Dåliga erfarenheter och önskningar

Kallas en kvinna i ett äktenskap för maka eftersom det är det hon traditionellt förväntats göra i fråga om levnadsutrymme?

När jag tar ett steg tillbaka och försöker bedömma mina handlingar och mitt beteende ur ett någorlunda objektivt perspektiv ser jag hur mycket jag ofrivilligt anpassar mig. Det är svårt att veta hur mina motparter anpasar sig. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv och ska inte heller så göra.

Jag kan inte på något sätt säga att jag är en person som alltid beter mig rättvist mot min omgivning och i somliga fall är jag glad att ha någon vid min sida som får mig att fundera över relevansen i mitt beteende, men det är inte riktigt det spåret jag vill följa här, även om det inte går fritt från funderingar.

Det jag har funderat över är just hur jag anpassar mig till min respektive när jag är och har varit i ett förhållande. Hur jag satt andras välmående så mycket före mitt eget att jag till slut inte riktigt vet vad som är jag och vad som är ärvt beteende från dessa andra. Hur jag låtit andras sinnesstämning påverka min egen. Hur jag väntat på initiativ som aldrig kommit och hur jag fått sänka min kvalitetsnivå för att inte behöva sköta den för två.

Det kan i efterhand verka fånigt att man betett sig som en flygvärdinna: Kaffe? Te? Var det bra så? Något mer som önskas? Önskas något annat än dagens? Smakade det bra? Var det trevligt? Hela tiden på tå, då får man ont i fötterna. Problemet är ju att det kommer så långt senare att man inte förstår varför man blir så tjurig över smärtan och låter något annat få skulden. Och frågan: Varför sa du inget? Den har inget vettigt svar, vilket gör att man minimerar värdet av sin frustration.

Men man vill ju att den man älskar är glad och nöjd. Tycker att man är världens finaste och inte hittar någon annan, bättre. Jag antar att det är ett kvinnoproblem som grundar sig i att man värderar sig själv utifrån sin relation, eller är det en överdos medmänsklighet som aktiveras när någon man bryr sig om och älskar inte mår bra? Man kan inte bara stå bredvid och rycka på axlarna i ett sådant läge, men hur ska man kunna veta vad som är en rimlig gräns? Att vänta på att bli ombedd om hjälp är i mitt tycke ganska imbecillt, för den som mår sämst har sällan den orken. Samtidigt kan man inte stå i beredskap att fråga om hjälp behövs. Det tar ork och kraft och leder nog oftare till martyrskap än nytta. Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halv sorg. Vilket skitsnack. Delad glädje är till hälften avundsjuka och halv sorg innebär bara fler som är ledsna istället för en. Återigen på tå. Blir du ledsen blir jag ledsen.

De uteblivna initiativen, de ouppfyllda förhoppningarna, det som fräter sönder kittet mellan två människor. Man tror i enfalden förälskelsen att man är ett, hoppas att tankar kan läsas, inbillar sig att den andra tänker likadant om allt som inte kommit upp för diskussion. Tror att varandras upplevelser av tillvaron är precis samma. Hoppas att ens motpart ska förstå det man inte själv förstår och ledsaga en tryggt genom alla otryggheter och faror. Jag tror att du kommer att fråga hur det är med min onda rygg och om jag vill ha lite lindrande massage, eller en puss - skrämmer vi det onda BU - där det smärtar. Du tror att mitt försök att hjälpa dig med ommöbleringen är ett försök att ta över dina tankar och göra mina till dina, att jag struntar i vad du tycker för att jag anser det vara fel om du inte säger vad jag vill höra på mitt språk. Det mesta av tiden kanske man talar till varandra och båda hör samma sak, men ibland divergerar det, kanske på grund av att man stått på tå och fått ont i fötterna, eller så står månen och stjärnorna i en sådan vinkel, men det är molnigt, så man inser inte konsekvenserna av det. Så slår den där enfalden förälskelsen till och det blir faktor pi på varje reaktion.

Samma reaktion förutsätts vara ok när den kommer från en själv men inte när man ser den hos den andra. Ingen kan vara objektiv om sig själv. I verkligheten kan man inte bo under samma tak och tro att dammsugaren bara suger upp min skit när jag städar och din skit när du gör det. Att jag får blänkande barfotagolv samtidigt som du hellre har lite hemtrevlig skit i hörnen. I verkligheten får den av oss vars gränser överstiger den andras en allergisk reaktion på deltat mellan din och min. Jag vill inte maka på de av mina gränser som jag värnar om om jag inte finner fog för det och jag antar att detsamma gäller de flesta människor. Förstår man varandra om man inte förstår varandras gränser? Kan man leva ihop om man inte förstår dem? Jag skulle säga nej. Försökt, misslyckats. Inte villig att gå på knä igen, med brustet hjärta och brustna förhoppningar.

Jag vill ha ett kontrakt där det står att den som vill få tycka om mig ska kunna läsa mina tankar, ursäkta mig för att jag inte kan läsa deras och berätta vad de önskar sig av mig, så att jag får en rimlig chans att förklara min ståndpunkt för dessa förväntningar, ha en stark, men rimlig och med min överensstämmande, tro på guden Hygien och aldrig glömma att berätta att jag är älskad även om de inte tycker om något jag gjort. Och jag vill inte behöva maka på vad som är jag om det inte är sidor i min personlighet som får mig att må dåligt av mig själv. Stoppa mig om jag gör det, för jag har själv svårt för det.

Har ni sett?

Har ni sett så mycket fjärilar det finns överallt i sommar? Underbart! Jag blir så glad och kan stå och titta länge :)