På förlossningen

Vi ringde på på förlossningen och jag förklarade att jag hade ringt ett par timmar tidigare. En undersköterska visade oss in på rum nummer 10 och jag fick mätutrustningen för hjärtljud och sammandragningar påkopplad kring magen. Barnet mådde bra. Även om jag aldrig var orolig för att det inte skulle vara det, så var det ändå skönt att höra och kunna följa det lilla hjärtat.

Blodprov togs på mig och under tiden som de analyserades låg Älskling och jag och småpratade med varandra om lite allt möjligt, men mest om vad som skulle komma att ske. Skulle vi få åka hem, eller skulle vi bli föräldrar nu? Vi försökte vila lite mellan varven då personalen kom och tittade till oss. Efter ett par timmar fick vi besked om att mina smärtor och blodproven - som indikerade havandeskapsförgiftning - var anledning nog för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag hade hört att igångsättning innebar utdragna och smärtsamma förlossningar var känslorna blandade: Jag hade ju redan ont, men på ett ickekonstruktivt sätt. Även om jag hellre bytte det mot ett konstruktivt ont, så ville jag inte ha ont i onödan och jag hade hoppats på att få uppleva en naturlig förlossning från början till slut.

Jag fick propess för att starta förlossningen, men den hjälpte inte. Den gav mig fruktansvärda värkar, men jag öppnade mig inte. Personalen plockade ut den och jag fick istället en vetekudde och TENS. Den senare var ljuvlig! Jag kunde själv kontrollera smärtlindringen och kände mig mycket mer avspänd.

Efter ett tag mådde jag finfint och fick ta ett bad. I rummet fanns levande ljus och det var hemtrevligt inrett. Älskling och jag satt och småpratade och jag hade inte alls ont någonstans för första gången på länge. Jag tror att vi båda kände oss väldigt harmoniska och förväntansfulla i det läget. En skön stund jag tänkt tillbaka på :-)

Efter en stund började badvattnet kallna och jag funderade på om det inte kunde finnas andra blivande mammor som längtade efter ett bad. Jag klev upp och vi gick tillbaka till vårt rum. Personalen kom in, TENSen kopplades på och de berättade att jag skulle få träffa en av de äldsta och bästa barnmorskorna de hade. Hon var expert på att känna på kvinnor som genomgått minikoniseringar, så som jag gjort. Eftersom jag hade upplevt insättningen av propessen som väldigt smärtsam lovade de mig lustgas till undersökningen och det visade sig behövas. Jag sög i mig så att alla röster försvann in i en dimma, blev avlägsna och burkiga. Ändå gjorde det djävulusiskt ont. Den gamla barnmorskan - min namne - var ljuvlig och skämtade om allt, så i slutändan var det - trots smärtan - en varm stund.

Efteråt berättade hon att hon gjort en hinnsvepning och föreslog att man kunde ta hål på hinnorna. Förlossningsläkaren bedömde dock situationen annorlunda, så fick jag en ny propess. Trots lustgas till insättningen var jag inte alls glad för detta. Precis som första gången fick jag väldigt ont och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Tror det var där någonstans jag bad om att bli avlivad...Jag fick petidin, men det gjorde mig bara yr och illamående. Jag kände mig intellektuellt fullt i form, men jag kunde inte kommunicera och personalen började tala över mitt huvud. Mycket obehagligt!

När petidinet började lätta fanns propess-smärtan fortfarande där och jag gick - tyvärr - med på att få sterila kvaddlar. Jag trodde inte jag kunde få mer ont, men det omöjliga gick. Jag trodde jag skulle svimma av, det flimmrade framför ögonen och jag blev som förlamad i kroppen av smärtan. Visst lättade all smärta efter en stund, men trettio minuter senare var den tillbaka med samma kraft. Jag hade inte vunnit någon vilotid från den, bara blivit en dålig erfarenhet (till) rikare.

I sagda smärttillstånd skulle jag sitta stilla och få EDA. Det var en utmaning och Älskling - som dittills bara peppat - bad mig kämpa för att klara det. Jag försökte andas mig lugn och till sist satt den på plats.

När den andra propessen sattes hade jag bedömts vara öppen 1,5 cm, men kort efter EDA:n, när undersköterskan kämpade med att få mig att sätta mig på en pall så att hon skulle kunna ge mig taktilmassage (jag hade för ont för att kunna sätta mig), så blev jag illamående. Jag kräktes och samtidigt brast hinnorna. Där stod jag i en pöl av vatten och kräk, men jag hämtade mig, borstade tänderna och tvättade av luggen. Någon ände på läskigheterna får det vara, tyckte jag, och barnmorskorna tittade undrande på mig, men lät mig hållas.

Så kom första krystvärken.

Hemifrån

I lördags kväll närmare midnatt ringde jag KK. Jag förklarade att jag inte hade värkar, men så pass ont i övre delen av magen att jag hade svårt att hantera det och att smärtan nu hade suttit i i nästan en hel vecka. Den strålade ut bak i ryggen mellan skulderbladen och det enda som mildrade den en aning var att lägga sig på vänster sida. Jag blev rekommenderad att komma in omedelbart, men var ju inte så sugen på att åka in en tredje gång på falsklarm och behöva vara vaken hela natten för ingenting. Skickade ett SMS till Älskling som var en sväng hos vänner och bad honom ringa när han kunde komma loss. Förklarade läget när han gjorde det och lade mig på sidan där jag stod, i hallen, tills han kom. Insåg långsamt under tiden jag väntade att läget inte var så bra och att jag inte skulle klara av att sova, oavsett var jag befann mig.

Älskling kom hem, vi samlade ihop våra saker och gick i långsam mak till bilen; Jag kraftigt framåtböjd. Jag lade mig i baksätet för att inte behöva klämma ihop magen, men innan vi var ute ur parkeringshuset var jag åksjuk. Vi fick stanna, jag gick - skolös - och satte mig i framsätet, lutade stolen bakåt så långt jag klarade utan att bli mer åksjuk. Tittade konstant på hastighetsmätaren. Det kändes som om vi åkte alldeles för fort, men mätaren visade måttlig fart hela vägen.

01:28 natten mot söndag parkerade vi utanför KK.

Studiebesök...igen...

Min BM tyckte jag hade för högt BT och jag hade lite äggvita i urinen. Således blev det till att packa bilen och köra till sjukhuset igen efter lunch idag. Missade min tvättid. Attans! skulle ju tvätta bebiskläder :-) Allt såg OK ut, även om BT och äggvita konfirmerades på KK och jag blev rekommenderad att ta kontakt med min BM för en extrakoll på måndag. Då får jag väl se till att tvätta senast på söndag då ;-)

Smalprognos

Har suttit och kollat på gamla mått. Det är väl dumt att plåga sig och stressa upp sig, men jag antar att det är en del av att vara gravid att ha tröttnat på sin stora kropp och önska sin lilla behändiga och lydiga lekamen tillbaka.

Så: Nu har jag ju hört att man ska kunna tappa alla de "riktiga" graviditetskilona på de sex veckor det ska ta för livmodern att dra ihop sig till normal storlek. Eftersom jag har följt maxkurvan enligt följande länk (http://www.indiacurry.com/women/pregcalc.htm)och säkert lär göra det graviditeten ut, men är lite pessimistisk och tänker att jag kanske bara går ner enligt minkurvan efter att först ha gått upp motsvarande tre extra veckors graviditet. Jag har suttit och labbat med siffrorna iaf och kommit fram till följande. Man kan väl se det som mål om man vill, men jag ser det mer som höftningar :-D

	Vikt	.	Fett%	.	BMI	.	Fett	.	Gravid	.	LBM	.	Hals	.	Bröst	.	U. bröst	.	Midja	.	Navel	.	Rumpa	.	Lår
38 + 6	81,0	.	32,4%	.	25,0	.	26,2	.	6,4	.	48,4	.	32,1	.	95,9	.	81,8	.	96,1	.	107,0	.	105,0	.	58,5
42 + 6	82,5	.	33,6%	.	25,5	.	27,7	.	6,4	.	48,4	.	32,2	.	98,0	.	84,8	.	98,3	.	113,0	.	105,6	.	60,0
6v efter förlossning	71,2	.	32,1%	.	23,9	.	22,8	.	0,0	.	48,4	.	30,8	.	90,0	.	76,5	.	76,5	.	91,0	.	101,0	.	57,5

Jag hoppas ha hittat tillbaka till min gamla kropp (ca 65 kg) inom ett halvår efter att ha fött. Åtminstone så pass att jag inte behöver byta ut hela garderoben igen ;-)

Läget på 38+5

Konstant trött, känner mig fullkomligt manglad efter 10h i sängen, men om man beaktar att bortåt 4h gått åt till uppvakning, toabesök (med allt vad det innebär i akrobatik för att komma ur sängen) och insomning, så är det kanske inte så konstigt. Har sovit 1-1,5h/pass i sträck. Har dessutom vaknat av kraftiga magkramper i övre delen av magen ett par gånger, men har iaf försökt andas mig ur dem, så jag har någon nytta av dem till förlossningen. Tarmarna har väckt mig ett par gånger de med: De har knarrat som gamla golv och fått Semlan att slå volter. Semlan som annars antingen stretar och har sig...eller ligger dödsstilla.

Magen är spänd och gör ont både inuti och utanpå. Jag hoppas det antingen drar igång snart nu, eller lugnar sig lite innan det är dags, så jag hinner samla lite ork. Allt mitt nattspring stör ju dessutom Finaste också och det känns rätt värdelöst när han både ska upp och jobba om morgnarna och måste vara i beredskap om det händer något på Semmelfronten.

Lugnet före stormen

Efter två dagar med skumma sammandragningar och en i stort sett orörlig Semla, så ringde jag förlossningen ikväll. De rådde oss att komma in, vilket vi gjorde. Slemproppen har släppt lite, men det glömde jag nämna när jag ringde. Det är å andra sidan inte något avgörande tecken och spelar ingen större roll. Hur som helst hade jag hoppats på några lugnande ord och en kväll i soffan med Mad Men-maraton och godis, men istället blev det en biltur, fosterövervakning, massor med väntan och till slut ett ultraljud för att kontrollera barnet, moderkakan och fostervätskan.

Jag fick lära mig att det inte är alltid som man inser att det är barnet som rör sig. Det jag misstagit för sammandragningar och tarmrörelser har förmodligen varit Semlan som bara bökat lite annorlunda än vanligt. Det jag blev orolig för i toppar och dalar på hjärtslagskurvan var när barnet rörde sig, eller inte och när man tänker efter, så ökar ju ens egen puls när man rör sig, så varför skulle inte Semlans?

Jag hann med ett par noveller i min Sherlock Holmes bok, länsade dagrummets mariekexfat, spelade tre omgångar kasta gris med Älskling och vann två. Vi fick känna lite på om vårt sjukhus var rätt, prova två alternativa vägar i lugn och ro när vi skulle dit och därifrån och har numera nästan allt vi behöver inför skarpt läge på plats i bilen. Även om jag gärna hade sluppit oron mellan telefonsamtalet och att barnmorskan på sjukhuset sa att allt var bra, så är det på sitt sätt ganska skönt att ha kört en övningstur. Och som Älskling sa: Jag hoppas vi kan ta det så här lugnt när det väl gäller.

Astrologi

Jag tillhör de som inte tror ett dugg på astrologi, numerologi, eller annat ockult. Jag tror på religion som stöd för människor och ett sätt att sprida och upprätthålla gemensamma normer, men inte på några gudar. Homeopati, waldorfpedagogik och akupunktur är också saker jag inte hyser några varmare tankar för. Kort sagt: Jag är aturvetare och darwinist ut i fingerspetsarna. (Därmed inte sagt att jag tror mig vara befriad från moral och etik).

Hur som helst är det ändå lite roligt med astrologi. Som när vår lilla högskoletrio tog en vinkväll och försökte ställa våra horoskop. Vi kom så långt som till att klämma en vinare var och läsa högt från varandra om våra teckens egenskaper. Jag skämdes: Varenda dålig sida som kräftan sades ha, den hade jag. De bra sidorna var det lite sämre med ;-) Vi behöver inte gå in på hur vettet gick ut där vinet gick in och samtalet jag fick dagen efter där jag - trodde jag - sanningsenligt nekade till att ha hittat på dumheter. Ett par dagar senare återvände minnet dock och det tog ett par år innan jag kunde skratta åt det hela.

Hur som helst: Man vill ju veta vad Semlan kommer att bli. Enligt den kinesiska astrologin blir det en metalltiger, men enligt den västerländska blir det antingen en våg, eller en skorpion. Själv är jag en eldorm/kräfta och Finaste metalltupp/kräfta. Ormar och tuppar passar bra ihop, precis som kräftor, så jag tror jag och Finaste har framtiden för oss. Sen får vi se vad vildingen i magen behagar bli och vad det ger för utmaningar till livet. Jag har ju precis köpt en badbalja, så jag hoppas på ett litet vattendjur ;-) (Och tigrar gillar ju att simma!)