35-årskontroll

Idag var jag på hälsokontroll på jobbet. Först pratade jag med en sköterska om min livssituation och fick bokat tid hos en sjukgymnast för att prata träning. Sen togs det prover.

• EKG - Allt såg fint ut
• Hb - 125, vilket är ovanligt lågt för mig, speciellt som jag äter tillskott. Jag brukar ligga kring 140. Kan förklara varför jag varit seg i veckan. 
• Blodtryck - 115/70. Lågt och fint. 
• Glykos - 6,9 1h efter lunch. Klart godkänt.
• Lever
• GT 0,63 (ref 0,15-0,75)
• ALAT 0,65 (ref 0,15-0,75)
• Ämnesomsättning
• TSH 0,67 (ref 0,4-3,7)
• T4 17 (ref 12-22)
• Kolesterol totalt 3,6 (ref 3,3-6,9)
• Triglycerider 0,6 (ref 0,4-2,6)
• HDL 1,0 (ref 1,0-2,7)
• LDL 2,4 (1,4-4,7)

Hur ska det gå?

Kommer det där förrådet någonsin att ta slut? Ska jag någonsin orka hitta någon lust när chans finns? Den där drömmen om att vara i lika bra form när gravidförsöken börjar för Frallan som jag var när Semmelförsöken inleddes, är den realistisk? Känner mig småfet och dallrig, inte speciellt sexig. Och så sitter jag här eeeensam en söndag, med ett sår på hornhinnan och antibiotikakräm i ögat, ser illa och är skittrött.

Suck...Det är synd om mig!!!!

Frallan!

Vi har ett arbetsnamn: Frallan!

Det krävdes inte så mycket funderande, men man kan iaf konstatera att snart blir det andra bullar. Åtminstone andra bullen. ;-)

Irriterad

Satt och läste Timehops dagliga utskick om vad jag gjorde för ett år sedan tittade lite noggrannare på kommentarerna eftersom de var ovanligt många. Jag kanske är känslig eller tjurig, men jag orkar inte med självupptagna människor som tjabbar för att uppröra, speciellt som jag vet att personen i det här fallet har en offentlig och en inofficiell personlighet. Den inofficiella är en rolig och smart kille, men jag vill bara kräkas på vad han vill framstå som och förstår inte varför han vill ge detta sken. Eller är det jag som missförstått? Är de sidor jag gillar bara något han spelar?

Jag är iaf trött på kommentarer som andas högstadiemobbing och kvinnoförakt. Jag är trött på att hela tiden undra om han inte funderat över vad han skapar för förutsättningar för sin egen dotter, för även om hon inte är mitt ansvar så är det varje förälders plikt att skapa goda förutsättningar för sitt barn  Dessutom är både hon och han del av den värld där mitt barn växer upp och - kalla mig självisk - men jag vill att mitt barn ska få växa upp utan press på sig att jobba hårdare än en man för att få bråkdelen av vad han får, utan att få höra att hon ska vara tacksam för att någon tafsar, utan att behöva ta hänsyn till nåt jävla "spel" (blir han rädd för att du ringer två dagar i sträck är han en fet tönt som inte är värd besväret), utan att tro att tro att hon måste tukta sin kropp för att hon, eller någon annan, ska kunna älska den. Och utan så jävla mycket mer som jag varken orkar, eller vill nämna, men som lagt grund för ett, hittills, livslångt självhat för egen del.

S, du är så jävla puckad som inte ens tänkt tanken att alla inte går i samma rymliga skor som du. Nu ger jag upp att försöka få dig att förstå. Och jag vet att du inte läser det här, men det skiter jag blankt i. Du är inte min vän på FB mer. Undrar du varför, så tror jag ändå inte du skulle förstå utan bara tro att det här är någon fånig silent treatment. Så gör det då, din bakåtsträvare.

Syskonlängtan

Nu är det bestämt. När kondomförrådet är slut börjar vi syskonförsök. Vi har sagt att vi får se hur det känns, fram till att Finaste sa igår att vi skulle börja då. Jag har väntat, precis som jag väntade med Semlan, och precis som då kändes det lite läskigt att höra att det fanns ett mål, även om det här är betydligt mer diffust och påverkbart än vad bröllopet var. Det kan bli jackpot redan i augusti, men det skulle jag inte tro. Vi får känna oss fram först och hoppas på det bästa sen. Men tänk: Snart kan vi vara fyra!

Längtar efter att få vara gravid igen, drömmer om syskonbus och fruktar våndan på vägen från start till leverans. Vill bara inte tänka på koliken... Nej, bara tänka kramar och mys nu ;-)

Räknar dagar

Nu för tiden sitter jag mest och räknar dagar och jämför cykler under mina två p-pilleruppehåll och drömmer om syskon. Först såg jag bara att snittlängden på cyklerna under första uppehåller var längre än under andra. Sen började jag kolla närmare och började misstänka att kroppen bara fasade in sig snabbare på rätt cykellängd under mitt andra uppehåll. Jag väljer att tänka på det och känna mig lite lugnare.

Det bisarra i kråksången är dels att jag knappt känner att jag orkar med det enda barn vi har nu, dels att jag har så svårt att njuta i stunden när jag är med henne. Kanske jag jämför mig med farmor? Hon tycker det är lika spännande som hennes barnbarn när Semlan hittar lite strumpludd mellan tårna, eller vill peta på fimparna på gatan. Jag tänker istället på hur jag ska hinna med tvätt, städ, jobb, sömn och - framför allt - att få i flickungen mat vid rätt tid, innan hon på två röda kommer på att hon är tvärhungrig och vägrar äta annat än välling. Jag gillar fortfarande inte uttrycket "ta vara på den här tiden". Visst händer det fantastiskt mycket i Semlans utveckling, och nu börjar hon ju prata så mycket och säga roliga saker med, men vi har inte tid och ork att bara beundra vårt underverk. Det finns fler bollar att jonglera i livet, vare sig vi vill eller inte.

Vi var i alla fall på festival, finaste och jag. Det var märkligt hur fort jag föll in i en roll där barn inte fanns. Nästan så jag började fundera på moderskänslornas äkthet. Nej, inte nästan. Jag gjorde det. Men när festivalen var slut och vi tog en shoppingtur i staden, så var barnaffärer allt jag såg och Semlan allt jag tänkte på. Jag antar att jag behövde en paus från mig själv. Shoppinglustan gjorde mig dock också påmind om att jag inte tänker på min man som finaste mer - jag orkar inte. Jag känner bara krav mellan oss. Massor med olösta tramskonflikter och ett sexliv på sparlåga som bara ger mig ångest. Här blir inga barn gjorda. Vårt sexliv är en enda lång säker period sedan Semlan föddes. Vi snittar kanske en gång per månad och när det väl händer är det lika fantastiskt som förr, men att ta steget är skitsvårt. Hur gör man? Det var ju inte så att vi kom igång lätt förr heller. Vi är gladare och mer utvilade nu, än för ett år sedan, men har mycket att laga och ta igen. Kommer det att gå?

Ingen av oss är personen som klarar av att göra livet lätt för sig. Vi har väl båda förändrats till det bättre i och med föräldraskapet, men det gör oss nog delvis till främlingar för varandra. Nya sidor visar sig när tryggheten är som bortblåst och konflikterna innan man vant sig vid både sig själv och den andre står som spön i backen. Inget kul för trygghetsknarkare.

Men vi vill ju båda ha syskon och det som var vi finns ju fortfarande där. Hoppet för oss som par är inte ute, men vi är väl båda rädda för vad vårt förhållande klarar av. Jag vill inte stressa någon av oss med min ålder, men det gör jag ju. När jag sa "du har ingen bäst-förestämpel" i en syskondiskussionen sa finaste "Det har jag väl visst! Jag har ju valt dig" och då grät jag floder för att det fint sagt och han fick en panikattack för att jag grät igen. Visst är han finaste ändå, ännu och förmodligen för alltid. Förhoppningsvis. Och nu vet jag ju att vad jag trodde förr: Att han skulle bli världens finaste pappa. Men är jag en bra mamma? Och kan jag bli det till ett barn till? Kan jag vara en bra livspartner och kan vi få tillbaka den där omtalade gnistan?

Jag är tacksam för Semlan, även de dagar då det känns som om jag ska gå sönder. Det är underbart att se henne och hennes personlighet växa; jag gör det med en skräckblandad förtjusning. Jag känner dock att jag lägger ett stort ansvar på hennes far, men vet inte om det är mina egna fördomar om vad en mor och far respektive ska stå för och att han egentligen gör lika mycket som jag, eller om han får dra det tyngsta lasset. Orkar jag inte med att ta mitt ansvar, så ska jag kanske inte sukta efter ett barn till? Att män lämnat hem och barn till kvinnor i århundraden hjälper ju inte som argument. Jag kan inte begära att MIN man ensam ska bära huvudansvaret och själv lägga fötterna på soffbordet.

Som jag sa, jag är tacksam för Semlan och vill gärna tro att om det bara blir hon, så kommer jag att vara nöjd. Men jag tror ändå inte det. Jag längtar efter magen, att få göra om allt. Kanske för att kunna göra rätt den här gången, men förutsättningarna är ju inte samma som sist, så det känns orealistiskt. Tänk om det blir samma visa igen, fast med en liten och en som bara är lite större? Hur i hela fridens namn ska vi kunna hålla ihop, som människor och som par? Jag fick hallucinationer och blev paranoid sist. Men blixten slår väl inte ner två gånger.

Till syvende och sist är jag inte ensam om beslutet. Men när juni tar slut, så slutar jag också ta p-piller igen. Då får vi se hur förhållandet och känslorna inför syskonförsök ser ut för oss båda.

Dumma mig

Så har jag inom 24h lyckats göra mig impopulär genom att ifrågasätta plankare som motiverar sitt beteende med "jag betalar skatt", samt stämplat mig som rasist för att jag inte tycker det är konstigt att Obama benämns som "i blå skjorta" i en bildtext (motiveringen till idiotförklaringen var "tror du man skulle skrivit så om Bush?").

Att anse att man har rätt att utnyttja ett system för att "jag betalar skatt till så mycket jag inte utnyttjar" är att säga att den skatt man betalar är mer värd än andras, utan att inse att man är en del av samhället och utnyttjar både sig själv och andra. Fullständigt imbecillt och själviskt. Det är ju inte som att någon sitter och delar upp varje skattebetalares enskilda ören i öronmärkta högar. Bättre att se sin skatt som att den finansierar det man utnyttjar i välfärdsstaten. Och i vilket fall: Visst vill man att övriga samhällsfunktioner ska finnas på plats när man behöver dem? Och den som påstår att den aldrig utnyttjat, låt säga förlossningsvården: Föddes du i farstun?


Att beskriva vem någon är av en grupp människor på en bild utifrån klädsel är inte konstigare än att göra det utifrån var i bilden personen befinner sig, förutsatt att det inte läggs någon värdering i kläderna.

Är jag fantastiskt naiv som har dylika åsikter?