Men vad gör jag?

Sitter och surfar och glömmer bort både tid och rum. Magen kurrar och vill ha lunch. OK att jag åt frukost närmare halv elva, men...lite elakt mot magen.

Vad kan månde kylen erbjuda?

Grådask på väg

Varje gång september kommer blir jag glad. Det är fortfarande relativt varmt och soligt. Det regnar sällan, och i så fall inte så värst mycket. Solen orkar inte hålla sig uppe så länge och det mesta av dagen är antingen soluppgång, eller solnedgång. Det ger ett mjukt och trivsamt ljus som gör sig bra till de långsamt gulnande löven.

Man måste ha vantar på om morgonen nr man cyklar till jobbet, men ännu ligger ingen frost när man beger sig iväg. Man får ha grovstickade strumpbyxor igen och hetsen att vara solbränd och visa upp det är som bortblåst. Livet går in i en trivsam lunk. Man ser lite förändring för varje dag, precis som om våren och även om det orsakar ett visst vemod, så går det lätt att bortse från när det luktar så gott.

Man gör te och börjar mysa med filt och bok. Tänder ljus och kurar med vänner och kära. Går på bio och ser smal film som känns i hjärtat. Inte sommarens glättiga, lättjefyllda komedier.

Ens favoritband kanske släpper en ny skiva som gör sig bra de dagar då dimman ligger tät och den kvarvarande värmen kämpar med fukten och kylan från havet.

Man lagar grytor och byter gradvis sommarens drinkar och rosévin mot chilenska röda viner. Ser sina blåa tänder i spegeln och känner sig blek, men det är OK.

När oktober nalkas byts den sköna stämningen ut en smula. Man får kämpa lite mer för varje dag för att hålla kvar färgen i livet, när mörkret hastigt tar över och de djupnande höstfärgerna inte ges många timmar att njutas av. I november smyger man upp julljusen lite tidigare för att hålla kvar hoppet och hoppas på bara lite snö, som kan lya upp det grå. Sen blir det modd och man svär. Drar jackan hårdare kring sig, upp med kragen, ner med mössan och koncentrerar sig på allt som måste hinnas innan jul och försöker låta bli att tänka på tystnaden därefter. Vakuumet som varar februari ut.

Skulle jag gilla status? Näääääää....

Jag var världens mallgroda när jag fick silverkort och sedan guldkort inom ett par månader -05.
Det sved att förlora guldkortet förra hösten
Nu åkte silverkortet jag nedgraderats till också.
Fan.
Tillbaka på botten, med bara vanligt EuroBonuskort på SAS.

Måste byta jobb snart.

Men jag skulle ju jobba idag!

Jag mår sämre idag. Gissar att jag inte borde cyklat staden runt igår. Mamma glömde visst ett par faktorer när hon tutade i mig att man inte ska gå ut med vått hår ;-)

Eller förresten. Sådant sket mamma i att höja pekfingret för. Det var nog någon i lågstadiet som sa det. Eller en fröken. Frågan är varför jag lade något de sa på minnet. Jag tyckte ju de var puckon hela bunten. (Utom träslöjdsläraren, för honom var jag kär i. Oj, oj, oj. I skarp konkurrens med en av killarna i klassen iofs).

Varför vänta?

Vi har diskuterat fram och tillbaka sedan förlovningen hur vi ska viga oss. Inledningsvis var jag emot kyrklig vigsel, eftersom jag inte anser att kyrkan alla gånger representerar en människosyn som jag anser vara kristen. Då var min blivande make för, bl.a. eftersom det är en vacker sed och för att han inte kunde tänka sig en annan plats än sin dopkyrka. Och jag vände. Trots allt är jag kristen. Vare sig man är troende och aktiv i sitt utövande eller ej, agnostiker eller ateist, så lever vi i ett samhälle som är genomsyrat av kristna värderingar. Ett samhälle där majoriteten firar högtiderna, men enbart minoriteten vet vad de grundar sig i.

Saken vilade ett tag tills vi började leta plats för bröllopsfesten. Vilken vi skulle välja visade sig avgöra hur vi skulle viga oss. Eller gjorde det det egentligen? Jag tror att vi lät det fälla avgörandet åt oss. När ens blivande säger att han inte känner att han vill stå och ljuga om en tro han inte har och man själv är tvivlande om så många saker med kyrkan och religionen, då finns det bara en väg att gå.

Jag måste erkänna: När jag kliver över tröskeln in i ett kyrkorum fylls jag av vördnad för de verk, uppoffringar och välgärningar troende människor har skapat över tiden. När jag lämnar finns känslan kvar en stund, men så bleknar den när alla dagens mödor kommer över en och jag börjar undra om det var tron, eller tvånget att tro, som drev dem.

I människans händer är religionen ett verktyg. Som filosofi kan den hjälpa oss rätt när vi tvekar.
Som exempel väljer jag att se treenigheten som så:

• Fadern är världen omkring oss, våra föräldrar och andra människor som visar oss vägen och stöttar oss längs med de när vi själva saknar mod och erfarenhet.
• Sonen är vi själva och våra möjligheter att välja hur vi vill forma våra liv.
• Den helige ande är vårt samvete, det som styr oss utan att vi förstår och som vi kanske kallar vår intuition och samhällets oskrivna regler.

Finns det en gud borde han kunna lyssna och se även utanför kyrkorummet. Vill jag gå dit och tala med honom kan jag göra det, tända ett ljus för och lägga en slant till de behövande i kollekten. Just nu ser jag dock inte att jag har någon annan koppling till kyrkan än den rent kulturella, så jag väljer att gå ur, liksom min blivande. Om det framöver visar sig vara fel valt för någon av oss, eller båda, så vet vi ju att dörrarna står öppna.

I och med beslutet att viga oss borgerligt känns samvetet rent. Vi kommer att lova att hålla fast vid varandra inför varandra. Inte inför en gud vi tvivlar på. Våra vittnen kommer att vara lika jordliga och felbara som vi.

Ambitionen att vårda sin kärlek och älskade kan inte innehas av någon annan än människorna den berör.

Så att små flickor skälver

Idag, efter att jag vaknat, men innan jag kände mig redo att lämna sängen, ringde någon och frågade glatt efter Sofie. "Då har du nog ringt fel", kraxade jag - efter bästa förmåga - fram. Jag lät som ett nödbromsande godståg och kunde varken kontrollera min intonation, eller volym. Uppringaren var tyst. Jättetyst. Inget svar. "Hejdå", kraxade jag efter en lång stunds tystnad "Hej", svarade uppringaren med darrande tonårsröst. Jag fick se mig en extra gång i spegeln för att försäkra mig om att jag inte förvandlats till en gammal häxa under natten.

Det blev en lång frukost med tidningen, en lång varm dusch och noggrant fönat hår. Älskling och jag skulle nämligen ut, det var bestämt sedan igår och skulle genomföras trots hans påståenden om att det fick skjutas upp. "Du är sjuk, du måste ta det lugnt. Du måste lära dig att göra det när du är sjuk", sa han. "Ha!", gnisslade jag. "Vi ska ut!".

Så blev det en cykeltur trots allt. Solglasögon och halsduk. Håret i hästsvans. Man ska inte gå ut med blött hår om man är sjuk.Vi cyklade norrut, nord öst, långt rakt västerut. Mellan delar av staden som vi tycker om, eller aldrig varit i. I väst stannade vi och tog lunch på ett ställe vi aldrig provat när min hals, älsklings knän och bådas ork tog slut. Servitrisen var tjurig, men maten god. Så snirklade vi oss tillbaka och nu är vi hemma, dryga två timmar och åtta kilometer senare. Man blir glad av en cykeltur i höstsolen.

Nu är vi snart två om saken!

Min käre ska köpa sig en tvåhjuling. Han har spanat in en snygging som är den diametrala motsatsen till min tantis. Idag blir det således shoppingtur till ett av stadens shoppingmeckan. Det har stötts och blötts om det finns råd för det, men en cykel kostar som 150 enkelresor med bussen, så det är fort intjänat.

Sen ska det skruvas. Men det får han nog bli ensam om.