Hallabalå

Legat vaken i tre kvart pga bökande vilddjur i magen.

Så underbart att vara gravid!

Förra veckan (gravvecka 31-32) kom det vad som liknade lite slempropp vid två olika tillfällen. Det lär ju inte betyda något, men på onsdag ska jag höra med min BM omutifallatt. Har ilningar i tappen, vilket jag brukar ha just innan mensen kommer, så jag undrar om jag börjat öppna mig. Man kan ju gå så i flera veckor som omföderska, så det betyder ju inte nödvändigtvis något, men kan förklara varför slemproppen släppt. Annars...hård i magen, hemmorojder, ont i buken, blåmärkeskänsla här och var på magen, bitvis heltokig actionbebis, måste planera alla aktiviteter efter toalettillgång, sover illa och har foglossning. Men nu är det bara 60 dagar kvar...eller i värsta fall 80.

Ingen pratar om konsekvenser

När Semlan föddes sprack jag lite och blev sydd. Det var ju inte skönt, men definitivt något som låter värre än vad det är. Sedan tog det tio dagar innan jag kunde sitta utan att det gjorde ont. Värst var att bajsa och jag kunde känna mig rädd för smärtan, men jag hade fått movicol med mig hem från sjukhuset och det hjälpte så att det blev bra igen. Önskar att någon hade visat hur man liggammade på sjukhuset, för det hade underlättat rejält under dessa dagar. Det tog lång tid att få rätt på, men var sen bästa sättet att kombinera mat & vila för tösen och mig. Hon åt tills hon var nöjd och somnade, och jag somnade också. Åtminstone tills lilla sirenen drog igång och signalerade att det var dags för sidbyte. Vila och mys på en gång :-) Sen kändes det som om allt skulle åka ut ur underlivet ganska länge efter förlossningen, men jag minns inte hur länge det varade. Det blev bättre av knipövningar iaf. Andra krämpor jag fick var ryggont iom att magmusklerna delar sig när man är gravid, men magen gick ihop fint av plankor, så det löste sig, även om det tog tid innan den såg ut någorlunda som förr. Handlederna tog mycket stryk av alla lyft och allt bärande också. Minns när jag inte fått sova på flera dagar, hade ont i underlivet, ryggen, handlederna och mina såriga bröst. Usch så hemskt det var och oj som jag grät! Ville INTE vara mamma då. Hellre bli eremit på Himalaya! Då tog min man Semlan all tid under ett par dagar, utom när hon var hungrig, så att jag fick lite vila. Och det onda gick över, så klart. Men det litade jag ju inte på de dagar när det var som värst. Det värsta med alla krämporna var ju att inte veta om de ens hade ett slut! Jag vet inte om man ska ha det så som jag hade det, men jag tänker nu att det knappast kan bli värre med barn nummer två. Och i så fall vet jag ju att alla krämpor går över. Samma dag som Semlan log på riktigt mot mig var varenda krämpa bortglömd, precis som alla gravidkrämpor försvann så snart hon låg på mitt bröst. Men jag tror man måste ha folk att prata med om det jobbiga tills det är över. Både vänner, BVC och sin BM. Så man inte sitter ensam och mår skit i kropp och själ, så att man inte orkar ta till sig och älska sin unge. Det är klurigt nog att vänja sig vid att den där lilla finns och att känslorna inte kommer på en gång är det ingen som berättar för en. Så då sitter man där med dåligt samvete för det också.

75%

Idag har jag tio veckor till BF. En hel evighet, mao. Bebisen ligger med huvudet ner och livet har blivit lite lättare sedan hon vände sig innan i veckan, men handlar väl ändå i tio veckor till om att lyckas skita och sova. ;-)

Fullständigt vansinnig!!!

Haft en "fantastisk" natt. Vaknade en gång pga kissnödig, väckt 2 ggr pga katten som jamade och jamade, väckt en gång av Semlanoch kunde sen inte somna om pga att bebisen gjorde kullerbyttor. Summa: 4h sömn fördelat på 4 pass. För tredje natten i rad. Jag blir galen! Så nu ikväll kör min man upp katterna till sina föräldrar tills vi installerat en kattlucka. Frågan är bara om det går i en säkerhetsdörr och hur det påverkar garantier och försäkringen på huset. Är katten inne jamsar den utanför sovrumsdörren. Är den ute jamsar den utanför sovrumsfönstret. Man kan liksom inte vinna. Gick hem tidigt från jobbet för att få en blund. Har ju inte gått, så klart

Note to self

Trodde att jag skulle vilja ha fler barn innan jag fick Semlan, men nu när vi väntar Knyttet känns det verkligen inte som om jag vill ha fler. Längtade efter en tvåa, men sen får det vara nog!

Olyckligt aningslösa pappor

När jag var gravid med Semlan tyckte Finaste mest att jag skulle sluta gnälla och förstod inte alls hur jag mådde. På slutet trillade poletten ner och han blev mer omhändertagande. "Du tar hand om magen, så tar jag hand om dig", sa han och det var ju typ ta hand om magen jag orkade, så det var skönt att höra. Den här gången har han tagit mycket av jobbet hemma, plus Semlan och jag har tagit hand om magen och det jag orkat med utöver det. Har ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar med Semlis. Man kan inte förvänta sig att pappan begriper. De känner inte vad en gravid känner i sin kropp. Man kan i värsta fall försöka banka in det. Fråga: Vilket tror du är jobbigast? Att lyssna på hur jag mår och visa lite hänsyn, eller att ha ont och må skit dygnets alla timmar och inte få sova? Det är liksom bara för dem att skärpa sig och bete sig som vuxna människor, för det blir inte enklare när barnet är fött. Då kan man inte ha två barn att ta hand om som mamma. Man behöver vara två vuxna som vill och kan samarbeta.

Oro, längtan

Jag kommer att tycka att jag var en bortskämd skit i augusti när det blir oktober. Sist kunde jag knappt gå på slutet pga foglossning och hade havandeskapsförgiftning. Nu har jag nästan inga känningar alls av foglossning och mest ont i magen pga mina onskefulla tarmar. Jag är minst lika orolig som sist den här graviditeten. Nu tänker jag att vi omöjligt kan ha samma tur att få en så fin och underbar unge till. Det som hjälpte för de onda tankarna sist var dels när jag pratade med min mamma om förlossningssmärtorna och hur jag såg hur min hon verkligen drömde sig bort till när hon själv födde, att det onda verkligen inte spelade någon roll för sen fick man barnet i famnen. Att "ok, det gör ont, men vem bryr sig". Så jag tänkte att kroppen säkert vet vad den ska göra och bestämde mig för att lita på den först, lyssna på barnmorskorna därefter och allra sist vad jag trodde var viktigt och hade skrivit i förlossningsplanen. Finaste och jag hade gått på föräldrautbildning och två saker satte sig hos oss båda där: Vi tyckte nämligen dels att "kan de andra dårarna vara betrodda med att skaffa barn, så kan vi" (ingen hybris där, inte *haha*) och dels så fick vi en tabell med oss hem med hur lång tid de olika faserna tar. Hela förlossningen kollade jag på klockan för att se hur lång tid det skulle ta tills vi hade vår skatt hos oss och det hjälpte för att stå ut. (Tillsammans med ohemula mängder lustgas och all möjlig annan smärtlindring, få erkännas). Nu försöker jag tänka på hur fantastiskt jag mådde efter förlossningen. Jag var hög på adrenalin, kände mig som värsta stålkvinnan - sjukt imponerad över vad min kropp åstadkommit och supersnygg. Och jag tänker på hur jag låg och tittade på lilla Semlan när hon låg i sin pappas famn och sov efteråt och kände mig som väldens mest lyckligt lottade i hela världen som hade dessa två underbara älsklingar i mitt liv. Jag VET att det kan bli strul med förlossningen. Jag VET att amningen kan vara ett helsike. Jag VET att sömn är något som jag med lite tur kommer att få uppleva om 2-3 år. Jag VET att jag kommer att tro att det lilla nya livet ska dö när som helst och oroa mig mest hela tiden. Allt det där är jobbiga saker, men jag vet också att jag har klarat det en gång och kan klara det igen. Speciellt som jag nu vet att det finns en ände på det förskräckliga och att det roliga och fantastiska med att ha barn bara blir bättre när de växer. Och jag vet hur jag kommer att tuppa mig över underverket som om ingen gjort det förr. Vi oroar oss för att vi älskar våra små liv innan vi ens träffat dem. För att vi är ansvarskännande människor, för att vi är programmerade till att ta hand om dem och för att vi längtat så infernaliskt länge efter dem. (Speciellt såhär på slutet, när allt annat börjar bli plågsamt) .

Spann

Hittade uppgifter på Region Skåne där man skrev att igångsättning sker på 42+0, förutsatt att det inträffar en måndag till torsdag. Pga lägre helgbemanning bör man i möjligaste mån undvika fredag-söndag. Vill kvinnan, så får hon gå till 42+4, men det vill väl ingen som är vid sina sinnens fulla bruk?! Jag tolkar texten som att man sätts igång tidigare ifall 42+0 inträffar på fre-sön. Låter det riktigt? Isf har jag en sista möjlig dag för att få barn på :-D Räknar man 37+0 som första möjliga dag och att tiden mellan igångsättning till leverans tar två dygn, så har vi Knyttet hos oss mellan d. 4/10-8/11. www.skane.se/Public/SUS_extern/Verksamheter/Kvinnokliniken/Dokument/Pm%20f%c3%b6r%20externa%20v%c3%a5rdgivare,%20KK,%20Lund/Overburen%20graviditet.pdf För övrigt har min dag bestått av idel revbenssparkar. Tillsammans med min förstoppade mage har det inneburit att det känts som om jag ska spricka, eller iaf bryta några revben. Eller båda. Hur ska jag stå ut i tre månader till???

Tacksam?!

Jag är på 28+1 idag och får sammandragningar av allt utom att ligga ner. Jag kan inte skita utan att proppa i mig mängder av persikor, katrinplommon och dylikt. Inte utan att det känns som om att antingen barnet, eller tarmarna ska följa med ut iaf. Lungorna börjar bli väldigt små också, såvida man inte menar de yttre som är lite väl ivägen nu när jag gått från 70C till 80D. Jag har fått något som liknar en blodblåsa på mitt ena bröst. Vad 17 är det?!?
Jag väger lika mycket som jag gjorde 1½ månad senare i förra graviditeten och undrar hur tjock jag ska bli den här gången. Mitt enda hopp är att jag just börjat känna av fogarna lite grand och hoppas kunna röra mig lite mer fram till förlossningen än sist. Då började foglossningen i v. 8 och jag hade betydligt svårare att röra mig än under denna graviditet. Men oj, så trött jag är nu, oj så skön soffan är och oj så mycket Finaste är villig att göra hemma. (Jag vet inte om jag ska skämmas, eller vara glad för det). Har suttit på en stol i trädgården och livekommenterat Finastes trädgårdsfix (till hans stora förtjusning, så klart). Det är vad jag pallar idag. Till råga på alt gör värmen och sömnbristen mig dum. Jag har ju för 17 två hjärnor och bordevara dubbelt så smart nu! ;-)