03 – Mina föräldrar

Mina föräldrar är som föräldrar är mest: De förstår mig inte och de lever i en annan tid. Med det sagt, måste jag ändå erkänna att jag fått en helt annan respekt för dem sedan jag själv fick barn. Närmare bestämt för de stora känslor man drabbas av och som man inte kan förklara nog väl i vare sig ord eller handling, trots idoga försök.

Mina föräldrar träffades en vår på en dansbana. Båda är mycket förtjusta i att dansa och jag vågar gissa att de följt Dansbandskampen lika slaviskt på TV som jag följt Idol (Heja Jay!!!). Det finns en historia från deras tidiga dejtande då mamma ska ha gett en tafsande snubbe en lavett så att det sjöng om det: Pappa berättar gärna den här historien och är noga med att killen var minst 1,90 vilket innebar att mamma tog rejäl sats för att nå upp. Sagda anekdot lärde mig följande:

1. Man ska inte acceptera att bli tafsad på.
2. Idioter är idioter och kan inte resoneras med.
3. Idioter förstår dock när det gör ont.
4. Det är OK att ge igen på någon som är större än sig själv.

Mamma var aldrig någon liten sötsak. Hon gillade fotboll som liten och lekte mycket med pojkarna (och säger själv att hon inte drog sig för att sparka dem på smalbenen). Det är lite lustigt på sitt sett, eftersom hon var liten och sjuklig redan från födseln: Mamma låg på tvären i mormors mage, vilket gjorde att mormor förlöstes med kejsarsnitt 5 veckor före hon var beräknad. Mamma tror att det är därför hon bara ser med 1½ öga, samt har dålig hörsel. Det innebär att vår kommunikation är aningens svårare än för andra mödrar och döttrar, men funkar hyfsat när mamma har glasögon och hörapparat på.

Mamma växte upp på en bondgård som en av sex syskon. Det var stora skillnader mellan ansedda skyldigheter och rättigheter för söner och döttrar i familjen, bl.a. blev mamma och hennes storasyster bortskickade för att tjäna egna pengar efter grundskolan, men sönerna kom och hämtade mat och lånade pengar tills de var i 40-årsåldern. Det har gjort att hon varit mycket sträng med att vi barn - oavsett kön - skulle lära oss samma saker om hur man sköter ett hushåll och få lika mycket (eller lite). En god tanke som tyvärr föll på att vi var olika individer med olika möjlighet att lära oss samma saker, och olika önskningar om vad som skulle ligga under granen. Innan jag började skolan kunde jag dock städa, diska, tvätta och laga enklare maträtter. Mina klasskompisar kunde knappt knyta skorna.

Mamma är en väldigt enkel person på sitt sätt: Hennes intressen är att åka på charter, samt att gå ut och dansa. Sist hon läste en bok var på 80-talet och hennes åsikter om politik sträcker sig till att Anders Borg borde klippa sig. Det är som om hon vill gömma sitt intellekt, vilket jag inte förstår. Dum är hon inte, men avskärmad. Det gör mig lite ledsen, för ofta känns det som att tala med ett barn.

Pappa är annorlunda på alla sätt (utom det där med dansen). Han har varit politiskt aktiv sedan tonåren i olika partier och har en åsikt om allt. Att han sitter i - enligt min åsikt - fel läger innebär dock att hans åsikter får mig att tänka på uttrycket "som fan läser bibeln". Han har aldrig vunnit en diskussion mot mig sedan jag var omyndig, ändå håller han så hårt fast vid sin inskränkthet. Det är väl en trygghet, antar jag, men det är av honom jag ärvt min obstinata sida och det får mig att undra varför han inte använder detta drag till att ifrågasätta sin egen medmänsklighet (eller snarare brist på den).

Kanske ligger en förklaring i hur han växte upp: Farmor och farfar var arbetskraftsinvandrare som träffades på jobbet. Egentligen hade de smitit från ansvaret för varsitt oäkta barn, men när farmor blev gravid gick de iaf och gifte sig för att inte upprepa misstagen igen.Sen levde de olyckliga i alla sina dagar, eller åtminstone tills farmor fick en hjärnblödning och därmed pension - hennes första inkomst och möjlighet att stå på egna ben sedan hon blev gravid med pappa. Farmor ordnade med en lägenhet utan att farfar visste och det sista han såg av henne var taxin hon åkte iväg med, samt skilsmässopapperna. Hon lämnade allt utom lite kläder som hon tog i en väska. Varför hon inte sa något? Tja, farfar slog henne. Hon flydde när hon såg en verklig möjlighet.

Pappa växte alltså upp i ett hem där det slogs först och frågades sen. Farfar var mindre intresserad av att försörja sin familj och mer intresserad av att rulla hatt, så väldigt tidigt fick pappa lära sig tre saker:

1. Sköta gården
2. Försvara sin mamma
3. Fiffla för att få ekonomin att gå ihop

Jag tänker mig att min pappa inte var så olik sig nu när han var yngre: Hård på ytan, ensam därunder, oklar över vad som var uppfostran och vad som var våld, med en klar bild om att man skulle försvara sin mamma och skydda henne från allt ont. Att träffa min mamma - som verkar ha varit en liten partypingla - måste ha rubbat hans cirklar rejält ;-) Det är tur att båda är så petiga och noga med vad som är rätt, rättvist och fel, för annars skulle det nog aldrig gått vägen.

Det gjorde det ju iofs nästan inte heller: När jag var 11 kom pappa hem och berättade att han köpt sitt föräldrahem och lagt alla sparpengar på det, plkus skaffat sig ett lån med fler nollor än vad min mamma någonsin skulle kunnat tänka sig. Hon såg husrenoveringen och den nya bilen flyga sin kos för att aldrig komma åter och grät och skrek åt honom i veckor. Jag kan tänka mig att hon undrade om mormor haft rätt i att han var en slashas då. Mormor hade önskat sig rika män till sina döttrar, men istället fått en fattiglapp (pappa), en "fader okänd" och en som aldrig ville bliva stur och mest lekte med radiostyrda bilar.

Pappa är dock ingen slashas: Han jobbade och slet i stort sett dygnet runt med dubbla jobb tills allt fick en ände med förskräckelse pga byggkrisen i början av 90-talet. Då hade han bara jobbet med gården kvar och det är nog tur, annars hade han gått under. (Vilket han kanske skulle gjort iaf pga allt slit). Vi hade haft det bättre om han låtit bli den där affären, men den blev en erfarenhet i sig för hela familjen.

För mig innebar det att jag fick lära mig ännu mer som mina jämnåriga inte kunde och det mesta ganska typiskt "manliga" sysslor. Jag kan backa med traktor och släp, t.ex. :-D Jag tror pappa tyckte om att se att jag gärna lärde mig sådant och gjorde det bra. Både han och mamma har uppfostrat mig till att inte rädas att hugga i, eller för den delen att (på egen hand) lära mig och sedan utföra praktiska saker. De har förberett mig på de fördomar som finns kring manligt och kvinnligt och att det finns två alternativ: att strunta i dem, eller att utmana dem. De har också lärt mig att kämpa på i motvind. Det var inte roligt, men det har fått mig att tro på mig själv, trots alla onda människor jag mött genom livet som kämpat för att få mig att tro annorlunda. För det är jag tacksam.

02 – Min första kärlek

Vem var egentligen min första kärlek?

Var det Lukas?
Lukas gick i min klass mellan åk 0-9. Han var en av de två snygga killarna i klassen (5 killar, 15 tjejer) och den av de två som inte var intresserad av sport, men däremot gick att prata med fast han var kille.

Lukas hade sammetsbruna ögon och hans långa ögonfransar blev än längre på den sida av hans glasögon dör jag fanns. Gud vet om jag någonsin fanns på andra sidan, i hans blick och tankar. Jag var iaf intensivt och hemligt kär i honom åtminstone från ettan till sjuan. Förvisso i konkurrens med Tom Cruise efter att jag hade sett Top Gun och Cocktail (men Tompa var ju gammal och i USA, så jag såg det mer som en fling). Tompa var dessutom OK att sätta på insidan av bänklocket i mellanstadiet; Jag kunde ta att klassen retade mig för det, för det kändes som ett bättre alternativ än att Lukas skule bli elak mot mig för att jag bekände mina känslor och frågade chans. Jag ville behålla Lukas på sin piedestal.

En annan konkurrent var Petter: Han gick i klassen min klass brevväxlade med i mellanstadiet. Petter var snygg, till skillnad från hans vedervärdiga namn, men han var göteborgare (=hot) och kunde liksom jag inte rå för sina föräldrars dåliga smak (Jag har ingen aning om han ansåg sitt namn vara lika fult som jag tyckte det var). OCH Petter var lång. Längre än jag! Den ende kille som var lika gammal som jag som jag kände och som var längre och därmed: =hot! Att han bodde 5 mil bort innebar dock att han var ungefär lika sannolik som Tompa att få chans på. Vi skulle inte kunna träffas när vi ville utan att jag kom hem efter att det var dags för kvällsmat och då skulle mina föräldrar bli jättearga.

Vi hade två discon med vår brevväxlingsklass: På det första - som hölls på deras skola - visade Petter faktiskt intresse, men det rann ut i sanden när en klasskompis låste in sig på toa med några kapsyler och skulle begå självmord genom att långsamt skrapa upp handlederna. (Båda klasserna stod på andra sidan dörren och sa att hon var fånig). På det andra hade jag bestämt mig för att Petter var en tönt. Då lekte vi ryska posten och jag fick pussa Lukas. Åh, så lycklig jag var!

För tre år sedan var jag ute med jobbet på AW. Dröm om min förvåning när jag får syn på Lukas på pubben! Samma vackra ögon, men en kalufs fattigare inser jag hur lik min bror han är. Lite darrig på rösten och skakig i kroppen svarar jag på hans tilltal och utbyter artighetsfraser. Så säger han, med innerlighet: "Du ser verkligen bra ut" och jag fyrar av ett jätteleende och säger tack. Men inombords fortsätter meningen "jag vet", för jag kan se mig i spegeln numera utan att vilja titta bort för att slippa se all fulhet och det känns som en seger att någon från förr erkänner mig.

01 - Om mig

• Sommarbarn
• 70-talist
• Alltid längst och tunnast i klassen, fram till 8:an när killarna kom ifatt och gick förbi.
• Retad för allt: Hårfärg, namn, ursprung, att jag hade lätt att lära, att jag var mager...osv, plus en hel del lögner. Jag har förträngt mycket av mitt liv fram tills gymnasiet. Det var inte så lätt på hemmafronten heller, så det var väl så jag överlevde.
• Växte upp på knappa medel och började stjäla för att inte sticka ut som fattig. Utvecklade stor skicklighet i mitt eget tycke. Upprätthöll vanan tills jag började på högskolan och fick studiemedel. Impulserna finns fortfarande kvar, även om jag inte längre följer dem dock.
• Pluggade på teknis. Dels för att jag ville kunna stoltsera med en "svår" utbildning, dels för att slippa vara fattig mer. Mindre pga intresse, även om det fanns (och finns). På teknis kände jag för första gången i mitt liv att jag hörde hemma i ett sammanhang och det var en ljuvlig känsla :-)
• Började jobba i byggbranchen. Hatade min arbetsplats:Min chef, min lön, hur jag behandlades.
• Bytte till telekombranchen och älskade det. Mest pga fantastiska kolleger som omvände mig från mobilhatare till telekomnörd.
•  Trodde jag skulle leva lycklig i alla mina dagar med en islänning, men insåg inte förränlångt efteråt att jag nöjt mig och försökt anpassa både mig och honom till någon sorts drömbild. Han lämnade mig för en annan och jag trodde jag skulle dö av sorg. Istället hittade jag mig själv.
• Kan inte påstå att jag har några genuina intressen utöver att dansa mig svettig på discon, gå på konserter och sjunga med för full hals och sitta på caféer och betrakta folk. Det räcker för mig. Livet är komplext nog när man är en neurotisk/paranoid funderare som jag.
• Mäter likt en tonåring mitt egenvärde i hur andra behandlar mig. Om någon flörtar med mig, berömmer mig, öer mot mig: Då mår jag bra. Jag kan fiska väldigt mycket efter detta om jag känner mig osäker och det irriterar mig, eftersom jag ofta inte kan hindra mig själv. Fnyser någon jag inte ens känner åt mig på stan kan jag vara ledsen i flera dagar. T.o.m. flera år efteråt kan jag minnas det och bli nedstämd samt grubbla över det. Jag vet att det är onödigt, dumt och destruktivt, men logik hjälper mig inte att bli av med vanan, även om åren har slipat ner känsligheten en aning.
• Träffade min Älskling vid en kompis köksbord. Han är lika neurotisk som jag, men inte på samma sätt, vilket leder till många "intressanta" händelser i våra liv.
• Vi har vågat oss på att skaffa barn. Hon heter Semlan och är det mest underbara och jobbigaste som hänt. På samma gång har man blivit både mer stabil och mer instabil i sin identitet. Märkligt, läskigt och ljuvligt. Jag bara fruktar den dag då hon kommer att yttra orden "Ni har aldrig älskat mig!!!". Inbillar mig att alla tonåringar gör det någon gång och blir helt förstörd när jag tänker på det ;-)
• Planerar allt. Slänger sedan planen och jobbar på frihand.
• Är tidsoptimist, liksom merparten av mina (få, men underbara) vänner. Älskling är tidspessimist. (Och tiden är därmed återkommande ångestskapande för oss båda).
• Är extrovert OCH rädd för folk.

Ok, jag gör ett försök

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

4 veckor efter förlossningen

Träning
Tio dagar ca efter förlossningen började jag göra plankan. Målet var att göra 30s för varje dag sedan Semlan föddes under hennes första månad, vilket i realiteten innebar mer än en planka om dagen. Det var inte alla dagar jag hade ork, eller tid, men då spred jag ut ett par, tre plankor över någon annan dag.

Jag gjorde naturligtvis också knipövningar. Det var väldigt jobbigt att inte alls ha någon kontroll i början. På BB timmarna efter förlossningen frågade jag en av sköterskorna om det kunde vara så att det kunde komma ut fostervatten efter förlossningen, för jag ville verkligen inte tro att jag inte kunde hålla mig och att den där olyckan jag haft - när jag inte hann sätta mig på toan innan det forsade - var urin. Min kontroll är fortfarande inte hundraprocentig, men jag går iaf inte oftare på toa än som höggravid.

När jag är ute och går med vagnen gör jag tupler-övningar. Jag börjar med fem, och sedan så många som jag orkar/kommer ihåg tills jag är hemma igen. I snitt har jag traskat 2,2km/dag, men precis som med plankorna har det inte blivit något varje dag. Däremot mer när det väl blivit (3,6km).

Vikt och mått
Jag har haft turen att bli av med det mesta av magen fort, men det innebär inte att jag känner mig vare sig smal eller snygg. Jag är dock väldigt stolt och glad över min kropp på ett sätt jag inte var innan graviditeten. Den har visat sig på styva linan på ett sätt som den aldrig skulle kunna göra i ett tight fodral, eller på gymmet.

Datum	BF +/-	Vikt	Hals	Bröst	U. bröst	Midja	Navel	Rumpa	Lår
2010-10-13	-5	81,0	32,1	95,9	81,8	96,1	107,0	105,0	58,5
2010-10-25	7	72,9	32,8	94,1	77,5	85,0	96,2	103,0	56,5
2010-11-01	14	71,2	32,2	93,0	76,0	81,7	89,4	102,4	56,2
2010-11-08	21	69,7	31,9	92,2	75,1	78,8	87,8	100,9	55,6
2010-11-15	28	69,4	32,0	90,5	74,8	77,3	87,9	100,3	56,0

Hemma

Fortfarande känns det som om jag har träningsvärk i, och blåmärken på, hela kroppen. Jag svullnade upp under ögonen efter förlossningen, men vet inte om det var pga omfördelning av vattnet, eller att jag tryckte lustgasmasken så infernaliskt hårt mot ansiktet under förlossningen. Rumpan ska vi inte tala om, men med tjocka bindor, Movicol och Xyloproctsalva, så blir även den änden av kroppen i rask takt gladare

Vi fick stanna på förlossningen till tisdag förmiddag. Trots att jag bara fått kring 2h sömn sedan jag gick upp på lördagmorgonen bjöd de följande två dygnen inte på mer ro än för att få enstaka timmar med sömn.
På torsdagen fick jag klartecken att lämna BB och då valde vi att åka hem, eftersom den egna sängen kändes mycket mer lockande än att byta till en tredje obekant säng på familje-BB. Det var så underbart att kliva över tröskeln och vara hemma igen!

Efter lite tragglande och lite utfyllnad med NAN vid behov, så är amningen hyfsat på plats. Vår lilla snufs har dock väldigt täta matvanor. Har man tur går det 2½h mellan matningarna, men ibland bara 45 minuter. Vi får få pauser mellan amningar och blöjbyten för att äta, fixa till oss lite och själva sova. Tack gode gud för de tio pappadagarna, säger jag! Vet inte hur jag skulle orkat själv. Tid att bara vara har det varit snålt med, men jag antar att jag har en fördel där vid amningarna, som (när Semlan inte är arg för att "någon" knuffar bort bröstet med båda händerna, eller inte tar ordentligt sugtag) innebär att jag bara kan sitta och titta på henne Åtminstone då jag inte är så trött att jag knapt kan hålla ögonen öppne När min man håller henne är jag lite avundsjuk, men samtidigt är det så ljuvligt att se dem ihop. Tror förresten aldrig jag hört honom sjunga så mycket under våra sex år ihop, som han gjort på de senaste sex dagarna. Det känns som om jag är alldeles översvämmad av lyckokänslor och kärlek till dem båda

Måndagen den 18:e oktober kl. 07:09

Jag tänkte på alla filmer man sett där barnmorskorna säger till att de ska hålla tillbaka, men det gick verkligen inte! Bestämde att jag kanske inte skulle lita på filmvärlden, utan först och främst följa kroppens vilja. Det var en mäktig känsla att våga lägga sin kontroll åt sidan och lita på det primitiva. Barnmorskorna kunde säga vad de ville, tänkte jag.

Jag hade skrivit en hel del om smärtlindring och förlossningsställningar i mitt förlossningsbrev, men i samma stund som personalen nämnde att de läst det, så kändes det som en enda lång och pretentiös pinsamhet jag borde struntat i. I enlighet med vad jag skrivit började vi dock krystjobbet på sidan, men barnet kom inte ner som det skulle, trots att det låg långt ner i bäckenet. Vi skiftade till att jag skulle stå på knä, hängandes över en saccosäck lutad mot sängens huvudgavel. Det gick inte: Det gjorde för ont.

Personalen frågade försiktigt om vi kunde försöka i gynposition: En av ställningarna jag skrivit att jag absolut ville undvika. Jag insåg att det var värt ett försök, eftersom de trots allt jobbade med det här och kunde se vilken metod som skulle funka bäst. Jag kände också att jag kunde lita på att de skulle lyssna på mig och visste att det fanns fler sätt om det inte skulle funka. Det visade sig vara rätt sätt, både att tänka och föda.

Med händerna i ett fast grepp om knävecken tog jag i för kung och fosterland i krystvärkarna. Älskling kontrollerade lustgasen, så att jag inte skulle överdosera (åh, vad jag avskydde när han tog bort den!). Efter ett tag sa barnmorskestudenten att hon skulle töja och sedan klippa för att underlätta för barnet. Att töjas varken lät, eller var skönt, men vid det laget brydde jag mig inte så mycket om att det tillkom en ny smärtgivande faktor. Varje krystvärk tänkte jag "nu vi en liten bit närmare att få träffa Semlan" och jag försökte följa med kroppens arbete i möjligaste mån.

Plötsligt kände jag ett sprattel, som av en fisk, mellan benen. "Det var huvudet, sen är det axlarna. Det är svårast", tänkte jag och tittade ner. Där såg jag vad som liknade ett barn och blev lite förvirrad. Nyss hade inte ens huvudet varit ute...Varför hade de tagit in någon annans barn i vårt rum? Eller var det där vår bebis? Skulle det inte vara axlarna efter huvudet? Var det så lätt att föda?

Personalen ropade att klockan var "nollsju, nollnio" och jag kollade klockan. När hade det blivit morgon? Jag sedan uppfattade inte vad de sa att det blev och fick fråga gång på annan innan någon släppte fokus på barnet och svarade mig, så trodde jag dem inte när de sa att det var en flicka. Jag hade ju trott det skulle bli en pojke, kanske för att jag har flera tjejkompisar med killar, men inga med tjejer, och därmed förknippat barn med pojkar.

Medan BM-studenten tog hand om mig och inväntade efterbörden, tog BM hand om tösen tillsammans med min man. Alla fingrar, tår och kroppsdelar var på plats. Jag fick henne på bröstet och en handuk om.
Eftersom jag inte litade på att de andra i rummet sett rätt ville jag se efter själv. Då fick jag en annorlunda sorts överraskning: Vår dotter hade förgyllt sin entré med att bajsa i samma stund som de lade henne hos mig och jag var insmord i det hela. Jag tänkte lugnt "Jaha" räckte ut handen till personalen, fick den avtorkad och låg sedan och myste med min nyfödda. Troligtvis blev den lilla stackaren stressad på slutet, för hon hade legat på sniskan med huvudet, vilket försvårat för henne att komma ut. Hon var därför alldeles blåsvart, skavd och svullen över hela hjässan och vi trodde hon var mörkhårig, pga att belysningen var så dämpad i förlossningsrummet. (Enligt förlossningsjournalen hade hon också bajsat i vattnet, men det var inget de berättade för mig under förlossningen). Det tog ett tag innan vi insåg att det var en liten lintott vi fått. Trots blånaden och svullnaden fick lillan ändå 9-10-10 på apgar och har mått bra sedan dess, så det ska inte vara någon skada skedd.

Jag fick bedövning och blev sydd, men kunde inte brytt mig mindre om vad som skedde med mig. Vår Semla hade ju kommit och hon var världens finaste Hela måndagen låg jag i min säng på förlossningen och tittade på henne, förutom de stunder då Älskling gjorde det.

I efterhand kunde vi konstatera att jag gått från 2 cm till 10 på under 2h, vilket var lite snabbare än de 0,5-1cm/h som jag fått höra att det skulle ta när de satte den andra propessen. Förmodligen var det därför jag hade så ont när jag fick EDA:n och förmodligen gjorde den ingen som helst skillnad, eftersom det sannolikt redan var för sent för att få den när den sattes.

Periodvis var förlossningsprocessen fruktansvärt smärtsamt, periodvis mådde jag bättre än vad jag gjort under hela graviditeten. Under hela tiden var min man alldeles fantastisk. Han peppade, masserade, tröstade, såg till att jag inte fick för mycket lustgas och sa till barnmorskorna att jag inte alls ville höra "Spirited mindfulness and indian whale noises vol. 138" till taktilmassagen. Därmed inte sagt att personalen inte var bra. Med undantag av ett par personer där personkemin inte klickade var alla vi träffade på de fyra skiften väldigt rara och inlyssnande. Jag kände inte för en sekund att jag inte kunde lita till fullo på någon av dem.