Det är dags att vända blicken nu. Den vy jag har haft över livet börjar bli för bekant och förutsägbar.
Jag har trots allt nått en hyfsad nivå av självinsikt, inser att det därmed är bättre att vara 29 än 19, men ser inte samma sak i spegeln som jag känner innuti. Föraktar yngres brist på självinsikt och äldres brist på ifrågasättande av de mallar de bekvämt anpassar sig efter. Förresten, gör jag inte det själv? Gör inte de yngre det också? Först vill man passa in, sedan vara unik, stå ut, finna sig själv, men så klart inom vad gruppen tillåter. Farligt, farligt att söka vägar och vänner utanför. I slutändan när man ser åren börja trilla på gör man vad ens föräldrar gjort och anpassar sig efter de förväntningar man har på sig, mer eller mindre ivrigt propagerande att man ”kände att det var dags att ta tag i sitt liv”. Man anpassar sin åsikt efter vad som kommer ens väg, för att man inte orkar eller hinner fundera över sina mål och motiv där för.
Jag har varit en olydig flicka som ifrågasatt och satt mig på tvären, men samtidigt som det ger en personlig tillfredsställelse att frigöra sig gör det ont att hamna i onåd. Jag ser avundsjukt på vad de gamla vännerna har, men ifrågasätter deras motiv och tycker mig se skygglappar de ignorerar och tar deras proklamerande om sin medelsvenssonlycka som det yttersta beviset. Jag tar upp föräldrars gamla synder som borde förlåtas och som de inte vill se, eller kännas vid, till ytan när de försöker styra mig in på den enda väg de känner till. Jag kör över mitt eget förnuft och skriker att jag minsann är annorlunda, men en röst där inne säger att jag aldrig varit det, hur mycket jag än försökt. Du ska inte tro att du är någon, säger den. Det är ju det alla alltid sagt till dig, nu är det dags att lyssna och ge efter.
Men hur ska man kunna ge efter? Det går inte att bara anpassa sig och ge upp utan att tappa livsgnistan. Man gör det ju nästan ändå, för det finns så mycket dumhet i världen. Det är människors hopp om en bättre framtid som får dem att skaffa barn, sägs det. Förklara då varför män säger att de inte vill ha en kvinna som redan har barn? Det luktar illa i second hand-butiker. De är förbrukade varor.
söndag 15 april 2007
söndag 8 april 2007
Umgås
Älskling: ”Du får fram till klockan nio på dig att borra, sen ska vi umgås.”
Jag: ”Umgås? Under vilka former?”
Älskling: Tvång.”
Jag: ”Umgås? Under vilka former?”
Älskling: Tvång.”
lördag 7 april 2007
Wrrrrom!
Ooo!
Jag har borrat och grejjat idag! Gillar jag :) Trodde min superba upphängning av Trones skoskåp gått åt helsike då jag missat - ve och fasa - att en dörrkarm borde inneburit en ynka centimeters förskjutning för att jag skulle kunna öppna dem, men Älskling kom till min räddning och jag insåg att jag istället fick en fantastisk lådstopp. Nej, jag förstår, ni har ingen aning om vad jag talar om, men hipp hurra för kloke Älskling!
I alla fall: 10-talet skolådor går till återvinningen och det blir mer plats i klädkammaren. Walk in-closet som det gärna heter på Hemnet...eller snarare Walk-in-and-back-out-closet. Walk the line igår och den var bättre än första gången, trots stor bio-duk då och liten tv igår.
Cake på stereon, kurr kurr kurr i magen. Har ju varit så uppe i varv med mitt skruvande att jag alldeles glömt bort tiden. Vart tog den vägen? Nu är det ju snart bara två dagar ledigt kvar!
Clerks & glass i kväll månde? IKEA och gardiner imorgon? Ääääääälskling? Gör jag stackaren allergisk mot dfet blågula möbelmeckat?
When come back bring pie. Min tur att fixa fredagsfika till jobbet och kanske ska baka nåt extra till de där svärande föräldrarna som kommer för lägenhetstitt nästa helg. Chokladrulltårta ligger bra till...Mer för min skull än deras får erkännas, men de gillar ändå pojkens kakor bäst, för de är ju hans. Fast de är rara (måste sägas), så de får smaka om de vill (och jag lyckas lämna något...aj, aj, sockertand).
Finaste är min homeboy.
P&K!
Jag har borrat och grejjat idag! Gillar jag :) Trodde min superba upphängning av Trones skoskåp gått åt helsike då jag missat - ve och fasa - att en dörrkarm borde inneburit en ynka centimeters förskjutning för att jag skulle kunna öppna dem, men Älskling kom till min räddning och jag insåg att jag istället fick en fantastisk lådstopp. Nej, jag förstår, ni har ingen aning om vad jag talar om, men hipp hurra för kloke Älskling!
I alla fall: 10-talet skolådor går till återvinningen och det blir mer plats i klädkammaren. Walk in-closet som det gärna heter på Hemnet...eller snarare Walk-in-and-back-out-closet. Walk the line igår och den var bättre än första gången, trots stor bio-duk då och liten tv igår.
Cake på stereon, kurr kurr kurr i magen. Har ju varit så uppe i varv med mitt skruvande att jag alldeles glömt bort tiden. Vart tog den vägen? Nu är det ju snart bara två dagar ledigt kvar!
Clerks & glass i kväll månde? IKEA och gardiner imorgon? Ääääääälskling? Gör jag stackaren allergisk mot dfet blågula möbelmeckat?
When come back bring pie. Min tur att fixa fredagsfika till jobbet och kanske ska baka nåt extra till de där svärande föräldrarna som kommer för lägenhetstitt nästa helg. Chokladrulltårta ligger bra till...Mer för min skull än deras får erkännas, men de gillar ändå pojkens kakor bäst, för de är ju hans. Fast de är rara (måste sägas), så de får smaka om de vill (och jag lyckas lämna något...aj, aj, sockertand).
Finaste är min homeboy.
P&K!
torsdag 25 januari 2007
Ibland
Ibland kommer en krypande olustkänsla över mig, jag vet inte vad det är som gör mig så illa till mods, blir bara så orolig i själen och mår sämre och sämre. Idag är en sådan dag. Det kan vara en ton i någons röst, en påminnelse om något som hänt ett halvt liv bort, en önskan om att passa in kombinerat med en rädsla att inte ens få försöka och ilska över att behöva kämpa för det. Ett meningsbyte som fick mig att tro att jag inte var önskvärd, manipulerad, hade fel rent generellt eller fel åsikt, inte lyssnade på vad jag sade och kanske, kanske sårade någon. En blick, eller frånvaron av den. Ångesten dagen efter, vad som än hände dagen innan, eller inte. Funderingar på om jag tas på allvar, om man bara får vara en sorts människa åt gången, om jag har fördommar mina vänner skulle lämna mig för.
Jag borde kanske bara gå och sova.
Jag borde kanske bara gå och sova.
söndag 10 december 2006
Jag har fått rymdfeber
Vi vill ha mera ryssar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Vi vill ha mera ryssar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Jurij Gargarin
Jurij Gargarin
Vi vill ha mera ryssar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Vi vill ha flera Fuglar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Vi vill ha flera Fuglar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Hej då Christer
Hej då Christer
Vi vill ha flera Fuglar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Vi vill ha mera ryssar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Jurij Gargarin
Jurij Gargarin
Vi vill ha mera ryssar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Vi vill ha flera Fuglar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Vi vill ha flera Fuglar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Hej då Christer
Hej då Christer
Vi vill ha flera Fuglar ut i rymden
och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen
Juliga saker jag gjort
- Hängt upp ljusslingor och satt upp ljusstaken
- Lagat knäck och kola
- Gjort och hängt upp en nejlike-apelsin med långa, röda sidenband
- Tvingat Älskling att ladda ner jullåtar
- Druckit glögg och ätit pepparkakor
- Förtärt en bisarr mängd Aladdin
- Mumsat i mig säkert ett dussin mandariner
- Kommit försent till MDAs veganjulbord, så ”bara” gottebordet hanns med
- Försökt julhandla, men fått ge upp innan en enda klapp hittats, efter att jag hållit på att svimma av det senaste i virusväg
- Tackat ja till två julfester och tre glöggkalas
- Haft ångest över klappar, tid och släktingar
Hittills måste detta vara mitt livs mest idylliska december.
söndag 13 augusti 2006
Dåliga erfarenheter och önskningar
Kallas en kvinna i ett äktenskap för maka eftersom det är det hon traditionellt förväntats göra i fråga om levnadsutrymme?
När jag tar ett steg tillbaka och försöker bedömma mina handlingar och mitt beteende ur ett någorlunda objektivt perspektiv ser jag hur mycket jag ofrivilligt anpassar mig. Det är svårt att veta hur mina motparter anpasar sig. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv och ska inte heller så göra.
Jag kan inte på något sätt säga att jag är en person som alltid beter mig rättvist mot min omgivning och i somliga fall är jag glad att ha någon vid min sida som får mig att fundera över relevansen i mitt beteende, men det är inte riktigt det spåret jag vill följa här, även om det inte går fritt från funderingar.
Det jag har funderat över är just hur jag anpassar mig till min respektive när jag är och har varit i ett förhållande. Hur jag satt andras välmående så mycket före mitt eget att jag till slut inte riktigt vet vad som är jag och vad som är ärvt beteende från dessa andra. Hur jag låtit andras sinnesstämning påverka min egen. Hur jag väntat på initiativ som aldrig kommit och hur jag fått sänka min kvalitetsnivå för att inte behöva sköta den för två.
Det kan i efterhand verka fånigt att man betett sig som en flygvärdinna: Kaffe? Te? Var det bra så? Något mer som önskas? Önskas något annat än dagens? Smakade det bra? Var det trevligt? Hela tiden på tå, då får man ont i fötterna. Problemet är ju att det kommer så långt senare att man inte förstår varför man blir så tjurig över smärtan och låter något annat få skulden. Och frågan: Varför sa du inget? Den har inget vettigt svar, vilket gör att man minimerar värdet av sin frustration.
Men man vill ju att den man älskar är glad och nöjd. Tycker att man är världens finaste och inte hittar någon annan, bättre. Jag antar att det är ett kvinnoproblem som grundar sig i att man värderar sig själv utifrån sin relation, eller är det en överdos medmänsklighet som aktiveras när någon man bryr sig om och älskar inte mår bra? Man kan inte bara stå bredvid och rycka på axlarna i ett sådant läge, men hur ska man kunna veta vad som är en rimlig gräns? Att vänta på att bli ombedd om hjälp är i mitt tycke ganska imbecillt, för den som mår sämst har sällan den orken. Samtidigt kan man inte stå i beredskap att fråga om hjälp behövs. Det tar ork och kraft och leder nog oftare till martyrskap än nytta. Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg. Vilket skitsnack. Delad glädje är till hälften avundsjuka och halv sorg innebär bara fler som är ledsna istället för en. Återigen på tå. Blir du ledsen blir jag ledsen.
De uteblivna initiativen, de ouppfyllda förhoppningarna, det som fräter sönder kittet mellan två människor. Man tror i enfalden förälskelsen att man är ett, hoppas att tankar kan läsas, inbillar sig att den andra tänker likadant om allt som inte kommit upp för diskussion. Tror att varandras upplevelser av tillvaron är precis samma. Hoppas att ens motpart ska förstå det man inte själv förstår och ledsaga en tryggt genom alla otryggheter och faror. Jag tror att du kommer att fråga hur det är med min onda rygg och om jag vill ha lite lindrande massage, eller en puss - skrämmer vi det onda BU - där det smärtar. Du tror att mitt försök att hjälpa dig med ommöbleringen är ett försök att ta över dina tankar och göra mina till dina, att jag struntar i vad du tycker för att jag anser det vara fel om du inte säger vad jag vill höra på mitt språk. Det mesta av tiden kanske man talar till varandra och båda hör samma sak, men ibland divergerar det, kanske på grund av att man stått på tå och fått ont i fötterna, eller så står månen och stjärnorna i en sådan vinkel, men det är molnigt, så man inser inte konsekvenserna av det. Så slår den där enfalden förälskelsen till och det blir faktor pi på varje reaktion.
Samma reaktion förutsätts vara ok när den kommer från en själv men inte när man ser den hos den andra. Ingen kan vara objektiv om sig själv. I verkligheten kan man inte bo under samma tak och tro att dammsugaren bara suger upp min skit när jag städar och din skit när du gör det. Att jag får blänkande barfotagolv samtidigt som du hellre har lite hemtrevlig skit i hörnen. I verkligheten får den av oss vars gränser överstiger den andras en allergisk reaktion på deltat mellan din och min. Jag vill inte maka på de av mina gränser som jag värnar om om jag inte finner fog för det och jag antar att detsamma gäller de flesta människor. Förstår man varandra om man inte förstår varandras gränser? Kan man leva ihop om man inte förstår dem? Jag skulle säga nej. Försökt, misslyckats. Inte villig att gå på knä igen, med brustet hjärta och brustna förhoppningar.
Jag vill ha ett kontrakt där det står att den som vill få tycka om mig ska kunna läsa mina tankar, ursäkta mig för att jag inte kan läsa deras och berätta vad de önskar sig av mig, så att jag får en rimlig chans att förklara min ståndpunkt för dessa förväntningar, ha en stark, men rimlig och med min överensstämmande, tro på guden Hygien och aldrig glömma att berätta att jag är älskad även om de inte tycker om något jag gjort. Och jag vill inte behöva maka på vad som är jag om det inte är sidor i min personlighet som får mig att må dåligt av mig själv. Stoppa mig om jag gör det, för jag har själv svårt för det.
När jag tar ett steg tillbaka och försöker bedömma mina handlingar och mitt beteende ur ett någorlunda objektivt perspektiv ser jag hur mycket jag ofrivilligt anpassar mig. Det är svårt att veta hur mina motparter anpasar sig. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv och ska inte heller så göra.
Jag kan inte på något sätt säga att jag är en person som alltid beter mig rättvist mot min omgivning och i somliga fall är jag glad att ha någon vid min sida som får mig att fundera över relevansen i mitt beteende, men det är inte riktigt det spåret jag vill följa här, även om det inte går fritt från funderingar.
Det jag har funderat över är just hur jag anpassar mig till min respektive när jag är och har varit i ett förhållande. Hur jag satt andras välmående så mycket före mitt eget att jag till slut inte riktigt vet vad som är jag och vad som är ärvt beteende från dessa andra. Hur jag låtit andras sinnesstämning påverka min egen. Hur jag väntat på initiativ som aldrig kommit och hur jag fått sänka min kvalitetsnivå för att inte behöva sköta den för två.
Det kan i efterhand verka fånigt att man betett sig som en flygvärdinna: Kaffe? Te? Var det bra så? Något mer som önskas? Önskas något annat än dagens? Smakade det bra? Var det trevligt? Hela tiden på tå, då får man ont i fötterna. Problemet är ju att det kommer så långt senare att man inte förstår varför man blir så tjurig över smärtan och låter något annat få skulden. Och frågan: Varför sa du inget? Den har inget vettigt svar, vilket gör att man minimerar värdet av sin frustration.
Men man vill ju att den man älskar är glad och nöjd. Tycker att man är världens finaste och inte hittar någon annan, bättre. Jag antar att det är ett kvinnoproblem som grundar sig i att man värderar sig själv utifrån sin relation, eller är det en överdos medmänsklighet som aktiveras när någon man bryr sig om och älskar inte mår bra? Man kan inte bara stå bredvid och rycka på axlarna i ett sådant läge, men hur ska man kunna veta vad som är en rimlig gräns? Att vänta på att bli ombedd om hjälp är i mitt tycke ganska imbecillt, för den som mår sämst har sällan den orken. Samtidigt kan man inte stå i beredskap att fråga om hjälp behövs. Det tar ork och kraft och leder nog oftare till martyrskap än nytta. Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg. Vilket skitsnack. Delad glädje är till hälften avundsjuka och halv sorg innebär bara fler som är ledsna istället för en. Återigen på tå. Blir du ledsen blir jag ledsen.
De uteblivna initiativen, de ouppfyllda förhoppningarna, det som fräter sönder kittet mellan två människor. Man tror i enfalden förälskelsen att man är ett, hoppas att tankar kan läsas, inbillar sig att den andra tänker likadant om allt som inte kommit upp för diskussion. Tror att varandras upplevelser av tillvaron är precis samma. Hoppas att ens motpart ska förstå det man inte själv förstår och ledsaga en tryggt genom alla otryggheter och faror. Jag tror att du kommer att fråga hur det är med min onda rygg och om jag vill ha lite lindrande massage, eller en puss - skrämmer vi det onda BU - där det smärtar. Du tror att mitt försök att hjälpa dig med ommöbleringen är ett försök att ta över dina tankar och göra mina till dina, att jag struntar i vad du tycker för att jag anser det vara fel om du inte säger vad jag vill höra på mitt språk. Det mesta av tiden kanske man talar till varandra och båda hör samma sak, men ibland divergerar det, kanske på grund av att man stått på tå och fått ont i fötterna, eller så står månen och stjärnorna i en sådan vinkel, men det är molnigt, så man inser inte konsekvenserna av det. Så slår den där enfalden förälskelsen till och det blir faktor pi på varje reaktion.
Samma reaktion förutsätts vara ok när den kommer från en själv men inte när man ser den hos den andra. Ingen kan vara objektiv om sig själv. I verkligheten kan man inte bo under samma tak och tro att dammsugaren bara suger upp min skit när jag städar och din skit när du gör det. Att jag får blänkande barfotagolv samtidigt som du hellre har lite hemtrevlig skit i hörnen. I verkligheten får den av oss vars gränser överstiger den andras en allergisk reaktion på deltat mellan din och min. Jag vill inte maka på de av mina gränser som jag värnar om om jag inte finner fog för det och jag antar att detsamma gäller de flesta människor. Förstår man varandra om man inte förstår varandras gränser? Kan man leva ihop om man inte förstår dem? Jag skulle säga nej. Försökt, misslyckats. Inte villig att gå på knä igen, med brustet hjärta och brustna förhoppningar.
Jag vill ha ett kontrakt där det står att den som vill få tycka om mig ska kunna läsa mina tankar, ursäkta mig för att jag inte kan läsa deras och berätta vad de önskar sig av mig, så att jag får en rimlig chans att förklara min ståndpunkt för dessa förväntningar, ha en stark, men rimlig och med min överensstämmande, tro på guden Hygien och aldrig glömma att berätta att jag är älskad även om de inte tycker om något jag gjort. Och jag vill inte behöva maka på vad som är jag om det inte är sidor i min personlighet som får mig att må dåligt av mig själv. Stoppa mig om jag gör det, för jag har själv svårt för det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)