Här går man och jobbar på att Älskling ska drabbas av insikten att han vill ha barn. I min del av kompisgänget börjar det dugga tätt mellan de små liven. och det sätter onekligen igång tankarna. Man förstår t.ex. hur talesättet "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge." blev till "Den som väntar på något gott väntar alltid för länge."
Oftast känns det som om det aldrig kommer att ske, vilket får mig att fundera på min käres avsikter, även om han hävdar att han bara behöver lite tid och att allt har blivit lite mer stabilt. Han vill ju ha barn med mig, säger han, men inte lika NU NU NU som jag. Han har svårt att förstå att jag känner att tiden börjar rinna ut, att jag är instabil för att jag blir osäker på om han alls vill ha barn, eller kommer att bli redo i tid. Har blivit ett par gråt-sammanbrott baserade på min rädsla att vi inte kommer att a) kunna få barn b) inte får friska barn
Kan inte låta bli att undra om det alls kommer att gå om vi väl drar igång iom att jag ju är 30. Dock fick min mormor 7 friska barn mellan ca 30 och 43, så jag hoppas jag ärvt förmågan efter henne. Och jag vet ett par kvinnor i släkten som varit 35+, dock inte utan att få ett par missfall vars innan det "gick rätt hela vägen". Mamma kom dock ruskigt tidigt i klimakteriet - ca 10 år före snittåldern- och vi är så lika varandra i allt annat, så varför inte på det? Fast jag kom ju i puberteten vid 11,5 och mamma vid 15. Kan 15 års p-pilleranvändande måhända kan ha förlängt min fertila period? Och har man längre eller kortare fertil period beroende på om man var sen eller tidig i sin utveckling? Man har ju bara ett begränsat antal ägg. I vilket fall skulle att fråga föräldrarna om deras erfarenheter vara omöjligt med tanke på hur de skulle reagera. De skulle sätta mig under för hård press.
Älskling och jag har varit tillsammans i tre år nu, men bara bott ihop det senaste. Det har varit lite upp och ner på bådas arbetsplatser under den tiden och vi har väl båda haft lite problem att känna oss hemma med varsitt nytt jobb, vilket avspeglat sig på relationen. Två känsliga personer kan bli lite kaosartat tillsammans om båda "dippar" på samma gång. Han vill nog vara säker på att vi båda har fast mark under fötterna innan det hela drar igång, vilket jag tycker är tryggt och bådar gott inför framtiden tillsammans, men jag vet inte om han inser att min önskan om familj bidrar till att jag känner mig osäker och har lite bekymmer med att hitta den där berömda balansen.
Kanske kan det vara så, att barnönskan påverkas omvänt, så att det någonstans i bakhuvudet bildar en fast punkt man alltid kan återvända till, oavsett vad som sker med jobb och dylikt. EN fast punkt måste man nog ha i livet, även om den kan variera över tiden och från en person till en annan, ens studier/jobb och karriär, familj, eller rentutav en hobby. Hobby...så medelålders. Nej, jag är inte så myckt för hemslöjdande.
Jag vill visa Finaste respekt för hans känslor, men kan inte låta bli att prata barn, titta på barn, titta på magar o.s.v. fast jag vet att det kanske skulle ge honom lite tid att tänka om han märkte att jag lugnade ner mig en smula. Min impulskontroll verkar vara fullkomligt okontrollerbar, tyvärr. Jag vet ju att han tänker på det, men det verkar vara mer panik kring ATT vi går åt olika håll för tillfället i frågan, än att han försöker reda ut tankarna och HUR han hade velat att framtiden såg ut. Vi hade t.ex. en diskussion där jag fick förklara att det var med HONOM jag ville ha barn, att det inte bara handlade om att jag ville ha. Han blev jätteförvånad, sötnosen.
Det är ju inte ovanligt att det dröjer lite innan det tar och jag kan tänka mig att det ger lite perspektiv för killen i ett förhållande när man inte bums blir gravid. Kanske att han inser lite tydligare att man är två om det och hinner komma ikapp med känslorna, även om barnfabriken startat på tjejens initiativ. Så hinner båda bli lite otåliga och pirriga.
Fast Älsklingen råkar ju veta att det KAN räcka med en gång, vilket man får ge honom cred för. Det verkar finnas många därute som tror att en gång är ingen gång. Han kom iofs på att det kan krävas "buggrättning" innan programmet funkar som det ska. Vet inte riktigt vad han avsåg med omskrivningen, men frågade om det inte kunde vara problem med kompileringen, vilket han hävdade att det inte kunde vara. Sen flummade vi ur totalt, vilket nog var lika bra. Små doser verklighet åt gången är lättast att hantera när det kommer till de stora frågorna.
En annan dag gick vi förbi en annons för Clearblues gravtest med en text som löd ungefär "Den mest avancerade teknikprylen du någonsin kommer att kissa på". Jag frustade fram ett asgarv så halva stan vände sig om och mannen skrattade i sin tur åt att de gjorde det. Men det blev bara det och ingen tung diskussion efteråt. Puh!
Var på bebistitt hos bekanta en helg. Liten tår i ögat, lite klurigt. Missunnar jag de som har barn, eller är på gång? Absolut inte, men jag vill också få! Hur som helst verkar det som om vänners barn är mer inspirerande för mannen än släktingarnas. Det är alltid något. Det blev mycket prat på vägen hem och på något sätt kom namnet Selma upp. "Sa du Semla?" sa Älskling. Vi skämtade och skrattade, men tårarna var nära och jag hade en klump i magen. Han sa efteråt att han (fortfarande) inte var redo än, men att jag fick höra med honom dagen efter. Även om vi inte är i fas och jag inte kan hålla mig borta från ämnet, så får jag respekt och stöd av honom. Det är skönt.
De efterlängtade orden kom efter ett långt och ganska jobbigt samtal den förste november. Jag hade tagit upp att jag hade ÄL om inte så länge och han svarade: "Inte den här gången, men inom ett år börjar vi."
Sen var jag nojig att han sa det mer för min skull än för sin, men jag måste lita på att han menade vad han sa. Han kanske behöver en tidsram för att det ska bli verkligt. Han påpekade även att vi kanske skulle börja jobba lite mindre övertid, så att vi skulle hinna med att öva också. Jag är helt OK med det.
