Lycka förr och lycka nu är inte riktigt samma sak. Karriärsdrömmarna har bytts mot en önskan att passa in, kunna bidra och hinna hem innan kl 18. Frekventa kompisfikor och långa bruncher har bytts mot mammafikor. Shoppingturerna har blivit betydligt färre och mer inriktade på barnkläder. Till mig själv handlar jag mest på nätet. Långa middagar med vin har bytts mot nattvak med gråt över lillans ömmande kindtänder som aldrig verkar vilja komma upp. TV- och filmkvällar är numera aldrig konsekutiva, utan avbryts var 20:e minut, för vårt "attenionspan" klarar inte mer utan att någon måste springa iväg och kissa, förbereda, eller städa upp något. (Solsidan är perfekt: Ca 25 minuter långa avsnitt. Ibland klarar vi ett helt i sträck).
Lycka på det materiella planet är numera att få en lugn stund över att hitta kläder på nätet som sedan både är snygga och passar när de kommer. Jo, och så att hinna hämta ut dem på posten innan de går i retur. Det är också att hitta en halvflaska trevligt vin, så att man kan få en liten stunds njutning på helgen, utan ångest över hur man kommer att må dagen efter, eller när Semlan vaknar på natten. (För det gör hon. Det finns inte tid och vilja att äta på dagen, hur mycket vi än trugar, så då kompenserar hon på natten, vilket innebär att vi snittar 2-3 nätter/vecka då hon kissat igenom och i bästa fall bara pyjamas, kiss-skydd och lakan måste bytas).
Lycka på det personliga planet är när man får en mjuk nosdutt tillbaka, efter 13 månader av duttande på hennes lilla, underbara näsa. Det var mellan spjälorna på barngrinden, när jag höll på att rensa kattlådan med Semlan som ivrig publik, kan tilläggas ;-)
När man efter en natt med urusel sömn totalt har missförstått Semlans hunger för trötthet (hon hade ätit, men uppenbarligen inte tillräckligt) och vandrat 6-7 km genom staden med vagnen för att söva, vilket - innan jag gav upp och gick hem - slutade med att hon stående på skötbädden kissat ner både byxor, skötbädd och toalettgolv på en alkistoa i parken, då är man inte så tuff.
Kom hem och satte mig med tjejen i knäet och tårarna började rulla. Då räckte hon mig först en av sina två favoritnallar. Kollade av min reaktion. Sedan en nalle till. När jag uppenbarligen inte verkade bli gladare räckte hon mig sin napp. Det kanske är ren försvarsinstinkt, att hålla sig god med de som tar hand om en, men för mig var det ett prov på empati. Jag var ledsen, hon såg det och gjorde vad hon kunde för att trösta. Tårarna fortsatte rulla, men av glädje. Hon fick en bamsekram och massor med pussar. Verkade lite konfunderad och lastade på mig ett par nallar till. Underbara, älskade unge! Du är det finaste jag har.
