Med anledning av att jag ofta känner mig ifrågasatt som feminist tänkte jag skriva ett inlägg om ämnet och vad jag tycker om vissa centrala frågor. Inte för att missionera, inte för att jag tar illa vid mig, utan bara för att jag vill att folk ska förstå lite bättre hur jag tänker. Man behöver inte tycka lika, men för att fullt ut respekterar andra personers åsikter är det ofta lättare om man förstår hur de har tänkt. Jag tänkte använda Feministiskt initiativs huvudpunkter (enligt Wikipedia) som utgångspunkt:
- Lika lön för likvärdigt arbete, genom nationell arbetsvärdering och lönekorrigering.
Håller jag med om, men det är inte det enklaste att gradera olika arbeten i förhållande till varandra. Vilka är riktlinjerna? Kommer en ingenjör som arbetar med medecinteknik att hamna ovanför telekomingenjören? Beror det på om det handlar om akutmedicin, eller kosmetisk sådan, respektive mobiltelefoner eller överfallslarm? Och vem vill jobba inom yrkena längst ner på skalan? Det finns massor av frågor, men den största är om inte alla kommer att bli lika (miss-)nöjda med resultatet och att man skapar klyftor, snarare än att belysa att alla jobb är viktiga på sitt sätt. Om inget annat för att ha något att gå till om dagarna, så att man får känna sig behövd. Ett jobb, vilket som helst, kan uppfylla steg 2-5 på Maslows behovstrappa.- Stopp för mäns våld med statligt och kommunalt ansvar för kvinnojoursverksamhet.
Som det ser ut i dag har långt ifrån alla kommuner någon kvinnojour. De drivs ideellt och får i viss mån stöd från kommun och stat, men inte nödvändigtvis. Vem är det som ska ansvara för att få stopp på misshandeln? Är det mannen, kvinnan, båda, eller samhället? Vem är samhället?
De flesta skulle nog vända ryggen till om de såg något. Man vill inte själv råka illa ut genom att blanda sig i och det är väl upp till kvinnan att gå om han är elak? Hur får man en kvinna varm och öm? Dräm henne i elementet. Eller? En kvinna i ett misshandelsförhållande ljuger för sig själv, förväntar sig att det ska bli bättre om hon bara slutar irritera honom. Ofta har hon ingen aning om hur hon ensam ska försörja sig och barnen. Att klara sig genom dagen tar nog med ork. Hur ska man då kunna lyfta blicken och se vad som finns vid horisonten?
Lämnar hon honom finns risken att han kommer att få delad vårdnad och när han inte kan ge sig på henne längre ger han sig kanske på barnen. Eller? Varför skaffar man barn med någon som slår, undrar många. Ofta kommer det inte förrän kvinnan är gravid, eller barnet är fött och mannen inte längre är i centrum för hennes uppmärksamhet. Mannen och kvinnan kan komma från vilken samhällsklass, bakgrund, land eller tro som helst. Det det handlar om är hans brist på empati och förmodligen på att kvinnor sedan barnsben tutas i att de är det svagare könet som inte kan försvara sig mot män. Vem ansvarar för att lära människor empati? Först och främst föräldrar, sedan skola, sedan gemene man.
Nej, jag har inte glömt att även kvinnor misshandlar och visst är det så att det inte tas på allvar när en man försöker påkalla uppmärksamhet om något sådant. Om han gör det. "Det är inte lätt att vara populär" svarade polisen när en kille jag kände ringde för att be dem ta hand om hans stalker när hon stod och vaktade utanför hans port. Han fick tjata länge innan de bemödade sig kolla i historiken och se att hon hade besöksförbud. Han hade fikat med henne en gång då de var med i samma förening. Efter det hade han insett att hon nog inte mådde så bra. Steg för steg - utan att de träffades mer - hade det sedan utvecklat sig så att hon fick för sig att de hade en relation, att de hade barn, att han förgripit sig på dem och sedan att hon var hans mor. Jag har bara hans sida av saken, men egna erfarenheter gör att jag förstår hur sjukt rädd man blir. Man förväntar sig ett monster bakom varje hörn och vågar knappt gå ut ens när det är ljust ute. Det är en form av psykisk misshandel som bryter ner fort och effektivt.
- Heltid som norm, sex timmars arbetsdag.
I dagsläget har man goda möjligheter att gå ner i tid om man vill, men sämre att gå upp i tid. Åtminstone inom vissa - främst kvinnodominerade - yrken. Vissa branscher har närmast specialiserat sig på halvtidstjänstbaserat arbete, vilket passar många, men har den nackdelen att man måste lämna bransch om man vill gå upp i tid. Att göra det innebär ofta omskolning, vilket kostar tid och pengar. För mig är rätten till heltid mycket viktigare, speciellt som Sverige är ett land som inte vill släppa taget om den långa sommarsemestern (men å andra sidan måste man passa på när sommaren i snitt varar två dagar) och som dessutom har alldeles för täta band med kyrkan för att vara ett sekulariserat land, utan statskyrka, eller statsreligion. Vilken hindu bryr sig om jul och nyår? Vilken muslim är intresserad av midsommar? Buddist om påsk? Ateist om pingst? Jude om trettonhelgen? Jag tror att man ska släppa arbetstiden lite friare, ta bort alla röda dagar och göra dem till 10 extra semesterdagar. Med sex timmars arbetsdag tror jag snarare att det kommer att bli mycket övertid på mer krävande positioner eftersom det inte kommer att finnas folk nog att jobba och hålla inhemsk produktion på en vettig konkurrensnivå jämfört med utlandet, samtidigt som de sämst betalda kommer att skaffa sig dubbla jobb för att få ihop ekonomin. Ingetdera gagnar marknaden, men visst, man kommer hinna städa och ta hand om sina barn själv och inte utnyttja kommunal omsorg i samma omfattning, eller? Öh... Inte 17 kommer man att minska arbetstiden med 10h/vecka och bibehållen lön. Ekonomin kommer att skena.- Individualiserad föräldraförsäkring
Nu minns jag inte riktigt hur Fi ville ha det i den här frågan, men själv är jag kluven. På Island lär man ha en tredelad på så sätt att mamman får en tredjedel, pappan en och den sista är upp till hur föräldrarna vill göra. Jag har ingen aning om det är applicerbart för samkönade föräldrapar också. Jag är dock av den fasta övertygelsen att ett barn har rätt till båda sina föräldrar och att föräldrarna och deras förhållande inte gagnas av att en av dem inte har insyn i barnets skötsel och uppfostran. Har man insyn i varandras liv blir förhållandet lättare. Medverkar båda i uppfostran får barnet en vidare bild för sakernas tillstånd i världen. Jag tror inte på att lägga till fler dagar på föräldraförsäkringen, men på att införa en tredelning av densamma och att jämställa egenföretagares villkor med anställdas. Tydligen är det för övrigt så att de som påverkas mest av ökat barnbidrag och höjd inkomstgräns är höginkomsttagare. De blir mer benägna att skaffa barn då, jämfört med låg- och medelinkomsstagare som skaffar barn oavsett. Förändringen för HI är ju så mycket större än för LI och MI, trots att de som föräldralediga har mer ut i månaden än en LI har före skatt när vederbörande jobbar.
- En reformerad bostadspolitik med kvinnors villkor som utgångspunkt.
Det här förstår jag mig inte på. Alla behöver någonstans att bo. Sen kan jag tycka att man bygger inom ett väldigt smalt standardspann. Jag ser inte tt man bygger lägenheter med möjligheter för att ha kollektiv. Jag ser inga lägenheter med många små rum. Jag ser inga vaggan-till graven-hus som går att anpassa efter vilket stadium i livet man befinner sig. Bara ensamhushåll, mamma-pappa-barn och upprepningar av 70-talsplanlösningar. Må vara att man skippar väggarna mellan vardagsrum och kök, för det är ju så trevligt med matos överallt (Nej men just det: alla äter ju Take-Away nuförtiden. Man behöver bara bra återvinning, micro och diskmaskin).
- Att göra det möjligt att man ska kunna ta ett namn som traditionellt förknippas med ett annat kön om man vill - både vid namnbyte och när föräldrar väljer namn åt sina barn.
Om man kommer från en HBT-familj, eller -krets, är det kanske viktigt, men jag kan inte se något reelt syfte. Jag vill inte sudda ut könsgränserna. Jag vill att alla ska vara lika värda oavsett sexualitet och kön (reelt eller upplevt reelt). Är det den där reklamkampanjen om att man kommer längre i livet om man heter Göran som spökar? Ledsen, jag vill inte döpa en dotter till Göran. Jag tar dessutom illa vid mig när folk misstagit mig för att ha motsatt kön. Inte för at jag tycker illa om män, utan för att jag trivs ypperligt med att vara kvinna.
- Att värnplikten ska ersättas av det vidare begreppet samhällstjänst, där också värnplikten ingår tillsammans med miljö- och katastrofhjälp m.m.
Att ge alla medborgare en grundläggande kunskap om sjuk- och miljövård tycker jag är en god idé, men detta görs redan i viss mån inom skolan och på de flesta arbetsplatser. Behöver vi mer? Jag hade velat se en undersökning som stödde detta innan beslut tas. Det andas möjligen en aning Israel, men den stora skillnaden är att Sveriges försvar är på väg att dö svältdöden. Förr gjorde alla unga män det var något med lumpen. Nu för tiden gör alla unga män det är något med något helt annat.
- Lagändringar gällande våldtäkt, så att bristen på samtycke konstituerar brottet.
Mmm..."Jag trodde att hon ville" kommer man långt bort från straff på. Det finns flera problem med den här typen av brott dock. Minns inte var jag läste det, men tydligen är det så att kvinnor tenderar att döma hårdare än män, för att de inte vill riskera att verka jäviga. Fler och fler kvinnor anmäler, men det är inte bevisat att fler kvinnor blir våldtagna. Varje gång det är en rubrik om an våldtäkt undrar någon om det kan ha varit så att hon blev nobbad och ville hämnas. Alla påstår sig ha belägg för att det är vanligt att istället för att gå vidare med livet, så försöker man hämnas. Jag vet inte. Men mycket i frågan verkar handla om fördomar kring båda könens sexualitet.
Intressant att tänka på är att 98 procent av alla misstänkta förövare av sexulabrott 2006 var män. Kvinnor utgör majoriteten av offer för sexualbrott som omfattar sexuellt ofredande, våldtäkt, koppleri och sexuellt tvång. Sexuellt ofredande var det vanligaste sexualbrottet under 2007.
- Sammanslagning av den nuvarande äktenskapsbalken och partnerskapslagen till en samlevnadsbalk som inte tar hänsyn till kön. Syftet är att "jämställa alla de relationer som människor idag redan lever i så att de har samma juridiska och ekonomiska status", för att särskilja kärlek från juridik.
Ja, herrejävlar. Whatever rocks your boat. Jag kan inte se hur folks nuppvanor skulle vara väsentliga. Sen kan jag tycka att det är att romantisera att säga att ett förhållande nödvändigtvis handlar om kärlek, men det är pessimisten i mig som talar då. Optimisten i mig älskar romantik, men är ohyggligt dålig på att leva ut det ;-)
- Att verka för ett jämställdhetsutskott i riksdagen, ett tydligt departementsansvar i regeringen och en särskild jämställdhetsmyndighet.
Check! Men jag gillar inte vår jämstäldhetsminister av den enkla anledningen att jag inte upplever henne som jämstäld.- Att verka för att pensionssystemets intjänandegrunder ändras och görs jämställda mellan kvinnor och män.
Inte påläst. Menar de att alla hemmamän/-fruar och deltidsarbetande ska få sin pension utjämnad? Jag kan tycka att vi som är unga nu har ett val när det gäller hemmavarande med barn, val av yrke och partner osv, vilket de äldre inte nödvändigtvis har haft. Har man det valet ska man utnyttja det, annars får man banne mig skylla sig själv. Man ska inte skaffa/behålla en partner på dylika grunder. Det leder bara till att man riskerar att bli låst i ett dåligt förhållande.
- Att verka för upprustning av förlossningsvården, för ett genusinriktat reformarbete inom mödravård/barnavård/föräldrautbildning. Föräldrautbildning bör separeras från mödravård och barnavård.
Det är väl ganska enkelt att låta det bli en "trebening", men frågan är om man inte ska börja med att utbilda vårdpersonal i HBT-frågor först. det finns fortfarande folk inom vården som utbildade sig på den tiden då man ansågs mentalsjuk om man var något annat än hetro. (Vegan/vegetarian också, men det är en helt annan fråga).
- Förföljelse på grund av kvinnoskap, homosexualitet och uttryckande av sin kvinnlighet ska vara asylgrundande skäl.
Jag hade ingen aning om att man kunde bli förföljd p.g.a. att man var kvinna. Är det så? Hade jag med min stalker kunnat söka asyl då? ;-) Och att bli förföljd för att man uttrycker sin kvinnlighet, var sätter man gränsen då? Vid en viss kjollängd på väg hem från krogen, eller att man åker på spöstraff om ens ögon syns genom ens slöja? Homosexualitet är så vitt jag förstått redan en anledning som beaktas. Jag har kanske fel?
Man måste kontinuerligt arbeta mot diskriminering, men man bör vara medveten om att fördommarna som ligger till grund för det, är en högst mänsklig funktion. Vi har ett område i hjärnan som pysslar med att sätta saker i fack, för att förenkla för oss att göra val. Därmed inte sagt att det är förlåtligt, bara att det finns en anledning. En normalfuntad människa funderar väl en gång till om de hör att alla från dittenlandet stjäl och alla från dattenlandet mördar sina döttrar? Man är både dum och lat om man köper det rakt av.
