Torsdagen blev en läskigt lång jobbdag. Istället för att göra det jag planerat, fick jag supporta en ny kollega, dvs. göra det hon ska kunna om - förhoppningsvis - inte allt för lång tid. Eftersom min chef bestämde sig för att jag skulle boka ett möte med ett gäng personer p.g.a. sagda, oväntade jobb gjorde inte saken bättre och det stör mig något fruktansvärt att han inte kunde komma till mig och diskutera det, eller ens skicka ett mail, utan gick via (ytterligare) en kollega. Hur som haver hanns inte det jag skulle hinna med i den omfattningen det borde. Planen att ta en busspromenad försvann väldigt fort när jag såg bussen komma just som jag gick utanför dörren till jobbet, så jag hoppade på den och tröstade mig med att jag skulle komma hem lite tidigare än kvällen innan.
Är Dobby bekant? Han är en liten husalv i Harry Potterböckerna som gillar att skada sig själv, alltmedan han repeterar diverse repliker om hur dålig han är. Eftersom det inte blev någon träning hemma i torsdags heller kändes det lite så när jag gick till sängs, men jag var ju helt utpumpad. Gick visserligen till Ica och köpte massa mat, enbart nyttigheter. (Det är säkert en hel kilometer fram och tillbaka). Gjorde en jätteskål fruktsallad som sedan blev mellanmål, frukost i fredags, mellanmål på fredagskvällen (med glass iofs...) och frukost på lördagen. Nästa gång gör jag hälften så mycket ;-)
Insåg för övrigt just att jag glömde vitaminer idag. Hmmm...köpa imorgon som kan bo här hemma, så har jag både här och på jobbet. Vissa vitaminer är svåra att få i sig har jag insett. Äter på tok för lite fisk och skaldjur t.ex. fast jag tycker väldigt mycket om det.
En sak jag vill nämna är att jag står mer på jobbet nu än tidigare. Ryggen har mått mycket bättre sedan jag försökte få igång denna vana igen. Jag har kanske tre ståpass och tre sittpass under dagen. Speciellt efter lunchen är det trevligt att stå, så att paltkomat kan undvikas, men just när jag kommit till jobbet, är taggad och ska gå igenom dagens arbete är också skönt. Man behöver vara lite i startgroparna, ska ändå runt och prata med folk, så det hinns ändå inte riktigt med att sitta. Ska man visa något på skärmen för någon blir det också mycket bättre. Annars får folk närmast hänga över en. Har förresten insett att jag har för dåligt tålamod med folk. Har hänt one too many times den här veckan att jag suckat, tagit musen från dem och sagt, "Nej, jag ska visa". Fel, fel, fel. Jag hade blivit galen själv, så varför göra det mot andra? Vill jag visa någon något kan jag ju fråga om de vill att jag ska visa, eller guida dem. (Och räkna till tjugo...tio är för kort).
I alla fall: Fredagen hade jag tänkt komma och gå tidigt, men iom torsdagen var det mycket att ta igen och jag var långt ifrån utsövd när klockan ringde. Kom ungefär när jag hade tänkt, men istället för att jag kunde gå när jag hade planerat, blev det ca en timme senare. Något jag borde insett. Jag hade gett mig den på att träna, men problemet var ett möte knappa två timmar senare, med inledande mingel en halvtimme tidigare. "Vad är mingel, jämfört med ett konditionspass?" tänkte jag, sprang nedför trapporna, bytte om på toa och halvsprang till gymmet (1,3 km uppvärmning). Knödde in väskan i ett skåp, bytte skor och hoppade på ett löpband. Ställde in det på maximala 15 minutrarna man får ha det (ibland undrar jag om jag är den enda som håller mig till dem) och satte igång Höll pulsen kring 172-176, dvs. strax under 90% av maxpuls. Kom 2,54 km, svetten lackade och jag var alldeles röd. Tjejen på bandet bredvid som hållit ungefär jämna steg med mig, men börjat innan jag kom in i gymmet och som sprang 5 minuter efter att jag hoppat av, var slank, fettfri, sval och oberörd av allt omkring sig, utom min uppenbarelse. Jag stirrade tillbaka, det hjälpte inte. Hon var möjligen skelögd och beundrade sin egen spegelbild. Idunno.
Aningens nedslående var det iaf att jag sprang 200m kortare än för 1½ månad sedan. Det ska åtgärdas och förbättras, definitivt. 3 km ska inte vara något problem på en kvart. Ska man bli polis gäller 3 km på 12 minuter. En förklaring är kanske att jag inte hade inte hunnit ta något mellanmål innan passet och var sjukt stressad efter jobbet. Hur som helst var båda som bortblåsta och ersatt av en lätt "jag är rambo"-känsla när jag klev av bandet. Pustade ett par minuter, högg en metro och satte mig på en cykel i tio minuter. Höll ut i säkert tre minuter på nivå 6 av 10, sedan fick jag minska till 5:an. Sprang till omklädningsrummet, duschade, fixade till mig och promenerade till mötet. Kom alldeles lagom i tid för fem minuters mingel innan mötet började, beställde en cola, skrattade bort andras kommentarer om att den var "ren" och lyssnade, sög in vad som sades. Åt middag och hade trevligt. Kroppen skrek efter mat, men jag försökte hålla inputen på en rimlig nivå. Försökte. Det gick sådär, men var inte helt okontrollerat. En stor, blodig biff med massa sås och pommes. Hinkade i mig vatten, liksom jag gjort på gymmet, vilket resulterade i fyra toabesök på två timmar. Inte illa pinkat! *haha* Ursäktade mig tidigt, åkte till hemstaden och till det längst öppna köpcentret. Jag hade en plan...
Smög omkring mellan hyllorna, undrade var kylen fanns, men fick tillslut inse att det inte fanns någon. Allt var färdigpaketerat. Valde länge. De skulle i alla fall vara vackra, jämna, lite utslagna, bara tillräckligt för att ge ifrån sig lite doft och bli bättre hemma när de väl satts i vas. Långa, blodröda rosor, tio styckna, inslagna i cellofan och halvstyvt papper.
Det gick ingen buss på nio minuter och väl medveten om hur välfungerande stadsbussarna fungerar valde jag att gå den dryga kilometern hem, trots tunga ben. Vinden var hård, så skulle jag vara ute i den ville jag hellre röra på mig och hålla värmen. Det var ju ändå ingen sträcka att tala om. 1,3 kilometer uppvärmning, 2,5 km på löpbandet, tio minuter på cykeln, en kilometer till mötet, en halv kilometer till tåget (värt att räkna?) och slutligen 1,3 kilometer hem.
Tänkte att jag var värd att åka hiss upp till tredje våningen, tryckte på knapen, åkte upp. Gick fram till ytterdörren, ringde på och gömde mig bakom buketten. En fullt främmande man i fyrtioårsåldern, iklädd t-shirt och kalsonger, kraftigt framåtböjd, som för att dölja att han inte var ordentligt påklädd öppnade dörren. Jag var tyst.
"Ja?" undrade han.
"Eh..." sa jag "...Var är jag?" samtidigt som jag rotade i mitt av trötthet trögstartade hjärnarkiv efter personer i mannens närhet som liknade den som stod framför mig...i kalsoner.
"Ben. Bara ben." tänkte jag. Svårt att koncentrera mig.
"Skulle du till någon här i huset?" Undrade mannen. Han såg lätt road, lätt förvånad ut, men snäll.
"Jag bor här" gnydde jag. "Jag skulle överraska min sambo med blommor och bor på tredje".
"Jaha" sa han "Du är på fjärde. Jag hade inte haft något emot en fin bukett annars".
"Jag får komma tillbaka med en en annan dag då", log jag, bad om ursäkt, tackade och traskade ner en trappa, för att upprepa påringningsproceduren. Denna gång med förväntat resultat. Han blev strålande glad och närmast förlägen.
"Jag har aldrig fått blommor av dig" fick jag höra. Först skämdes jag lite, men kom sedan på att det har han visst, vilket jag påminde honom om, men också att det var länge sedan. Säkert två år sedan, så det finns milt sagt förbättringspotential.
Vi avslutade kvällen med glass, fruktsallad (pour moi), ett Monthy Python-avsnitt och att båda byta samman totalt av trötthet. Vi gick till sängs, pratade om det där att det är dåligt att bli för trött, att man vill göra helgen så lång som det bara är möjligt och slocknade liksom lamporna i samma stund som vi släckte dem.
Vi hittade ett par tångstrån som lagt sig särdeles vackert, som en sol, en ful fisk med bara huvudet kvar, och slätspolad flinta i mängder. Det är synd att det finns så mycket fula hus omkring havet här. Inte bara fri sikt, så att man kan ta in havets mäktighet, utan påminns om människans envishet att ständigt närvara, utnyttja, exploatera. Här är vackert, här ska vi vara, allihop, hela tiden, samtidigt.
