fyra dagar max tills vi får träffa vår lilla. Jag är skiträdd nu.
Sist hade jag förväntat mig övertid och allt skedde kontrollerat på sjukhuset. Nu ska jag själv begripa när det är dags att åka in, vet inte när det händer (om det händer före torsdag), eller något.
Alla namn vi pratat om känns hemska, Semlan säger att hon aldrig ska leka med bebisen, själv har jag mest längtat över att få graviditeten avslutad. Hur ska jag kunna gå igenom en förlossning? Hur ska jag kunna älska ett barn till? Hur ska jag kunna vara mamma till två? Och blir det samma tillvaro under isen som efter Semlan?
lördag 18 oktober 2014
Världens bästa Semla
I natt sov jag 2,5h i sträck (efter två entimmarslurar kan tilläggas). Vaknade och kände mig som en ny människa, fast ohyggligt kissnödig. Gick på toa och läckte när jag skulle sätta mig för att trycket mot blåsan blev för stort när jag böjde mig fram. Fräscht! Ja ja. Det blir bättre sen. Man får vara tacksam för den vila man får vid det här laget iaf.
Idag blir det kalas för älskade Semlan som fyller fyra år. Vi bjuder på hemmagjorda kokostoppar, cup cakes och prinsesstårta. Pappsen blandade ihop paketen, så nu ska hon absolut ha på sig hundtröjan som hon egentligen skulle fått senare, istället för kläderna jag hade tänkt. Får svälja stoltheten och inse att hon inte har mindre vilja nu, än när hon kom. Haha! Det gör jag rätt ofta för snuffsan!
fredag 17 oktober 2014
Nyktert
Sedan grillsäsongen har det alltid funnits alkoholfri öl hemma. På sin höjd har Finaste väl druckit två starköl om det varit helg sedan dess. Någon mer när det varit fest och då har han ju inte varit körbar, men ofta har han bara druckit alkoholfri. Någon gång tar han en liten whisky, men "förkylningswhiskyn" tog slut igår och han har sagt att han ska spara finwhiskyn tills vi är hemma med Knyttet och kan fira lite, så jag tror nog han själv tänkt ta det lugnt nu.
Sist bodde vi ett stenkast från närmsta sjukhuset, men då höll han sig ändå helnykter sista veckan innan BF ungefär. Nu har vi ju flyttat en bit utanför stan och är beroende av bil, eftersom taxitillgången är osäker. Med tanke på hur säkra vi båda var i natt på att det skulle dra igång behöver jag nog inte be honom om att inte dricka nu, men det är väl lika bra att ta upp det, så att vi är på samma våglängd.
Falsklarm igen
Ytterligare en natt full av värkar. Vaknade flera gånger för att de var så kraftiga att jag vek mig dubbel. Lite svårt att följa med och slappna av i det läget! Sen drog det på så att jag hade 2 min emellan innan mellan kl 02-04 innan det dog ut. Där låg vi vakna och trodde vi skulle få åka in, men det blev till att knoppa in ett par timmar istället.
Kl 06 vaknade dottern och då var det lika bra att gå upp tills mannen tagit henne till förskolan. NU ska jag och min träningsvärkiga mage sova, hoppas jag. Undrar lite försiktigt om någon bättre vetande kan svara på frågan: Till vem reklamerar man sin kropp?!
torsdag 16 oktober 2014
Hur känns det när man ska föda barn?
Idag är det en vecka till igångsättning ifall knodden inte redan kommit då iaf! Skulle inte sätta pengar på att jag klarar det med förnuftet i behåll, men ändå! Nedräkning på allvar!
För varje liten bit som Knyttet sjunkit ner, så har hon vuxit lika mycket, minst! Men nu känns det som om det är stopp i magen och fogarna känns också av! Små steg och mycket tid, så går det. Får ladda med kaffe också, tror jag. Och en lur...kanske godis. För en oväntad konsekvens av att vänta barn är den obefintliga dygnsrytmen. Jag är glad om jag sover 1,5h i sträck mellan kisspauserna. Brukar bli 30-90 min i taget och 3-4 kisspauser per natt. Om jag har tur somnar jag om inom en halvtimme från att jag varit uppe, men det blir ju lätt flera timmar vaken när kroppen verkligen borde vilja sova. Då är det bra att man har en chans att sova igen lite någon gång under dagen, men det hjälper ju bara på orken, inte dygnsrytmen.
Jag känner mig inte ett dugg klokare den här gången. Allt känns annorlunda, förutom att armarna verkar bli kortare ju närmare BF jag kommer. Eftersom jag blev igångsatt pga havandeskapsförgiftning sist, så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna avgöra när det startar. Krystvärkarna var rätt uppenbara, men innan dess har jag ingen aning om hur starka värkarna var i respektive fas, t.ex. Så när ska man åka in, liksom? Har haft ett par perioder när jag klockat värkar var tredje minut i flera timmar, men det var bara latensfasen. Vill ju hinna iväg i tid, men inte så god tid att jag blir hemskickad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)