Prickar

Besökte en bekant idag med Semlan, med anledning av att min bekant gärna ville att hennes barn blev smittade. Vi pratade lite om graviditeter och tvåbarnsliv och jag kunde konstatera att hennes första barn varit mycket enklare än Semlan och hennes tvåa ungefär som Semlan. Storasyskonet hade blivit väldigt trotsigt och svartsjukt. Jag tittade, lyssnade och märkte att storasyskonet mest fick förmaningar, inte uppmuntran när han gjorde något bra. När man är trött och inte får sova, så blir man förvisso inte så trevlig och beröm och uppmuntran är inte vad man tänker på. Då ska allt bara funka, så att man inte bryter ihop.

Jag hoppas innerligt att jag får sova när vår Fralla kommer. Att amningen funkar nu när jag vet hur suveränt det är att liggamma och att det inte blir samma kolikproblem, nu när jag vet hur stor skillnad det kan göra att skippa laktos.

Jag skriver upp Nutramigen/Pepticate på shoppinglistan, liksom amningsnapp. Håller tummar för att Semlans 4 år vid syskonets ankomst gör att det blir lättare, än vad det var för min bekanting vars äldsta bara var tre. Kollar öppna förskolans tillgänglighet och ber lite till gud.

Fan, typ

Utredningen gick åt helsike. Vi kom inte längre än till blodproven. Det tog sig tydligen på 14e försöket.

12/2 när proven togs hade jag ett hcg på 16,16. Det borde innebära att ägget fäste d. 6/2. Jag tror ÄL var d. 31/1 eller 1/2, så BF blir 24-25/10. Får hoppas Semlan hinner ha sitt kalas innan leveransen ;-)

Fula ord, fulla av ledsamhet

Så! Nu har vi lämnat blod för smittester, äggreserv, sköldkörtel och graviditet(!).

Jag har varit så nervös att jag mått illa och gråtit. Mannen däremot var kolugn. Sjuksköterskan utgick från att vi skulle gå vidare med IVF och i bilen efteråt frågade Finaste mig om jag redan bokat in det. Men nej, först får vi se hur det går med testerna innan vi beslutar oss för hur vi gör. Spermatest och VUL, samt läkarkonsultation kvarstår. Nästa fredag vet vi vad vi har för förutsättningar.

Det är skönt att det är igång, men plötsligt så obehagligt påtagligt att vi är sekundärt barnlösa. Dessa fula ord av ledsamhet och lidande.

Ropar hej

Jag vågade mig på att köpa gravtest idag. Ett tvåpack digitala. Hoppas jag inte jinxar det nu...Men hur illa kan det bli? För någon dag sedan trodde jag iofs på allvar att jag skulle klara av att "se vad som händer" och inte aktivt försöka bli gravid. Nu räknar jag på sannolikhet och markerar dagar i kaledern när jag skulle kunna få nidblödning, när jag bör få en temperaturdipp och när jag bör kunna göra gravtest, ifall jag inte kan hålla mig till BIM. Lite rubbad? Ja. Och inte så lite.

Försöker åtminstone lägga band på önskan att inventera de undanlagda barnkläderna från förra gången och göra en lista på kompletteringar. (För att inte säga handla dem). Hur var det nu? Skulle man ropa hej innan man var över bäcken, eller efter?

Väntar alltid för länge

*Trummar lite med fingrarna mot bordskanten i väntan på BIM*

Ångest

Vi fick till det igår!!! Så nu har jag lite ångest. Men sett ur det korta perspektivet är det ju inte så att jag är missnöjd med att få ligga direkt :-P

Blir det så blir det

Ikväll ser det ut som om det här är min sista mensdag för den här gången. Älskling och jag pratade om hur vi ska göra och var överens om att vare sig hindra, eller försöka bli gravida. Bara ha sex som vi har lust, utan att kolla klocka och kalender. Blir det, så blir det och då löser det sig säkert med jobb och allt. Om det inte tar sig, så är det helt ok. Då har vi några dagar på oss att fundera på om vi vill bli mer aktiva i försöken eller ej. Det känns inte heller fel att vi inte startade i januari som vi planerat. Med lite tur innebär det bara att risken att gå på jobbintervjuer och må illa minskat.