Nu är det bestämt. När kondomförrådet är slut börjar vi syskonförsök. Vi har sagt att vi får se hur det känns, fram till att Finaste sa igår att vi skulle börja då. Jag har väntat, precis som jag väntade med Semlan, och precis som då kändes det lite läskigt att höra att det fanns ett mål, även om det här är betydligt mer diffust och påverkbart än vad bröllopet var. Det kan bli jackpot redan i augusti, men det skulle jag inte tro. Vi får känna oss fram först och hoppas på det bästa sen. Men tänk: Snart kan vi vara fyra!
Längtar efter att få vara gravid igen, drömmer om syskonbus och fruktar våndan på vägen från start till leverans. Vill bara inte tänka på koliken... Nej, bara tänka kramar och mys nu ;-)
fredag 20 juli 2012
onsdag 20 juni 2012
Räknar dagar
Nu för tiden sitter jag mest och räknar dagar och jämför cykler under mina två p-pilleruppehåll och drömmer om syskon. Först såg jag bara att snittlängden på cyklerna under första uppehåller var längre än under andra. Sen började jag kolla närmare och började misstänka att kroppen bara fasade in sig snabbare på rätt cykellängd under mitt andra uppehåll. Jag väljer att tänka på det och känna mig lite lugnare.
Det bisarra i kråksången är dels att jag knappt känner att jag orkar med det enda barn vi har nu, dels att jag har så svårt att njuta i stunden när jag är med henne. Kanske jag jämför mig med farmor? Hon tycker det är lika spännande som hennes barnbarn när Semlan hittar lite strumpludd mellan tårna, eller vill peta på fimparna på gatan. Jag tänker istället på hur jag ska hinna med tvätt, städ, jobb, sömn och - framför allt - att få i flickungen mat vid rätt tid, innan hon på två röda kommer på att hon är tvärhungrig och vägrar äta annat än välling. Jag gillar fortfarande inte uttrycket "ta vara på den här tiden". Visst händer det fantastiskt mycket i Semlans utveckling, och nu börjar hon ju prata så mycket och säga roliga saker med, men vi har inte tid och ork att bara beundra vårt underverk. Det finns fler bollar att jonglera i livet, vare sig vi vill eller inte.
Vi var i alla fall på festival, finaste och jag. Det var märkligt hur fort jag föll in i en roll där barn inte fanns. Nästan så jag började fundera på moderskänslornas äkthet. Nej, inte nästan. Jag gjorde det. Men när festivalen var slut och vi tog en shoppingtur i staden, så var barnaffärer allt jag såg och Semlan allt jag tänkte på. Jag antar att jag behövde en paus från mig själv. Shoppinglustan gjorde mig dock också påmind om att jag inte tänker på min man som finaste mer - jag orkar inte. Jag känner bara krav mellan oss. Massor med olösta tramskonflikter och ett sexliv på sparlåga som bara ger mig ångest. Här blir inga barn gjorda. Vårt sexliv är en enda lång säker period sedan Semlan föddes. Vi snittar kanske en gång per månad och när det väl händer är det lika fantastiskt som förr, men att ta steget är skitsvårt. Hur gör man? Det var ju inte så att vi kom igång lätt förr heller. Vi är gladare och mer utvilade nu, än för ett år sedan, men har mycket att laga och ta igen. Kommer det att gå?
Ingen av oss är personen som klarar av att göra livet lätt för sig. Vi har väl båda förändrats till det bättre i och med föräldraskapet, men det gör oss nog delvis till främlingar för varandra. Nya sidor visar sig när tryggheten är som bortblåst och konflikterna innan man vant sig vid både sig själv och den andre står som spön i backen. Inget kul för trygghetsknarkare.
Men vi vill ju båda ha syskon och det som var vi finns ju fortfarande där. Hoppet för oss som par är inte ute, men vi är väl båda rädda för vad vårt förhållande klarar av. Jag vill inte stressa någon av oss med min ålder, men det gör jag ju. När jag sa "du har ingen bäst-förestämpel" i en syskondiskussionen sa finaste "Det har jag väl visst! Jag har ju valt dig" och då grät jag floder för att det fint sagt och han fick en panikattack för att jag grät igen. Visst är han finaste ändå, ännu och förmodligen för alltid. Förhoppningsvis. Och nu vet jag ju att vad jag trodde förr: Att han skulle bli världens finaste pappa. Men är jag en bra mamma? Och kan jag bli det till ett barn till? Kan jag vara en bra livspartner och kan vi få tillbaka den där omtalade gnistan?
Jag är tacksam för Semlan, även de dagar då det känns som om jag ska gå sönder. Det är underbart att se henne och hennes personlighet växa; jag gör det med en skräckblandad förtjusning. Jag känner dock att jag lägger ett stort ansvar på hennes far, men vet inte om det är mina egna fördomar om vad en mor och far respektive ska stå för och att han egentligen gör lika mycket som jag, eller om han får dra det tyngsta lasset. Orkar jag inte med att ta mitt ansvar, så ska jag kanske inte sukta efter ett barn till? Att män lämnat hem och barn till kvinnor i århundraden hjälper ju inte som argument. Jag kan inte begära att MIN man ensam ska bära huvudansvaret och själv lägga fötterna på soffbordet.
Som jag sa, jag är tacksam för Semlan och vill gärna tro att om det bara blir hon, så kommer jag att vara nöjd. Men jag tror ändå inte det. Jag längtar efter magen, att få göra om allt. Kanske för att kunna göra rätt den här gången, men förutsättningarna är ju inte samma som sist, så det känns orealistiskt. Tänk om det blir samma visa igen, fast med en liten och en som bara är lite större? Hur i hela fridens namn ska vi kunna hålla ihop, som människor och som par? Jag fick hallucinationer och blev paranoid sist. Men blixten slår väl inte ner två gånger.
Till syvende och sist är jag inte ensam om beslutet. Men när juni tar slut, så slutar jag också ta p-piller igen. Då får vi se hur förhållandet och känslorna inför syskonförsök ser ut för oss båda.
Det bisarra i kråksången är dels att jag knappt känner att jag orkar med det enda barn vi har nu, dels att jag har så svårt att njuta i stunden när jag är med henne. Kanske jag jämför mig med farmor? Hon tycker det är lika spännande som hennes barnbarn när Semlan hittar lite strumpludd mellan tårna, eller vill peta på fimparna på gatan. Jag tänker istället på hur jag ska hinna med tvätt, städ, jobb, sömn och - framför allt - att få i flickungen mat vid rätt tid, innan hon på två röda kommer på att hon är tvärhungrig och vägrar äta annat än välling. Jag gillar fortfarande inte uttrycket "ta vara på den här tiden". Visst händer det fantastiskt mycket i Semlans utveckling, och nu börjar hon ju prata så mycket och säga roliga saker med, men vi har inte tid och ork att bara beundra vårt underverk. Det finns fler bollar att jonglera i livet, vare sig vi vill eller inte.
Vi var i alla fall på festival, finaste och jag. Det var märkligt hur fort jag föll in i en roll där barn inte fanns. Nästan så jag började fundera på moderskänslornas äkthet. Nej, inte nästan. Jag gjorde det. Men när festivalen var slut och vi tog en shoppingtur i staden, så var barnaffärer allt jag såg och Semlan allt jag tänkte på. Jag antar att jag behövde en paus från mig själv. Shoppinglustan gjorde mig dock också påmind om att jag inte tänker på min man som finaste mer - jag orkar inte. Jag känner bara krav mellan oss. Massor med olösta tramskonflikter och ett sexliv på sparlåga som bara ger mig ångest. Här blir inga barn gjorda. Vårt sexliv är en enda lång säker period sedan Semlan föddes. Vi snittar kanske en gång per månad och när det väl händer är det lika fantastiskt som förr, men att ta steget är skitsvårt. Hur gör man? Det var ju inte så att vi kom igång lätt förr heller. Vi är gladare och mer utvilade nu, än för ett år sedan, men har mycket att laga och ta igen. Kommer det att gå?
Ingen av oss är personen som klarar av att göra livet lätt för sig. Vi har väl båda förändrats till det bättre i och med föräldraskapet, men det gör oss nog delvis till främlingar för varandra. Nya sidor visar sig när tryggheten är som bortblåst och konflikterna innan man vant sig vid både sig själv och den andre står som spön i backen. Inget kul för trygghetsknarkare.
Men vi vill ju båda ha syskon och det som var vi finns ju fortfarande där. Hoppet för oss som par är inte ute, men vi är väl båda rädda för vad vårt förhållande klarar av. Jag vill inte stressa någon av oss med min ålder, men det gör jag ju. När jag sa "du har ingen bäst-förestämpel" i en syskondiskussionen sa finaste "Det har jag väl visst! Jag har ju valt dig" och då grät jag floder för att det fint sagt och han fick en panikattack för att jag grät igen. Visst är han finaste ändå, ännu och förmodligen för alltid. Förhoppningsvis. Och nu vet jag ju att vad jag trodde förr: Att han skulle bli världens finaste pappa. Men är jag en bra mamma? Och kan jag bli det till ett barn till? Kan jag vara en bra livspartner och kan vi få tillbaka den där omtalade gnistan?
Jag är tacksam för Semlan, även de dagar då det känns som om jag ska gå sönder. Det är underbart att se henne och hennes personlighet växa; jag gör det med en skräckblandad förtjusning. Jag känner dock att jag lägger ett stort ansvar på hennes far, men vet inte om det är mina egna fördomar om vad en mor och far respektive ska stå för och att han egentligen gör lika mycket som jag, eller om han får dra det tyngsta lasset. Orkar jag inte med att ta mitt ansvar, så ska jag kanske inte sukta efter ett barn till? Att män lämnat hem och barn till kvinnor i århundraden hjälper ju inte som argument. Jag kan inte begära att MIN man ensam ska bära huvudansvaret och själv lägga fötterna på soffbordet.
Som jag sa, jag är tacksam för Semlan och vill gärna tro att om det bara blir hon, så kommer jag att vara nöjd. Men jag tror ändå inte det. Jag längtar efter magen, att få göra om allt. Kanske för att kunna göra rätt den här gången, men förutsättningarna är ju inte samma som sist, så det känns orealistiskt. Tänk om det blir samma visa igen, fast med en liten och en som bara är lite större? Hur i hela fridens namn ska vi kunna hålla ihop, som människor och som par? Jag fick hallucinationer och blev paranoid sist. Men blixten slår väl inte ner två gånger.
Till syvende och sist är jag inte ensam om beslutet. Men när juni tar slut, så slutar jag också ta p-piller igen. Då får vi se hur förhållandet och känslorna inför syskonförsök ser ut för oss båda.
torsdag 26 april 2012
Dumma mig
Så har jag inom 24h lyckats göra mig impopulär genom att ifrågasätta plankare som motiverar sitt beteende med "jag betalar skatt", samt stämplat mig som rasist för att jag inte tycker det är konstigt att Obama benämns som "i blå skjorta" i en bildtext (motiveringen till idiotförklaringen var "tror du man skulle skrivit så om Bush?").
Att anse att man har rätt att utnyttja ett system för att "jag betalar skatt till så mycket jag inte utnyttjar" är att säga att den skatt man betalar är mer värd än andras, utan att inse att man är en del av samhället och utnyttjar både sig själv och andra. Fullständigt imbecillt och själviskt. Det är ju inte som att någon sitter och delar upp varje skattebetalares enskilda ören i öronmärkta högar. Bättre att se sin skatt som att den finansierar det man utnyttjar i välfärdsstaten. Och i vilket fall: Visst vill man att övriga samhällsfunktioner ska finnas på plats när man behöver dem? Och den som påstår att den aldrig utnyttjat, låt säga förlossningsvården: Föddes du i farstun?
Att beskriva vem någon är av en grupp människor på en bild utifrån klädsel är inte konstigare än att göra det utifrån var i bilden personen befinner sig, förutsatt att det inte läggs någon värdering i kläderna.
Är jag fantastiskt naiv som har dylika åsikter?
Att anse att man har rätt att utnyttja ett system för att "jag betalar skatt till så mycket jag inte utnyttjar" är att säga att den skatt man betalar är mer värd än andras, utan att inse att man är en del av samhället och utnyttjar både sig själv och andra. Fullständigt imbecillt och själviskt. Det är ju inte som att någon sitter och delar upp varje skattebetalares enskilda ören i öronmärkta högar. Bättre att se sin skatt som att den finansierar det man utnyttjar i välfärdsstaten. Och i vilket fall: Visst vill man att övriga samhällsfunktioner ska finnas på plats när man behöver dem? Och den som påstår att den aldrig utnyttjat, låt säga förlossningsvården: Föddes du i farstun?
Att beskriva vem någon är av en grupp människor på en bild utifrån klädsel är inte konstigare än att göra det utifrån var i bilden personen befinner sig, förutsatt att det inte läggs någon värdering i kläderna.
Är jag fantastiskt naiv som har dylika åsikter?
fredag 13 april 2012
2010-12-12
Hittade en bild på Semlan, från när hon var 8 veckor gammal. Såhär i efterhand tycker jag inte hon ser riktigt klok ut och ändå blir jag så fantastiskt glad över att se vårt lilla hjärta med det stora, tandlösa leendet.
torsdag 29 mars 2012
First on last off
Precis som när man klär sig, så åker det av sist som man lagt på sig först. Det är lite beklämmande när man redan är tunn och ändå har en missklädsam mage. Vid den vikt jag har nu hade jag dessutom förr ett midjemått som var ca 2 cm mindre och ett navelmått som var 5 cm mindre. Drar jag in magen till dessamått rynkar sig huden på magen betänkligt. Det kanske är lika bra att jag har lite extra fyllning? ;-)
torsdag 22 mars 2012
Sjukdomar so far
Höstblåsor - 10,5 månad (september, 2011)
Feber/tänder - 14,5 månader (12 januari, 2012, föräldraledig pga inskolning)
Förkylning/feber - 15,5 månader (1-2 februari, 2012, 2 VAB dagar)
Magsjuka - 15,5 månader (5-10 februari, 2012, 5 VAB dagar)
Förkylning/ögoninflammation - 16 månader (18-23 februari, 2012, 2 VAB dagar, 5 sjukdagar)
Magsjuka - 17 månader (14-16 mars, 2011)
Tredagarsfeber - 17 månader (17-20 mars, 2011, 2 VAB dagar, 1 sjukdag)
Så...av 74 (53)* dagar, har Semlan varit sjuk 22 (14)* dagar, dvs. 30% (32%)*. För egen del har jag haft magsjuka 4 ggr på tre månader och haft en rejäl förkylning mellan de två senaste magsjukorna. Den senaste innebar en mycket snabb och spännande hemfärd på motorvägen mellan jobbstaden och hemstaden: Skulle jag kunna hålla igen tills jag kom hem? Och i vilken ände skulle det börja?
Tack gode gud för farmor som kommer på stört när vi ringer och ber om hjälp!
*dagar då förskolan haft öppet
Feber/tänder - 14,5 månader (12 januari, 2012, föräldraledig pga inskolning)
Förkylning/feber - 15,5 månader (1-2 februari, 2012, 2 VAB dagar)
Magsjuka - 15,5 månader (5-10 februari, 2012, 5 VAB dagar)
Förkylning/ögoninflammation - 16 månader (18-23 februari, 2012, 2 VAB dagar, 5 sjukdagar)
Magsjuka - 17 månader (14-16 mars, 2011)
Tredagarsfeber - 17 månader (17-20 mars, 2011, 2 VAB dagar, 1 sjukdag)
Så...av 74 (53)* dagar, har Semlan varit sjuk 22 (14)* dagar, dvs. 30% (32%)*. För egen del har jag haft magsjuka 4 ggr på tre månader och haft en rejäl förkylning mellan de två senaste magsjukorna. Den senaste innebar en mycket snabb och spännande hemfärd på motorvägen mellan jobbstaden och hemstaden: Skulle jag kunna hålla igen tills jag kom hem? Och i vilken ände skulle det börja?
Tack gode gud för farmor som kommer på stört när vi ringer och ber om hjälp!
*dagar då förskolan haft öppet
torsdag 8 mars 2012
Storlekar, noter
Semlan har en storlek stötte uppe än nere eftersom hon är långsmal.
Lindex: Kläder från tjej/unisex räcker fram tills att längden motsvarar storleken. Kläder från pojksidan kan ibland räcka längre, men kan vara för breda. Rosa och lila för flickor, mossiga, mörka färger för pojkar. "3 för 2" är supersmå i storlekarna.
H&M, Kappahl: Vinteroverallen från Kappahl/Kaks (mkt nöjd) var strl 80 och var på håret vid 82 cm, pojkjeansen i strl 74 räckte till 82 cm, tjejbyxorna i strl 62 och 74 var två storlekar mindre i realiteten, men matchande tröjor motsvarade längden. Kappahl har generellt högre kvalitet på sina material än Lindex, men är inte mycket bättre på könsuppdelningen som kan vara rätt trist. H&M kan variera i storleken, men stämmer oftast för Semlan. Båda kedjornas pyjamasar brukar vara bra.
Molo, Name It, Me&I, Parvel: Ingen skillnad på pojke/flicka, minst en halv storlek större än Kappahl, Lindex och H&M. Bra material och färger som håller. Mest unisex och lekbara kläder.
PoP: En storlek större än de billigare kedjorna. Roliga mönster och oftast unisex = glada färger för både pojkar och flickor. Färden mattas dock av fort och de vill att man tvättar ut och in och sedan hänger på tork, men vilken förälder har tid (och plats) till det?
Nästa vinters overall räknar jag med får ha storlek 92 om det är en PoP. Kommer den från någon av kedjorna räknar jag med strl 98.
Lindex: Kläder från tjej/unisex räcker fram tills att längden motsvarar storleken. Kläder från pojksidan kan ibland räcka längre, men kan vara för breda. Rosa och lila för flickor, mossiga, mörka färger för pojkar. "3 för 2" är supersmå i storlekarna.
H&M, Kappahl: Vinteroverallen från Kappahl/Kaks (mkt nöjd) var strl 80 och var på håret vid 82 cm, pojkjeansen i strl 74 räckte till 82 cm, tjejbyxorna i strl 62 och 74 var två storlekar mindre i realiteten, men matchande tröjor motsvarade längden. Kappahl har generellt högre kvalitet på sina material än Lindex, men är inte mycket bättre på könsuppdelningen som kan vara rätt trist. H&M kan variera i storleken, men stämmer oftast för Semlan. Båda kedjornas pyjamasar brukar vara bra.
Molo, Name It, Me&I, Parvel: Ingen skillnad på pojke/flicka, minst en halv storlek större än Kappahl, Lindex och H&M. Bra material och färger som håller. Mest unisex och lekbara kläder.
PoP: En storlek större än de billigare kedjorna. Roliga mönster och oftast unisex = glada färger för både pojkar och flickor. Färden mattas dock av fort och de vill att man tvättar ut och in och sedan hänger på tork, men vilken förälder har tid (och plats) till det?
Nästa vinters overall räknar jag med får ha storlek 92 om det är en PoP. Kommer den från någon av kedjorna räknar jag med strl 98.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)