Förlossningsplaner

Vi har 20 min till KK och svärföräldrarna 40 min till oss/60 min till KK. Startar förlossningen under natten, så har vi redan sagt att då ses vi på förlossningen. Finaste får stanna vid dörren och hjälpa mig de sista tio metrarna in, sen tar ju barnmorskorna över och han får vänta utanför med Semlan på att farmor och farfar tar över. Sen ska hon ju ändå vara någon natt hos dem, så bara vi får med oss babyskyddet kan vi byta bil rakt av. Då kör de vidare med ev. sovande Semla och vi kan ändå komma hem med nyfödingen.

Låter lätt som en plätt, får se om det blir det 

Liten kämpe

Jag är otroligt glad över att vår dotter är 4 år, "kan själv" och går att resonera någorlunda med. Hade hon bara varit ett år yngre hade det varit betydligt tuffare och vi ska inte tala om kring 1,5 år, då Finaste och jag lika gärna kunde gått isär istället för att ta oss igenom allt det jobbiga då. 


Semlan är fortfarande liten och det är inte lätt för henne med en dubbeljobbande pappa och utslagen mamma med kort stubin, men vi försöker hjälpas åt allihop. Vissa dagar blir det många "förlåt", andra går det bättre. Har insett att hon nog har lite separationsångest nu, för allt har ändrats, mer ska ändras och ingen vet riktigt hur.

Lilla storasyster

Igår tyckte Semlan att jag var alldeles för sträng och valde pappa för nattningen. Vi brukar dela på det, men nu var det liksom inget snack om saken. Hon var trött på mitt domderande.

Märker att hon blivit mer orolig och vill ha mer närhet. Kvällsmaten ville hon äta sittandes i mitt knä, ibland gnölar hon bara istället för att prata. Om morgnarna vill hon inte gå till förskolan och hon vaknar på nätterna och vill att jag håller om henne tills hon somnar. Det är inte lätt att gå och vänta på en förändring som man inte vet vad den ska innebära! Närhet kan man inte ge för mycket av, så så länge jag har ork får hon det gos hon behöver av mig och detsamma från hennes pappa.

Svärmor tycker inte vi ska prata om bebisen i onödan, men vi kan ju inte plötsligt komma hem med en ny familjemedlem, utan minsta förvarning. Istället försöker vi prata med Semlan om vad hon lärt sig sedan hon var nyfödd och som hon kan lära bebisen. Vi ber henne om "råd" om hur vi ska göra om t.ex. både hon och bebisen vill ha gos och diskuterar lite kring det hon kommer fram till. Oftast kommer hon med väldigt kloka och insiktsfulla tankar, så man blir ju väldigt stolt  Och så får hon hjälpa till efter vilja och förmåga med saker jag har svårt för och själv göra saker som vi föräldrar skött åt henne. Många av dem helt i onödan, har det visat sig, som att göra en macka och hälla upp sin egen mjölk. Men fokus på att det handlar om henne, det här med att få syskon. 

Minns hur vi läste om regression på psykologin och tänker att om hon får vara lite mer självgående innan bebisen, så underlättar det tills dess. Backar hon sen, så finns det utrymme för att få vara liten, åtminstone ibland.

Rejäla kängor & vändningar

Vissa dagar känns det onekligen som att slutet är nära, fast inte på det sätt man önskar som gravid på sluttampen.  

Minsta ansträngning, så får jag sammandragningar så jag skulle vikt mig dubbel om inte magen varit ivägen. Det räcker att jag ställer mig upp från sittandes. Vända mig i sängen innebär av uppvaknande, toalettbesök och sen lägga sig på andra sidan. Om man inte inser att det rann till på vägen tillbaka mot sängen och får vända tillbaka igen för ett andra kiss. Sen får man se om det är stora barnet, bebisen, eller katterna som håller en vaken. 

Nu har bebisen blivit rejält stark och ger mig rejäla kängor så att jag tappar andan.

Hallabalå

Legat vaken i tre kvart pga bökande vilddjur i magen.

Så underbart att vara gravid!

Förra veckan (gravvecka 31-32) kom det vad som liknade lite slempropp vid två olika tillfällen. Det lär ju inte betyda något, men på onsdag ska jag höra med min BM omutifallatt. Har ilningar i tappen, vilket jag brukar ha just innan mensen kommer, så jag undrar om jag börjat öppna mig. Man kan ju gå så i flera veckor som omföderska, så det betyder ju inte nödvändigtvis något, men kan förklara varför slemproppen släppt. Annars...hård i magen, hemmorojder, ont i buken, blåmärkeskänsla här och var på magen, bitvis heltokig actionbebis, måste planera alla aktiviteter efter toalettillgång, sover illa och har foglossning. Men nu är det bara 60 dagar kvar...eller i värsta fall 80.

Ingen pratar om konsekvenser

När Semlan föddes sprack jag lite och blev sydd. Det var ju inte skönt, men definitivt något som låter värre än vad det är. Sedan tog det tio dagar innan jag kunde sitta utan att det gjorde ont. Värst var att bajsa och jag kunde känna mig rädd för smärtan, men jag hade fått movicol med mig hem från sjukhuset och det hjälpte så att det blev bra igen. Önskar att någon hade visat hur man liggammade på sjukhuset, för det hade underlättat rejält under dessa dagar. Det tog lång tid att få rätt på, men var sen bästa sättet att kombinera mat & vila för tösen och mig. Hon åt tills hon var nöjd och somnade, och jag somnade också. Åtminstone tills lilla sirenen drog igång och signalerade att det var dags för sidbyte. Vila och mys på en gång :-) Sen kändes det som om allt skulle åka ut ur underlivet ganska länge efter förlossningen, men jag minns inte hur länge det varade. Det blev bättre av knipövningar iaf. Andra krämpor jag fick var ryggont iom att magmusklerna delar sig när man är gravid, men magen gick ihop fint av plankor, så det löste sig, även om det tog tid innan den såg ut någorlunda som förr. Handlederna tog mycket stryk av alla lyft och allt bärande också. Minns när jag inte fått sova på flera dagar, hade ont i underlivet, ryggen, handlederna och mina såriga bröst. Usch så hemskt det var och oj som jag grät! Ville INTE vara mamma då. Hellre bli eremit på Himalaya! Då tog min man Semlan all tid under ett par dagar, utom när hon var hungrig, så att jag fick lite vila. Och det onda gick över, så klart. Men det litade jag ju inte på de dagar när det var som värst. Det värsta med alla krämporna var ju att inte veta om de ens hade ett slut! Jag vet inte om man ska ha det så som jag hade det, men jag tänker nu att det knappast kan bli värre med barn nummer två. Och i så fall vet jag ju att alla krämpor går över. Samma dag som Semlan log på riktigt mot mig var varenda krämpa bortglömd, precis som alla gravidkrämpor försvann så snart hon låg på mitt bröst. Men jag tror man måste ha folk att prata med om det jobbiga tills det är över. Både vänner, BVC och sin BM. Så man inte sitter ensam och mår skit i kropp och själ, så att man inte orkar ta till sig och älska sin unge. Det är klurigt nog att vänja sig vid att den där lilla finns och att känslorna inte kommer på en gång är det ingen som berättar för en. Så då sitter man där med dåligt samvete för det också.