Löpbandet från helvetet

Jag ville inte träna. Hade inte den minsta lust, men ändå var det ganska lätt att traska iväg till gymmet. Väl där ställde jag mig på en annan sorts löpband än det jag brukar ta. Två gånger lade det dock av under min halvmil, första gången när jag kände att det lutade åt nytt personbästa, andra gången två minuter efter att jag fått igång det igen. Tiderna stämmer således inte nödvändigt vis till 100%, utan är framhöftade.

1. 1,3 km promenad till gymmet
   
2. Löpband
• 1 km 5:31
• 2 km 10:53
  
• 3 km16:22
• 4 km 22:27
• 5 km 28:02
  
3. 5 km minuter sittcykel (14:11)
4. 0,8 km orbitrek, 14:46
   

Förutom att jag blev lite ilsken på löpbandet, mådde jag kalas hela passet. Jag krämade på på en nivå högre på sittcykeln och gnu:ade mig igenom mina 800 meter på orbitreken för att komma under 15 minuter. Ändå hade jag inga problem att komma ner i puls och svalna efter passet. Det enda jag kan komma på som var annorlunda var att jag druckit lite mer än vanligt och hade lite svalare byxor. Kan så lite göra så mycket? Kan i så fall ett par tjockare träningsbyxor ge bättre träningseffekt? :-)

När jag väntade på bussen påmindes jag av en 8-9 åring, som iklädd blågula kläder hängde ut genom en sidoruta på en bil och ylade, att det var i kväll Sverige skulle debutera i årets upplaga av EM. Han imponerade inte på mig, men var ett lysande exempel på att det som krokigt ska bli, sannerligen måste böjas i tid. Fullfjädrad huligan redan i lågstadiet. Grattis som fan. Eller nåt ;-)

Lite senare på kvällen när jag värmde ett par körsbärsmuffins trodde jag att micron gått sönder. Den lät så konstigt. Det liksom tjöt om den. Jag tog ut kakorna och traskade in i vardagsrummet. På vägen stärktes ljudet och jag gick fram till fönstret. Borta på torget rådde glädjerus i 67:e minuten och det hann knappt lägga sig innan nästa hallabalå bröt ut.

Nu kör bilar runt i stan och tutar. Det verkar som om alla förvandlats till glada barn på 8-9 år och som just sett sitt livs första - och därmed bästa - fotbollsmatch.