Fullkomligt rosenrasande

I förrgår när jag hämtade Semlan kom en av förskollärarna ut från skötrummet med henne. Semlan var nybytt, men om det var just vid det tillfället vet jag inte, men hon var sista barnet kvar och det finns ingen anledning att vara i skötrummet om man inte byter på ett barn, eller?

När vi kom hem och jag tog av Semlan byxorna, visade det sig att de efter blöjbytet knäppt igen bodyn och dragit upp byxorna, trots en rejäl bajsläcka som sträckte sig både framåt och bakåt. Jag blev fly förbannad över den nonchalans som visats. Semlan förstår inte och bryr sig således inte, men det gör JAG. Hon kan inte föra sin egen talan, men hon förtjänar banne mig att behandlas som en människa. Jag var så förbannad och ledsen att jag inte kunde sova på natten.

Det är inte så att Semlan inte har extrakläder i sin korg. Och skulle de mot förmodan vara använda kunde personalen ringt oss, så hade vi bett dem ta extrakläderna som är i väskan på hennes vagn.

Efter att ha haft Semlan hemma en dag pga ett läkarbesök (som skulle gjort hennes dag för upphackad och stökig om hon skulle gått till förskolan), så gick min man och jag gemensamt till förskolan för att ta upp vad som hänt. Samma förskollärare som var med henne i skötrummet i förrgår hade idag ingen aning om hur det kunde ha gått till. Jag blev tvungen att gå därifrån, för jag höll på att koka över, men jag kan ju inte bevisa att det var hon som bytt senast på Semlan och kände att jag var tvungen att bita mig i tungan.

Jag kommer att ligga på dem så de vet att de lever varenda gång de gör ett misstag och vi har bestämt att kolla vad vi har för alternativ till förskolan vi har. Tyvärr finns det inte en enda ledig plats i hela stan, eftersom så många barn föddes 2010, så vi får sannolikt härda ut till höstterminen om vi väljer att flytta Semlan.

För mina synders skull, eller?

Förstår inte vad jag gjort för ont som förtjänar magsjuka 3 ggr på lika många månader. Frågan är nu om jag ska våga äta...och varför. Jag är ju inte hungrig.

Söker tröst hos kylskåpet

Riktigt svåra dagar går jag till kylskåpet.
Där sitter en magnet. "Alla andra är dumma i huvudet" står det på den.
Det är en bra sak att påminna sig själv om då och då, liksom vad den gode Tage Danielsson en gång sa: "Folk är inte så dumma som man kan tro. De är ännu dummare."
(Fast idag var helt OK, om någon undrar).

Doin' the VAB thing

Stackars Semlis är i säng efter en dag av kräkningar och diarré. Jag har därmed i lugn och ro kunnat bråka med FK om förra veckans feber. Imorgon får jag äran att göra om konststycket till följd av dagens sjukdom. Kan glädja mig åt att det fanns en tvättid imorgon iaf. Lilla damen avverkade inte mindre än sex klädbyten under dagen för egen del och två var för mig och mannen. Efter att ha sett Okej-dokumentären försöker jag se glamouren i det hela: Det är ju nästan som i en musikvideo från 80-talet! (Och Semlan dansade ju faktiskt tryckare med herr B&W när vi spelade Morrissey).


**B&W är alltså vår ena högtalare. Även vår andra, samn tredje och fjärde.

Inskolning

Är i full gång med inskolningen. Semlan som sedan ganska länge haft bra sömnmönster och uppvak max 1 gång per natt (vi ha t.o.m. börjat få hela nätter då och då!) har totalvägrat sömn på förskolan. Igår var hon vaken 08-14:30, sov till 16:15 och somnade efter mycket bök 20:30, en timme för sent. Idag höll hon sig vaken 07:30-16:15, för att sedan sova 45 min och var rejält svårsomnad för natten både pga den sena luren, men också för att hon var övertrött. 19:45 knoppade hon in.

Jag hoppas att sömnunderskottet gör att det räcker att ta upp henne kl 7 imorgon för att hon ska lyckas somna på förskolan. Själv fick jag inte mer än 5h de två föregående nätterna, så jag hoppas dessutom på en helnattare. Risken för det känns iofs minimal. Inatt vaknade hon och verkade fullkomligt vettskrämd. Kontaktbar, så inte nattskräck, men förmodligen drömmar och definitivt ett underskott av mat. Det blev inte mycket av vare sig lunch, eller mellanmålen, så både igår och idag har hon fått tidigare middag än vanligt, plus en extramiddag innan vällingen. All mat i magen gör dock säkert sömnen mer orolig också.

Men, men. Jag kan glädjas åt att Semlan efter lite småklängighet just när vi kommit till förskolan sedan glatt kastar sig över alla leksaker, går och sjunger för sig själv, leker tittut med fröknar och barn och rent allmänt verkar tycka att förskolan är himlen på jorden. Klart man inte vill somna från det! Men stränga fröken säger att jag ska "anstränga mig hårdare" för att få henne att sova middag, vilket jag inte ser skulle innebära något annat än att jag skulle få hålla fast dottern så hårt att hon skulle bli gul och blå när allt hon vill är att åka en gång till på rutchkanan (Det är inte alltid man vaknar där man somnar, så den kanske är borta sen!).

Sånger, vyss, bärande, hårrufs och klappande - som alltid annars får Semlan att somna på 5 minuter - irriterar henne bara. "Hon testar dina gränser", får jag höra. Varför skulle hon börja med det just under inskolningen, undrar jag? Men jag skakar det av mig. Jag känner mitt barn och ser inga tendenser till att testa gränser. Det närmsta hon kommer är att öppna lådorna i köket och dra ut allt i dem, sedan skaka på huvudet, titta på en, skratta mjukt och säga "nej, nej, nej". För mig är det inte trots, utan att busa och visa att hon har kunskapen om att det är bus. Att testa gränser är för mig att medvetet begå fel och säga emot för att bygga upp sin personliga sfär medan föräldrarna sliter sitt hår ;-)

Upptäcksresande i livet och världen

Att se sitt barn göra ständiga upptäckter är minst lika roligt som förälder: Fascinationen hos den lilla över en ny sak att undersöka, lyckan över att ha kommit på något, lyckas med det och sedan stolt visa upp det. Och sen den eviga jakten på nya saker att upptäcka, ilskan när man inte FÅR och de stora tårarna som trillar då, eller när något går fel. Små armar som ivrigt och envist sträcks i hopp om att nå det som väckt nyfikenheten, stampande fötter när det inte går. Små ordlösa order som får hjärtat att smälta och den stränga inställningen man nyss hade att gå från "nej", till "titta", till "känna försiktigt...nej inte in i munnen!". Vem är jag att säga att min dotter inte ska få upptäcka världen?

Älskade, älskade unge!

Lycka förr och lycka nu är inte riktigt samma sak. Karriärsdrömmarna har bytts mot en önskan att passa in, kunna bidra och hinna hem innan kl 18. Frekventa kompisfikor och långa bruncher har bytts mot mammafikor. Shoppingturerna har blivit betydligt färre och mer inriktade på barnkläder. Till mig själv handlar jag mest på nätet. Långa middagar med vin har bytts mot nattvak med gråt över lillans ömmande kindtänder som aldrig verkar vilja komma upp. TV- och filmkvällar är numera aldrig konsekutiva, utan avbryts var 20:e minut, för vårt "attenionspan" klarar inte mer utan att någon måste springa iväg och kissa, förbereda, eller städa upp något. (Solsidan är perfekt: Ca 25 minuter långa avsnitt. Ibland klarar vi ett helt i sträck).

Lycka på det materiella planet är numera att få en lugn stund över att hitta kläder på nätet som sedan både är snygga och passar när de kommer. Jo, och så att hinna hämta ut dem på posten innan de går i retur. Det är också att hitta en halvflaska trevligt vin, så att man kan få en liten stunds njutning på helgen, utan ångest över hur man kommer att må dagen efter, eller när Semlan vaknar på natten. (För det gör hon. Det finns inte tid och vilja att äta på dagen, hur mycket vi än trugar, så då kompenserar hon på natten, vilket innebär att vi snittar 2-3 nätter/vecka då hon kissat igenom och i bästa fall bara pyjamas, kiss-skydd och lakan måste bytas).

Lycka på det personliga planet är när man får en mjuk nosdutt tillbaka, efter 13 månader av duttande på hennes lilla, underbara näsa. Det var mellan spjälorna på barngrinden, när jag höll på att rensa kattlådan med Semlan som ivrig publik, kan tilläggas ;-)

När man efter en natt med urusel sömn totalt har missförstått Semlans hunger för trötthet (hon hade ätit, men uppenbarligen inte tillräckligt) och vandrat 6-7 km genom staden med vagnen för att söva, vilket - innan jag gav upp och gick hem - slutade med att hon stående på skötbädden kissat ner både byxor, skötbädd och toalettgolv på en alkistoa i parken, då är man inte så tuff.

Kom hem och satte mig med tjejen i knäet och tårarna började rulla. Då räckte hon mig först en av sina två favoritnallar. Kollade av min reaktion. Sedan en nalle till. När jag uppenbarligen inte verkade bli gladare räckte hon mig sin napp. Det kanske är ren försvarsinstinkt, att hålla sig god med de som tar hand om en, men för mig var det ett prov på empati. Jag var ledsen, hon såg det och gjorde vad hon kunde för att trösta. Tårarna fortsatte rulla, men av glädje. Hon fick en bamsekram och massor med pussar. Verkade lite konfunderad och lastade på mig ett par nallar till. Underbara, älskade unge! Du är det finaste jag har.