I arla morgonstund

Något förvånad konstaterade jag då jag kom ut i köket denna morgon, att solen sken in genom ett fönster jag alltid trott vette åt norr. Mao och med tanke på att jag ofta sitter mittemot detta fönster, med solen i ryggen, äter jag ofta frukost väldigt sent. Denna morgon satt jag dock med en smörgås med parmaskinka (inhandlad strax utanför Bologna några dagar tidigare) i ena handen och tidningen i den andra. En halvtimme senare hoppade jag upp på min tantis och cyklade genom en nyvaken stad mot Grannstaden. När jag kom fram var jag pigg och klarvaken, på bästa humör! Det är inte fy skam, med tanke på att jag inte är en morgonmänniska. Tog mig till gymmet på jobbet och körde mitt styrkepass. Gick kalasfint!

1. Pec Deck (12,5 x 13 x 3)
2. Seated Dip (40 x 10 x 3)
3. Pull Down (20 x 12 x 3)
4. Axelrotation (4 x 12 x 3)
5. Situps på boll (35 x 3)
6. Sittande rodd (25 x 12 x 3)

Efter en tur i duschen och lite piffande var det dags för arbetsdag. Jag var jättepigg hela dagen, kände att jag hade jobbat igenom kroppen bra och att det verkligen var värt besväret att ställa klockan på 05.40. Nu är jag däremot rätt sliten ;-)

Valet eu kvalet

Jag gjorde aftonbladets EU-partitest och fick följande resultat. Kan inte påstå att jag känner mig klokare... Både moderaterna och sossarna i topp. Det förvånade mig däremot att centerpartiet hamnade under Kd. Jag tycker nästan lika illa om Kd som Sd.



Resultatet efter viktning av de olika frågorna gav nedanstående resultat. Här blev jag ännu mer förvånad. Kd och Sd före både C och PP! Nej, det håller jag inte med om. Å andra sidan ska jag kanske ta det som att jag ska strunta i alla fyra.

Att kunna klara sig själv innebär inte att man bara vill det

Försöker lura mig själv att jag kan roa mig själv, fast jag vet att jag hellre är i andras sällskap. Kollegerna jag träffade vid flyget pratade om middag, en av dem ska bo på mitt hotell. Jag ville säga ”Hör av er om ni vill ha sällskap” men de försvann ur taxin innan tanken hann mer än formas i mitt huvud. Funderar på om de kommer att höra av sig till mig, men misstänker att den ena av okänd anledning hellre umgås utan mig och att den andre kommer att glömma mig vid åsynen av något vackrare. En bil, en kvinna, en måltid. Somliga är yta som letar tillfällig tillfredsställelse, andra söker yta och når tillfredsställelse därigenom. De är inte en perfekt matchning, men de klarar sig utan mig. De har sin herrklubb, jag är bara en brud som babblar. Bilar och fotboll intresserar mig inte ett spår heller, annars hade jag kanske varit förlåten.

Ska göra mig fin och se vad jag kan hitta att underhålla mig med. Ska jag sitta ensam på en resturang i en främmande stad, ett främmande land vill jag åtminstone vara snygg. Hålla fasaden uppe. Fan; Det svider att bara tänka så.

Den som sa att ensam är stark var rubbad

Kommer till hotellet. Det är litet, syns knappt från gatan och är placerat invid en stor gatukorsning. Chauffören plockar ut mina väskor, vi växlar ”mille grazie” och leenden. Jag drar min rullväska uppför trappstegen, trycker som sig bör där det står ”tirare” på dörren och går fram till receptionen. Mannen som står där pratar bra engelska, men jag är för trött för att riktigt förstå. Klart är i alla fall att det är frukost mellan kl. 7-10 två trappor ner från mitt rum och att nyckelbrickan sätter igång strömmen i rummet.

Jag tar hissen. Den är så liten att jag knappt får plats i den med rullväskan, datorväskan, handväskan och mig själv. Jag är för trött för att riktigt se vilken knapp jag ska trycka på för att komma till min våning. Jag ser ironiskt nog blindskriften innan jag ser siffran som matchar min nyckelbricka. Dörrarna går igen.

Mitt rum ligger åtta dörrar från hissen och vetter mot stadsparken. Halvvägs dit hänger en brandslang på väggen och utanför mitt badrum finns våningens inglasade balkong dit badrumsfönstret vetter. Detta faktum förvirrar mig något, eftersom jag gillar att duscha med utsikt, men här bara finns insyn.

Jag packar upp min förvirrade packning. Musens USB har jag lagt i nessecären, öronproppar i två av väskorna, toalettsaker i allmänhet spridda i alla fack i alla väskor. Jag brukar inte vara så oorganiserad, men det blev för kort om tid igår. Lägger allt i två högar som inte är kläder: Jobb/plugg i den ena och toalett i den andra. Hänger upp kläderna, lägger resväskan på säkerhetsboxen i garderoben och agera underklädesbyrålåda.

River av sängöverkastet och slänger i en hög på golvet. Sätter mig i sängen med datorn i knäet och börjar skriva.

Jag behöver kanske inte göra det

Sitter på sängen i ett hotellrum i en främmande stad, i ett främmande land. Telefonerna börjar plinga. ”Glöm inte prova!”, säger de båda två.

Jag stänger av larmet, känner mig lite ensam i allt. Sitter kvar och funderar på vad jag ska göra. Toppade igår. Äter en grabbnäve Click-mix och tittar på kartan över staden. Kopplar in datorn på elnätet, musen till datorn. Får blåskärm på en fjärdedel av skärmen, övrigt är svart, och startar om. Tar en tidning med mig in på toaletten och en av de singelförpackade polystyrenmuggarna på skrivbordet. Funderar på om det känns lika vemodigt för killar som ska testa sina grejor. Går in på toaletten, kissar i muggen och gör mitt test. På nedåtgående.

Sista chansen på ett par dagar

Imorgon bär det av. Idag cyklade jag därför hem; sista chansen att träna på flera dagar. Sen städ, sen packa. Gillar att kunna sprida ut mina kläder och kombinara fram och tillbaka tills jag får fram den minst skrymmande och mest kombinationsvänliga konstellationen.

Komplimang

När jag pluggade på teknis var det en gång en kille som sa att jag liknade Audrey Hepburn. Jag blev mäkta stolt, eftersom jag anser henne vara en av de vackraste kvinnor som levat. Dock var jag medveten om att det var ett fiskeri, vilket jag gladeligen struntade i. Delvis för att jag inte är så mycket för att bli raggad på, delvis för att intresse inte fanns från min part.

Nu råkar det dock vara så att jag genom åren utvecklat en viss försiktighet med att ta emot komplimanger från människor jag inte har en relation som de överensstämmer med. Det kommer sig delvis från mina erfarenheter av min stalker, dels från att jag en gång för mycket insett för sent att någon jag räknat som vän, inte haft förhoppningar om att det var just vänner vi skulle vara och så har det blivigt jobbigt på många sätt. Bättre kväva det i sin linda isf. Aldrig lämna utrymme.

Nu är det så, att en kompis för jämnan på fyllan när hans flickvän inte är med ger mig en massa komplimanger och jag vet verkligen inte hur jag ska ta det. Igår liknade han mig vid Nancy Sinatra (vilket jag inte kunde låta bli att googla idag). Jag anar en viss önskan om att få samma uppskattning tillbaka, att det alltså bara är för att han vill bekräfta sin självbild, men är osäker. Jag vet verkligen inte hur jag ska handskas med det. Han påstår att han och hans flickvän diskuterat hur snygg jag är och samtidigt som den delen av mig som aldrig erkänner mig själv säger att han ljuger, lät han sanningsenlig. Och jag har ju alltid försökt piffa lite extra när jag ska träffa någon eller båda av dem, för jag vill liksom vara god nog.

Jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tror, det är sant, men jag vågar inte lägga det åt sidan. I det här fallet känner jag att jag kanske är roten till det onda i två vänners förhållande, samtidigt som min inre djävul fnyser "Jamen, eller hur!". För att tro att jag är det är att erkänna att jag är någon och det går tvärt emot allt vad livet lärt mig att jag är och får göra. Men, å andra sidan. Jag tycker inte Nancy är så där värst snygg, så liknelsen ligger kanske i paritet med min nivå. Dessutom sa han ju det i Älsklings närvaro och att han tycker han är snygg också. Snyggast på företaget, t.o.m. ;-) Där tillåter jag mig att vara mallig och glad, för Älskling är det finaste jag har och det gör mig glad när fler inser hur fantastisk han är.