Jag tänkte på alla filmer man sett där barnmorskorna säger till att de ska hålla tillbaka, men det gick verkligen inte! Bestämde att jag kanske inte skulle lita på filmvärlden, utan först och främst följa kroppens vilja. Det var en mäktig känsla att våga lägga sin kontroll åt sidan och lita på det primitiva. Barnmorskorna kunde säga vad de ville, tänkte jag.
Jag hade skrivit en hel del om smärtlindring och förlossningsställningar i mitt förlossningsbrev, men i samma stund som personalen nämnde att de läst det, så kändes det som en enda lång och pretentiös pinsamhet jag borde struntat i. I enlighet med vad jag skrivit började vi dock krystjobbet på sidan, men barnet kom inte ner som det skulle, trots att det låg långt ner i bäckenet. Vi skiftade till att jag skulle stå på knä, hängandes över en saccosäck lutad mot sängens huvudgavel. Det gick inte: Det gjorde för ont.
Personalen frågade försiktigt om vi kunde försöka i gynposition: En av ställningarna jag skrivit att jag absolut ville undvika. Jag insåg att det var värt ett försök, eftersom de trots allt jobbade med det här och kunde se vilken metod som skulle funka bäst. Jag kände också att jag kunde lita på att de skulle lyssna på mig och visste att det fanns fler sätt om det inte skulle funka. Det visade sig vara rätt sätt, både att tänka och föda.
Med händerna i ett fast grepp om knävecken tog jag i för kung och fosterland i krystvärkarna. Älskling kontrollerade lustgasen, så att jag inte skulle överdosera (åh, vad jag avskydde när han tog bort den!). Efter ett tag sa barnmorskestudenten att hon skulle töja och sedan klippa för att underlätta för barnet. Att töjas varken lät, eller var skönt, men vid det laget brydde jag mig inte så mycket om att det tillkom en ny smärtgivande faktor. Varje krystvärk tänkte jag "nu vi en liten bit närmare att få träffa Semlan" och jag försökte följa med kroppens arbete i möjligaste mån.
Plötsligt kände jag ett sprattel, som av en fisk, mellan benen. "Det var huvudet, sen är det axlarna. Det är svårast", tänkte jag och tittade ner. Där såg jag vad som liknade ett barn och blev lite förvirrad. Nyss hade inte ens huvudet varit ute...Varför hade de tagit in någon annans barn i vårt rum? Eller var det där vår bebis? Skulle det inte vara axlarna efter huvudet? Var det så lätt att föda?
Personalen ropade att klockan var "nollsju, nollnio" och jag kollade klockan. När hade det blivit morgon? Jag sedan uppfattade inte vad de sa att det blev och fick fråga gång på annan innan någon släppte fokus på barnet och svarade mig, så trodde jag dem inte när de sa att det var en flicka. Jag hade ju trott det skulle bli en pojke, kanske för att jag har flera tjejkompisar med killar, men inga med tjejer, och därmed förknippat barn med pojkar.
Medan BM-studenten tog hand om mig och inväntade efterbörden, tog BM hand om tösen tillsammans med min man. Alla fingrar, tår och kroppsdelar var på plats. Jag fick henne på bröstet och en handuk om.
Eftersom jag inte litade på att de andra i rummet sett rätt ville jag se efter själv. Då fick jag en annorlunda sorts överraskning: Vår dotter hade förgyllt sin entré med att bajsa i samma stund som de lade henne hos mig och jag var insmord i det hela. Jag tänkte lugnt "Jaha" räckte ut handen till personalen, fick den avtorkad och låg sedan och myste med min nyfödda. Troligtvis blev den lilla stackaren stressad på slutet, för hon hade legat på sniskan med huvudet, vilket försvårat för henne att komma ut. Hon var därför alldeles blåsvart, skavd och svullen över hela hjässan och vi trodde hon var mörkhårig, pga att belysningen var så dämpad i förlossningsrummet. (Enligt förlossningsjournalen hade hon också bajsat i vattnet, men det var inget de berättade för mig under förlossningen). Det tog ett tag innan vi insåg att det var en liten lintott vi fått. Trots blånaden och svullnaden fick lillan ändå 9-10-10 på apgar och har mått bra sedan dess, så det ska inte vara någon skada skedd.
Jag fick bedövning och blev sydd, men kunde inte brytt mig mindre om vad som skedde med mig. Vår Semla hade ju kommit och hon var världens finaste
Hela måndagen låg jag i min säng på förlossningen och tittade på henne, förutom de stunder då Älskling gjorde det.
I efterhand kunde vi konstatera att jag gått från 2 cm till 10 på under 2h, vilket var lite snabbare än de 0,5-1cm/h som jag fått höra att det skulle ta när de satte den andra propessen. Förmodligen var det därför jag hade så ont när jag fick EDA:n och förmodligen gjorde den ingen som helst skillnad, eftersom det sannolikt redan var för sent för att få den när den sattes.
Periodvis var förlossningsprocessen fruktansvärt smärtsamt, periodvis mådde jag bättre än vad jag gjort under hela graviditeten. Under hela tiden var min man alldeles fantastisk. Han peppade, masserade, tröstade, såg till att jag inte fick för mycket lustgas och sa till barnmorskorna att jag inte alls ville höra "Spirited mindfulness and indian whale noises vol. 138" till taktilmassagen. Därmed inte sagt att personalen inte var bra. Med undantag av ett par personer där personkemin inte klickade var alla vi träffade på de fyra skiften väldigt rara och inlyssnande. Jag kände inte för en sekund att jag inte kunde lita till fullo på någon av dem.
Åtminstone då jag inte är så trött att jag knapt kan hålla ögonen öppne 