Vi fick stanna på förlossningen till tisdag förmiddag. Trots att jag bara fått kring 2h sömn sedan jag gick upp på lördagmorgonen bjöd de följande två dygnen inte på mer ro än för att få enstaka timmar med sömn.
På torsdagen fick jag klartecken att lämna BB och då valde vi att åka hem, eftersom den egna sängen kändes mycket mer lockande än att byta till en tredje obekant säng på familje-BB. Det var så underbart att kliva över tröskeln och vara hemma igen!
Efter lite tragglande och lite utfyllnad med NAN vid behov, så är amningen hyfsat på plats. Vår lilla snufs har dock väldigt täta matvanor. Har man tur går det 2½h mellan matningarna, men ibland bara 45 minuter. Vi får få pauser mellan amningar och blöjbyten för att äta, fixa till oss lite och själva sova. Tack gode gud för de tio pappadagarna, säger jag! Vet inte hur jag skulle orkat själv. Tid att bara vara har det varit snålt med, men jag antar att jag har en fördel där vid amningarna, som (när Semlan inte är arg för att "någon" knuffar bort bröstet med båda händerna, eller inte tar ordentligt sugtag) innebär att jag bara kan sitta och titta på henne
Åtminstone då jag inte är så trött att jag knapt kan hålla ögonen öppne När min man håller henne är jag lite avundsjuk, men samtidigt är det så ljuvligt att se dem ihop. Tror förresten aldrig jag hört honom sjunga så mycket under våra sex år ihop, som han gjort på de senaste sex dagarna. Det känns som om jag är alldeles översvämmad av lyckokänslor och kärlek till dem båda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar