Chans per ägglossning
15 år - 40 %
20 år - 40 %
25 år - 30 %
30 år - 25 %
35 år - 20 %
38 år - 10 %
40 år - 5 %
43 år - 0-1 %
söndag 23 december 2007
onsdag 12 december 2007
Skengraviditeter och tvärtemot
En läkare jag pratade med hade en teori om att de som inte märker att de är gravida (inget illamående, har fortfarande mens, inte någon speciell viktökning) förrän de hamnar på sjukhuset med "blindtarmsinflammation" har någon mental blockering orsakad av något trauma, så som sorg eller stress. Samme läkare har också berättat att den vanligaste anledningen till barnlöshet är för lite sex. En-två gånger per vecka rekommenderade han om man ville "slippa" räkna dagar, använda ÄL-stickor eller mäta temperatur. Bör kanske nämnas att han inte arbetar inom gynekologi/obstretik? Man byter väl lätt fokus och övertygelse då kan jag tänka.
Hur som helst behöver man väl inte må illa som gravid? Har läst en del om att det kan bero på om man väntar en pojke eller flicka om man mår dåligt eller ej, för att barnets könshormon påverkar en, men har även läst att det är rent nys att det skulle inverka. Hade en kollega vars tjej mådde skräp med första barnet, gick upp 30 kg, fick foglossning i tredje månaden och blev rullstolsburen i ett halvår. De fick en pojke. Nästa graviditet (att hon vågade!!) mådde hon kalas hela tiden, gick upp 10 kg och fick en pojke till. Vill minnas att graviditeterna var rejält olika långa också, vilket dödar det där andra jag hört, om att de som får flera barn med samma man får ungefär lika långa graviditeter.
Hur som helst behöver man väl inte må illa som gravid? Har läst en del om att det kan bero på om man väntar en pojke eller flicka om man mår dåligt eller ej, för att barnets könshormon påverkar en, men har även läst att det är rent nys att det skulle inverka. Hade en kollega vars tjej mådde skräp med första barnet, gick upp 30 kg, fick foglossning i tredje månaden och blev rullstolsburen i ett halvår. De fick en pojke. Nästa graviditet (att hon vågade!!) mådde hon kalas hela tiden, gick upp 10 kg och fick en pojke till. Vill minnas att graviditeterna var rejält olika långa också, vilket dödar det där andra jag hört, om att de som får flera barn med samma man får ungefär lika långa graviditeter.
måndag 5 november 2007
Funderingar
Här går man och jobbar på att Älskling ska drabbas av insikten att han vill ha barn. I min del av kompisgänget börjar det dugga tätt mellan de små liven. och det sätter onekligen igång tankarna. Man förstår t.ex. hur talesättet "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge." blev till "Den som väntar på något gott väntar alltid för länge."
Oftast känns det som om det aldrig kommer att ske, vilket får mig att fundera på min käres avsikter, även om han hävdar att han bara behöver lite tid och att allt har blivit lite mer stabilt. Han vill ju ha barn med mig, säger han, men inte lika NU NU NU som jag. Han har svårt att förstå att jag känner att tiden börjar rinna ut, att jag är instabil för att jag blir osäker på om han alls vill ha barn, eller kommer att bli redo i tid. Har blivit ett par gråt-sammanbrott baserade på min rädsla att vi inte kommer att a) kunna få barn b) inte får friska barn
Kan inte låta bli att undra om det alls kommer att gå om vi väl drar igång iom att jag ju är 30. Dock fick min mormor 7 friska barn mellan ca 30 och 43, så jag hoppas jag ärvt förmågan efter henne. Och jag vet ett par kvinnor i släkten som varit 35+, dock inte utan att få ett par missfall vars innan det "gick rätt hela vägen". Mamma kom dock ruskigt tidigt i klimakteriet - ca 10 år före snittåldern- och vi är så lika varandra i allt annat, så varför inte på det? Fast jag kom ju i puberteten vid 11,5 och mamma vid 15. Kan 15 års p-pilleranvändande måhända kan ha förlängt min fertila period? Och har man längre eller kortare fertil period beroende på om man var sen eller tidig i sin utveckling? Man har ju bara ett begränsat antal ägg. I vilket fall skulle att fråga föräldrarna om deras erfarenheter vara omöjligt med tanke på hur de skulle reagera. De skulle sätta mig under för hård press.
Älskling och jag har varit tillsammans i tre år nu, men bara bott ihop det senaste. Det har varit lite upp och ner på bådas arbetsplatser under den tiden och vi har väl båda haft lite problem att känna oss hemma med varsitt nytt jobb, vilket avspeglat sig på relationen. Två känsliga personer kan bli lite kaosartat tillsammans om båda "dippar" på samma gång. Han vill nog vara säker på att vi båda har fast mark under fötterna innan det hela drar igång, vilket jag tycker är tryggt och bådar gott inför framtiden tillsammans, men jag vet inte om han inser att min önskan om familj bidrar till att jag känner mig osäker och har lite bekymmer med att hitta den där berömda balansen.
Kanske kan det vara så, att barnönskan påverkas omvänt, så att det någonstans i bakhuvudet bildar en fast punkt man alltid kan återvända till, oavsett vad som sker med jobb och dylikt. EN fast punkt måste man nog ha i livet, även om den kan variera över tiden och från en person till en annan, ens studier/jobb och karriär, familj, eller rentutav en hobby. Hobby...så medelålders. Nej, jag är inte så myckt för hemslöjdande.
Jag vill visa Finaste respekt för hans känslor, men kan inte låta bli att prata barn, titta på barn, titta på magar o.s.v. fast jag vet att det kanske skulle ge honom lite tid att tänka om han märkte att jag lugnade ner mig en smula. Min impulskontroll verkar vara fullkomligt okontrollerbar, tyvärr. Jag vet ju att han tänker på det, men det verkar vara mer panik kring ATT vi går åt olika håll för tillfället i frågan, än att han försöker reda ut tankarna och HUR han hade velat att framtiden såg ut. Vi hade t.ex. en diskussion där jag fick förklara att det var med HONOM jag ville ha barn, att det inte bara handlade om att jag ville ha. Han blev jätteförvånad, sötnosen.
Det är ju inte ovanligt att det dröjer lite innan det tar och jag kan tänka mig att det ger lite perspektiv för killen i ett förhållande när man inte bums blir gravid. Kanske att han inser lite tydligare att man är två om det och hinner komma ikapp med känslorna, även om barnfabriken startat på tjejens initiativ. Så hinner båda bli lite otåliga och pirriga.
Fast Älsklingen råkar ju veta att det KAN räcka med en gång, vilket man får ge honom cred för. Det verkar finnas många därute som tror att en gång är ingen gång. Han kom iofs på att det kan krävas "buggrättning" innan programmet funkar som det ska. Vet inte riktigt vad han avsåg med omskrivningen, men frågade om det inte kunde vara problem med kompileringen, vilket han hävdade att det inte kunde vara. Sen flummade vi ur totalt, vilket nog var lika bra. Små doser verklighet åt gången är lättast att hantera när det kommer till de stora frågorna.
En annan dag gick vi förbi en annons för Clearblues gravtest med en text som löd ungefär "Den mest avancerade teknikprylen du någonsin kommer att kissa på". Jag frustade fram ett asgarv så halva stan vände sig om och mannen skrattade i sin tur åt att de gjorde det. Men det blev bara det och ingen tung diskussion efteråt. Puh!
Var på bebistitt hos bekanta en helg. Liten tår i ögat, lite klurigt. Missunnar jag de som har barn, eller är på gång? Absolut inte, men jag vill också få! Hur som helst verkar det som om vänners barn är mer inspirerande för mannen än släktingarnas. Det är alltid något. Det blev mycket prat på vägen hem och på något sätt kom namnet Selma upp. "Sa du Semla?" sa Älskling. Vi skämtade och skrattade, men tårarna var nära och jag hade en klump i magen. Han sa efteråt att han (fortfarande) inte var redo än, men att jag fick höra med honom dagen efter. Även om vi inte är i fas och jag inte kan hålla mig borta från ämnet, så får jag respekt och stöd av honom. Det är skönt.
De efterlängtade orden kom efter ett långt och ganska jobbigt samtal den förste november. Jag hade tagit upp att jag hade ÄL om inte så länge och han svarade: "Inte den här gången, men inom ett år börjar vi."
Sen var jag nojig att han sa det mer för min skull än för sin, men jag måste lita på att han menade vad han sa. Han kanske behöver en tidsram för att det ska bli verkligt. Han påpekade även att vi kanske skulle börja jobba lite mindre övertid, så att vi skulle hinna med att öva också. Jag är helt OK med det.
Oftast känns det som om det aldrig kommer att ske, vilket får mig att fundera på min käres avsikter, även om han hävdar att han bara behöver lite tid och att allt har blivit lite mer stabilt. Han vill ju ha barn med mig, säger han, men inte lika NU NU NU som jag. Han har svårt att förstå att jag känner att tiden börjar rinna ut, att jag är instabil för att jag blir osäker på om han alls vill ha barn, eller kommer att bli redo i tid. Har blivit ett par gråt-sammanbrott baserade på min rädsla att vi inte kommer att a) kunna få barn b) inte får friska barn
Kan inte låta bli att undra om det alls kommer att gå om vi väl drar igång iom att jag ju är 30. Dock fick min mormor 7 friska barn mellan ca 30 och 43, så jag hoppas jag ärvt förmågan efter henne. Och jag vet ett par kvinnor i släkten som varit 35+, dock inte utan att få ett par missfall vars innan det "gick rätt hela vägen". Mamma kom dock ruskigt tidigt i klimakteriet - ca 10 år före snittåldern- och vi är så lika varandra i allt annat, så varför inte på det? Fast jag kom ju i puberteten vid 11,5 och mamma vid 15. Kan 15 års p-pilleranvändande måhända kan ha förlängt min fertila period? Och har man längre eller kortare fertil period beroende på om man var sen eller tidig i sin utveckling? Man har ju bara ett begränsat antal ägg. I vilket fall skulle att fråga föräldrarna om deras erfarenheter vara omöjligt med tanke på hur de skulle reagera. De skulle sätta mig under för hård press.
Älskling och jag har varit tillsammans i tre år nu, men bara bott ihop det senaste. Det har varit lite upp och ner på bådas arbetsplatser under den tiden och vi har väl båda haft lite problem att känna oss hemma med varsitt nytt jobb, vilket avspeglat sig på relationen. Två känsliga personer kan bli lite kaosartat tillsammans om båda "dippar" på samma gång. Han vill nog vara säker på att vi båda har fast mark under fötterna innan det hela drar igång, vilket jag tycker är tryggt och bådar gott inför framtiden tillsammans, men jag vet inte om han inser att min önskan om familj bidrar till att jag känner mig osäker och har lite bekymmer med att hitta den där berömda balansen.
Kanske kan det vara så, att barnönskan påverkas omvänt, så att det någonstans i bakhuvudet bildar en fast punkt man alltid kan återvända till, oavsett vad som sker med jobb och dylikt. EN fast punkt måste man nog ha i livet, även om den kan variera över tiden och från en person till en annan, ens studier/jobb och karriär, familj, eller rentutav en hobby. Hobby...så medelålders. Nej, jag är inte så myckt för hemslöjdande.
Jag vill visa Finaste respekt för hans känslor, men kan inte låta bli att prata barn, titta på barn, titta på magar o.s.v. fast jag vet att det kanske skulle ge honom lite tid att tänka om han märkte att jag lugnade ner mig en smula. Min impulskontroll verkar vara fullkomligt okontrollerbar, tyvärr. Jag vet ju att han tänker på det, men det verkar vara mer panik kring ATT vi går åt olika håll för tillfället i frågan, än att han försöker reda ut tankarna och HUR han hade velat att framtiden såg ut. Vi hade t.ex. en diskussion där jag fick förklara att det var med HONOM jag ville ha barn, att det inte bara handlade om att jag ville ha. Han blev jätteförvånad, sötnosen.
Det är ju inte ovanligt att det dröjer lite innan det tar och jag kan tänka mig att det ger lite perspektiv för killen i ett förhållande när man inte bums blir gravid. Kanske att han inser lite tydligare att man är två om det och hinner komma ikapp med känslorna, även om barnfabriken startat på tjejens initiativ. Så hinner båda bli lite otåliga och pirriga.
Fast Älsklingen råkar ju veta att det KAN räcka med en gång, vilket man får ge honom cred för. Det verkar finnas många därute som tror att en gång är ingen gång. Han kom iofs på att det kan krävas "buggrättning" innan programmet funkar som det ska. Vet inte riktigt vad han avsåg med omskrivningen, men frågade om det inte kunde vara problem med kompileringen, vilket han hävdade att det inte kunde vara. Sen flummade vi ur totalt, vilket nog var lika bra. Små doser verklighet åt gången är lättast att hantera när det kommer till de stora frågorna.
En annan dag gick vi förbi en annons för Clearblues gravtest med en text som löd ungefär "Den mest avancerade teknikprylen du någonsin kommer att kissa på". Jag frustade fram ett asgarv så halva stan vände sig om och mannen skrattade i sin tur åt att de gjorde det. Men det blev bara det och ingen tung diskussion efteråt. Puh!
Var på bebistitt hos bekanta en helg. Liten tår i ögat, lite klurigt. Missunnar jag de som har barn, eller är på gång? Absolut inte, men jag vill också få! Hur som helst verkar det som om vänners barn är mer inspirerande för mannen än släktingarnas. Det är alltid något. Det blev mycket prat på vägen hem och på något sätt kom namnet Selma upp. "Sa du Semla?" sa Älskling. Vi skämtade och skrattade, men tårarna var nära och jag hade en klump i magen. Han sa efteråt att han (fortfarande) inte var redo än, men att jag fick höra med honom dagen efter. Även om vi inte är i fas och jag inte kan hålla mig borta från ämnet, så får jag respekt och stöd av honom. Det är skönt.
De efterlängtade orden kom efter ett långt och ganska jobbigt samtal den förste november. Jag hade tagit upp att jag hade ÄL om inte så länge och han svarade: "Inte den här gången, men inom ett år börjar vi."
Sen var jag nojig att han sa det mer för min skull än för sin, men jag måste lita på att han menade vad han sa. Han kanske behöver en tidsram för att det ska bli verkligt. Han påpekade även att vi kanske skulle börja jobba lite mindre övertid, så att vi skulle hinna med att öva också. Jag är helt OK med det.
lördag 3 november 2007
Med tankarna hos en vän
Även om man har äldre föräldrar, även om de är sjuka, även om man vet att de med största sannolik kommer att lämna en, så tror jag aldrig man kan förbereda sig helt inför deras bortgång. Det kan vara oändligt svårt att tänka sig att klara sig utan en förlorad närstående, men man måste förlita sig till att det kommer att bli lättare och att låta det ta sin tid att sörja, dock utan att låta sorgen bli ett självändamål. Såklart kan man känna saknad även när den omedelbara sorgen lagt sig, men det är ju också en känsla som är närmare kärlek, än övergivenhet så som sorgen är.
Ingen människa är borta så länge minnena finns och därmed finns också en bit av deras själ är kvar hos var och en av de som minns. Man kan sakna tryggheten i att veta att man kan få en kram eller en blick. Man kan sakna att skratta ihop, eller för den delen tystnaden man kunnat dela. Men man kan kanske se sig i spegeln och se gemensamma drag, eller tänka på vad man lärt sig av varandra och lämnat efter sig. Det är inte så tomt som det kan kännas. Det är bara speglingen av ens egna känslor för den avlidne i honom eller henne som fattas. Inte för att det är så bara... Det är lite som skillnaden mellan att stryka saker på en "Att göra" lista, jämfört med att skriva en "Har gjort" lista. Varje sak man upplevt ihop - gott så väl som ont - har gjort ett avtryck som format båda. Och vad spelar det förresten då för roll vad man inte hann? När en människa dör är det sannolikt inte någon oupplevd stund som sitter på näthinnan.
Den här helgen har löven fallit till marken. När de gör det ser man att träden redan har stora knoppar och är väl förberedda inför våren. De kommer att vila under vintern, spricka ut, ändra färg från skirt grönt, till mörkare grönt, sedan gulna, bli krispiga, rodna och singla ner till marken när vinden tar dem. Där ger de tillbaka sin näring till trädet och dess nya knoppar och fast det ser kalt och dött ut från håll, fast det är få timmar med dagsljus innan knopparna väcks ur sin dvala, så finns de där. Man måste hålla ut.
Ingen människa är borta så länge minnena finns och därmed finns också en bit av deras själ är kvar hos var och en av de som minns. Man kan sakna tryggheten i att veta att man kan få en kram eller en blick. Man kan sakna att skratta ihop, eller för den delen tystnaden man kunnat dela. Men man kan kanske se sig i spegeln och se gemensamma drag, eller tänka på vad man lärt sig av varandra och lämnat efter sig. Det är inte så tomt som det kan kännas. Det är bara speglingen av ens egna känslor för den avlidne i honom eller henne som fattas. Inte för att det är så bara... Det är lite som skillnaden mellan att stryka saker på en "Att göra" lista, jämfört med att skriva en "Har gjort" lista. Varje sak man upplevt ihop - gott så väl som ont - har gjort ett avtryck som format båda. Och vad spelar det förresten då för roll vad man inte hann? När en människa dör är det sannolikt inte någon oupplevd stund som sitter på näthinnan.
Den här helgen har löven fallit till marken. När de gör det ser man att träden redan har stora knoppar och är väl förberedda inför våren. De kommer att vila under vintern, spricka ut, ändra färg från skirt grönt, till mörkare grönt, sedan gulna, bli krispiga, rodna och singla ner till marken när vinden tar dem. Där ger de tillbaka sin näring till trädet och dess nya knoppar och fast det ser kalt och dött ut från håll, fast det är få timmar med dagsljus innan knopparna väcks ur sin dvala, så finns de där. Man måste hålla ut.
onsdag 31 oktober 2007
Regnbågsdjur
De där som hävdar att HBT-personer är avvikande, psykiskt, fysiskt eller inbillningssjuka och onaturliga har uppenbarligen inte tagit en titt på hur det ser ut utanför människovärlden ;-)
http://sydsvenskan.se/sverige/article276603.ece
Jag har iofs själv funderat på hur människors inlärda föreställningar om manligt och kvinnligt kan påverka deras uppfattning om sin sexualitet och könstillhörighet, men ganska säker på att det där med kärlek och attraktion nog mer handlar om personligheten hos motivet för en människas känslor. Kärlek sägs vara en djupare form av vänskap. Samtidigt finns det de som hävdar att man aldrig kan ha vänner av motsatt kön, eftersom det alltid handlar om attraktion i slutändan. Jag kan inte låta bli att undra om det är realistiskt att tänka så, för i så fall kommer man att bli omvänd om man är gay. Eller? Vissa människor har preferenser vad gäller längd, andra hårfärg, hålängd, ögon, kroppsform osv, men i slutändan är det inte det som avgör om man funkar ihop eller ej. Min egen älskling avviker på många sätt från vad jag trodde jag attraherades av, men känns ändå helt rätt. Även om det går upp och ner i förhållandet är det något med honom som är så fascinerande och som jag inte vill vara utan, något som jag kan sätta hundra ord på i fråga om egenskaper och fysiska företräden, men som ändå inte går att sätta fingret på.
http://sydsvenskan.se/sverige/article276603.ece
Jag har iofs själv funderat på hur människors inlärda föreställningar om manligt och kvinnligt kan påverka deras uppfattning om sin sexualitet och könstillhörighet, men ganska säker på att det där med kärlek och attraktion nog mer handlar om personligheten hos motivet för en människas känslor. Kärlek sägs vara en djupare form av vänskap. Samtidigt finns det de som hävdar att man aldrig kan ha vänner av motsatt kön, eftersom det alltid handlar om attraktion i slutändan. Jag kan inte låta bli att undra om det är realistiskt att tänka så, för i så fall kommer man att bli omvänd om man är gay. Eller? Vissa människor har preferenser vad gäller längd, andra hårfärg, hålängd, ögon, kroppsform osv, men i slutändan är det inte det som avgör om man funkar ihop eller ej. Min egen älskling avviker på många sätt från vad jag trodde jag attraherades av, men känns ändå helt rätt. Även om det går upp och ner i förhållandet är det något med honom som är så fascinerande och som jag inte vill vara utan, något som jag kan sätta hundra ord på i fråga om egenskaper och fysiska företräden, men som ändå inte går att sätta fingret på.
torsdag 25 oktober 2007
Cellförändringar
I mars 2003 konstaterades det att jag hade cellförändringar. Efter två extra provtagningar togs beslut om operation i april 2004. Jag hade då haft problem med kramper i äggstockarna så gott som dagligen i ett års tid. Sjukvårdspersonalen avfärdade det som symptom dock.
Livmoderhalscancer var förr en vanlig dödsorsak hos unga mödrar, så jag är glad att det upptäcktes tidigt - redan i förstadiet- och plockades bort. Operationen var i alla fall inte alls läskig, till skillnad mot tiden från beslutet om den tills den faktiskt ägde rum. Man blev sövd om man ville, vilket jag valde, och jag fick droger som gjorde mig helknäpp i 20 min på uppvaket. Vissa grät, andra bråkade. Jag låg och skrattade och ylade efter mer, så att jag kunde ha till helgen. De sa nej, de tråkmånsarna.
Jag hade kunnat jobba efteråt, men jag tog ledigt resten av dagen, för det var ändå lite omtumlande med all nervositet. Så fick jag istället andrum och en anledning att äta godis och tycka synd om sig utan att skämmas en hel dag.
Jag blödde de första dagarna och "vätskade" därefter en del efter operationen. Vill minnas att det varade ca 3 veckor och man fick inte använda tamponger. Det luktade ganska illa om vätskan.
Eftersom jag gick på p-piller då vet jag inte om, eller hur det påverkar ägglossningen och hormonerna, men iom att man vätskar kan jag tänka mig att man kanske får vänta en månad eller två efteråt, så att allt kommer i fas. Läkaren jag träffade på sista återkontrollen lovade att det inte skulle påverka barnalstringsförmågan, men jag har ju minst sagt nojat lite sedan dess. I vilket fall har kramperna gått över och inte kommit tillbaka sedan operationen. Nu när jag upplevt hur ÄL känns vet jag säkert att det i alla fall inte var det. Kommer det tillbaka kommer jag att parkera mig hos barnmorskan tills hon testar mig, vare sig det är dags eller ej för testet.
Livmoderhalscancer var förr en vanlig dödsorsak hos unga mödrar, så jag är glad att det upptäcktes tidigt - redan i förstadiet- och plockades bort. Operationen var i alla fall inte alls läskig, till skillnad mot tiden från beslutet om den tills den faktiskt ägde rum. Man blev sövd om man ville, vilket jag valde, och jag fick droger som gjorde mig helknäpp i 20 min på uppvaket. Vissa grät, andra bråkade. Jag låg och skrattade och ylade efter mer, så att jag kunde ha till helgen. De sa nej, de tråkmånsarna.
Jag hade kunnat jobba efteråt, men jag tog ledigt resten av dagen, för det var ändå lite omtumlande med all nervositet. Så fick jag istället andrum och en anledning att äta godis och tycka synd om sig utan att skämmas en hel dag.
Jag blödde de första dagarna och "vätskade" därefter en del efter operationen. Vill minnas att det varade ca 3 veckor och man fick inte använda tamponger. Det luktade ganska illa om vätskan.
Eftersom jag gick på p-piller då vet jag inte om, eller hur det påverkar ägglossningen och hormonerna, men iom att man vätskar kan jag tänka mig att man kanske får vänta en månad eller två efteråt, så att allt kommer i fas. Läkaren jag träffade på sista återkontrollen lovade att det inte skulle påverka barnalstringsförmågan, men jag har ju minst sagt nojat lite sedan dess. I vilket fall har kramperna gått över och inte kommit tillbaka sedan operationen. Nu när jag upplevt hur ÄL känns vet jag säkert att det i alla fall inte var det. Kommer det tillbaka kommer jag att parkera mig hos barnmorskan tills hon testar mig, vare sig det är dags eller ej för testet.
måndag 22 oktober 2007
Vad hade kunnat hända? Allt!
Med akutsnitt föddes en liten pojke igår. Han har inget namn, men goda röstresurser =)
Mamma Frankofil säger sig må bra. Det gör så klart ont och hon går på smärtstillande, men hon lät lika stadig på rösten som alltid. Om jag förstod det rätt var nog den nyblivne fadern mest omskakad. Tänk att inte ens kunna trösta, inte få vara med, utan få se sin älskling sövas och rullas in på operationssalen. Två minuter för att få ut barnet, personalens rutiner, sedan ensam vänta med barnet tills mamman vaknar. Kan facinationen över det nya livet stävja oron?
Hur har ditt livsperspektiv ändrats när allt sjunkit in, rara vän? Jag tror mitt har, för jag känner mig närmare det koncept som livet är och döden en beståndsdel utav, utan att ens ha sett annat än vanliga vardagar och enbart ha hört din historia. Men vad är det mot att stå i operationssalens oönskade rampljus?
Glad att allt gått bra, glad när jag hörde barnet skrika när du ringde, glad över styrkan i din röst. Allt hade kunnat hända, även i händerna på kunniga människor.
Mamma Frankofil säger sig må bra. Det gör så klart ont och hon går på smärtstillande, men hon lät lika stadig på rösten som alltid. Om jag förstod det rätt var nog den nyblivne fadern mest omskakad. Tänk att inte ens kunna trösta, inte få vara med, utan få se sin älskling sövas och rullas in på operationssalen. Två minuter för att få ut barnet, personalens rutiner, sedan ensam vänta med barnet tills mamman vaknar. Kan facinationen över det nya livet stävja oron?
Hur har ditt livsperspektiv ändrats när allt sjunkit in, rara vän? Jag tror mitt har, för jag känner mig närmare det koncept som livet är och döden en beståndsdel utav, utan att ens ha sett annat än vanliga vardagar och enbart ha hört din historia. Men vad är det mot att stå i operationssalens oönskade rampljus?
Glad att allt gått bra, glad när jag hörde barnet skrika när du ringde, glad över styrkan i din röst. Allt hade kunnat hända, även i händerna på kunniga människor.
söndag 21 oktober 2007
Kattvätt och små mirakel
Gick ner i tvättstugan, öppnade tvättkorgen. Upp på oss blickar Fröken Katt. Hon förvisades upp i lägenheten en erfarenhet rikare. Ett gott skratt för oss som kanske inte var på kalashumör.
Fröken Kapitalist ligger för övrigt kanske i detta nu på Danderyd och får sin lilla Boom. En djupt efterlängtad liten filur som behövt två extra veckor för att väga för- mot nackdelar för att komma till världen. Jag hoppas allt går väl! Det börjar bli lite svårt nu, med allt tumhållande ;) Och jag är så nyfiken, exalterad och..ja! Alldeles alldeles nervös! Önskar jag var hos min rara vän och kunde stödja, men just nu är det inte jag som har första tjing på platsen vid hennes högra sida.
Fröken Kapitalist ligger för övrigt kanske i detta nu på Danderyd och får sin lilla Boom. En djupt efterlängtad liten filur som behövt två extra veckor för att väga för- mot nackdelar för att komma till världen. Jag hoppas allt går väl! Det börjar bli lite svårt nu, med allt tumhållande ;) Och jag är så nyfiken, exalterad och..ja! Alldeles alldeles nervös! Önskar jag var hos min rara vän och kunde stödja, men just nu är det inte jag som har första tjing på platsen vid hennes högra sida.
tisdag 16 oktober 2007
Jämlikhet
Att ens älskling inte vill just för tillfället KAN vara för att han är ansvarsfulla, inte nödvändigtvis att de inte vill, eller vågar. Fast tanken på att han bara ger efter p.g.a. tjat och inte av egen önskan efter gemensamma barn orsakar lite svid i hjärtat. Oftast sägs killarna ändra sig "unterwegs", eller när barnet väl är fött, men jag vet inte om jag personligen hade känt mig OK med att skaffa ett barn med någon som inte kan se glädjen med det lilla livet. Hur tänker dessutom dessa män? Ett barn är inte en ny möbel i hörnet.
Varför börjar inte killar tänka på barn som tjejer gör? Jag gissar att de få pojkar som leker "mamma, pappa, barn" är så illa tvugna småbröder och generellt kommer killar nog inte in i samma tankesätt som tjejer och just de lekarna kommer i en ålder då könet definieras och sätts. De funderar inte på det (på samma sätt) från den stunden då de kommer i puberteten, eller har sex första gången, för de blir inte gravida. De får inte lära sig att de kan komma att stå ensamma med ett barn om mamman överger dem, för de bär inte barnet och kan lämna det innan det är fött. Det talas fortfarande i skämtsamt positiva ordalag om att killar ska "så sin vildhavre", medans tjejer "blir på smällen". Det är jämställdhet/sociala strukturer från början till slut.
Jag har flera gånger hamnat i värsta diskussionerna med killar om huruvida de kan kallas för slampor eller ej. De tycker generellt inte det, men vem som helst som ligger runt hur som helst utan att fundera på konsekvenserna kan i mitt tycke passa in på termen, oavsett kön. Lustigt nog håller de flesta tjejer jag diskuterat samma sak med, med mig.
Ja, ja. Med detta sagt vill jag påpeka att jag visst tycker att flickor ska få vara flickor och pojkar pojkar (efter deras eget behag och utan andras oinbjudna inblandning), men jag gillar inte att man inte ska tillåtas göra samma saker på lika villkor.
Varför börjar inte killar tänka på barn som tjejer gör? Jag gissar att de få pojkar som leker "mamma, pappa, barn" är så illa tvugna småbröder och generellt kommer killar nog inte in i samma tankesätt som tjejer och just de lekarna kommer i en ålder då könet definieras och sätts. De funderar inte på det (på samma sätt) från den stunden då de kommer i puberteten, eller har sex första gången, för de blir inte gravida. De får inte lära sig att de kan komma att stå ensamma med ett barn om mamman överger dem, för de bär inte barnet och kan lämna det innan det är fött. Det talas fortfarande i skämtsamt positiva ordalag om att killar ska "så sin vildhavre", medans tjejer "blir på smällen". Det är jämställdhet/sociala strukturer från början till slut.
Jag har flera gånger hamnat i värsta diskussionerna med killar om huruvida de kan kallas för slampor eller ej. De tycker generellt inte det, men vem som helst som ligger runt hur som helst utan att fundera på konsekvenserna kan i mitt tycke passa in på termen, oavsett kön. Lustigt nog håller de flesta tjejer jag diskuterat samma sak med, med mig.
Ja, ja. Med detta sagt vill jag påpeka att jag visst tycker att flickor ska få vara flickor och pojkar pojkar (efter deras eget behag och utan andras oinbjudna inblandning), men jag gillar inte att man inte ska tillåtas göra samma saker på lika villkor.
fredag 12 oktober 2007
Att bli kvitt sin inre mamma
Ringde föräldrarna igår. Samtalet inleddes med en restriktion på tio minuter, eftersom samtal från storebror väntades. Så klart blev det en timme längre än så.
Fick tips på polermedel för parkett och föräldrarnas golvbyte avhandlades liksom hasselnötsskörden för året, allmänt om vilka sjukdommar vi haft sedan sist, barnuppfostran, demens, senaste utlandsresorna och kommande festligheter. Mina föräldrar verkar f.ö. gå ut mer än vad jag gör.
När jag så trippade ut till mannen i andra rummet såg han tyst på mig med stora, skrämda ögon. "Måste ni bråka så mycket?" undrade han. Bråka? Jag förstod inte. Vi hade ju bara pratat lite löst en stund, tänkte jag. Och fick förklara: Nej, så var det inte. Vi bara låter så i min familj. Du skulle tittat in, så hade du märkt att det inte var någon fara.
Ah...han vet ju att det varit jobbigt ett tag mellan mig och föräldrarna, men det känns som om det är över för den här gången. För den här gången. Säger så eftersom jag vet att det kommer att hända igen. Om inget annat för att jag börjat stå på mig mycket mer och vägrar låta dem försöka uppfostra mig. Min familj är stridbar sådan, mannens en mer konfliktundvikande. Det kan bli ohyggligt frustrerade, eftersom det innebär att vi ofta - trots samma mål - hamnar i situationer där vi helt går om varandra. Dock även att vi berikar varandra, det är jag övertygad om. Jag lär honom säga ifrån, han lär mig att tagga ner. I det stora hela tycker nog vi båda att det är den andra som oftast styr, men jag kan undra om han märker när jag låter honom göra det.
Han är i alla fall gladare sedan jag lärde mig tygla min av mamma ärvda städnoja (och av pappa dito pedantism). Hon städar varannan dag, hos oss blir det en tredjedel så ofta. Att jag investerat i en liten städrobot hjälper. Att han börjat påminna om sakerna HAN alltid får göra hjälper. Att fråga sig själv en gång till: Vari ligger värdet att göra detta just nu? hjälper. Att hitta och komma överens om var saker ska bo och att investera i vackra ting som lugnar själen hjälper. Och att inte glömma att säga söta saker till varandra, fast man är oense. Man tycker ju om varandra ändå, bara på ett mer komplicerat sätt. När det verkar som om ingen ände finns på osamset får man hämta ett av husdjuren och visa sin goda vilja med en replik i stil med "Fluffig päls är najs".
Det sägs att man förr eller senare blir sin egen mamma, och visst, det är kanske sant. Men man har under sin uppväxt sett henne utifrån och vad hennes egenskaper och därav påföljande agerande lett till. Därmed har man också en god möjlighet att ta tillvara de bra sakerna och att tänka efter en gång till innan man gör om de dåliga. Slumpen har redan gett en ett gäng personliga egenskaper av sämre sort, vilka inte kan spåras bakåt i tiden. Det räcker ju gott och väl att lära sig hantera dessa på ett vettigt sätt. Varför ska man dessutom behålla arvegods man inte behöver? För tryggheten att återgå till ett bekant beteende?
Fick tips på polermedel för parkett och föräldrarnas golvbyte avhandlades liksom hasselnötsskörden för året, allmänt om vilka sjukdommar vi haft sedan sist, barnuppfostran, demens, senaste utlandsresorna och kommande festligheter. Mina föräldrar verkar f.ö. gå ut mer än vad jag gör.
När jag så trippade ut till mannen i andra rummet såg han tyst på mig med stora, skrämda ögon. "Måste ni bråka så mycket?" undrade han. Bråka? Jag förstod inte. Vi hade ju bara pratat lite löst en stund, tänkte jag. Och fick förklara: Nej, så var det inte. Vi bara låter så i min familj. Du skulle tittat in, så hade du märkt att det inte var någon fara.
Ah...han vet ju att det varit jobbigt ett tag mellan mig och föräldrarna, men det känns som om det är över för den här gången. För den här gången. Säger så eftersom jag vet att det kommer att hända igen. Om inget annat för att jag börjat stå på mig mycket mer och vägrar låta dem försöka uppfostra mig. Min familj är stridbar sådan, mannens en mer konfliktundvikande. Det kan bli ohyggligt frustrerade, eftersom det innebär att vi ofta - trots samma mål - hamnar i situationer där vi helt går om varandra. Dock även att vi berikar varandra, det är jag övertygad om. Jag lär honom säga ifrån, han lär mig att tagga ner. I det stora hela tycker nog vi båda att det är den andra som oftast styr, men jag kan undra om han märker när jag låter honom göra det.
Han är i alla fall gladare sedan jag lärde mig tygla min av mamma ärvda städnoja (och av pappa dito pedantism). Hon städar varannan dag, hos oss blir det en tredjedel så ofta. Att jag investerat i en liten städrobot hjälper. Att han börjat påminna om sakerna HAN alltid får göra hjälper. Att fråga sig själv en gång till: Vari ligger värdet att göra detta just nu? hjälper. Att hitta och komma överens om var saker ska bo och att investera i vackra ting som lugnar själen hjälper. Och att inte glömma att säga söta saker till varandra, fast man är oense. Man tycker ju om varandra ändå, bara på ett mer komplicerat sätt. När det verkar som om ingen ände finns på osamset får man hämta ett av husdjuren och visa sin goda vilja med en replik i stil med "Fluffig päls är najs".
Det sägs att man förr eller senare blir sin egen mamma, och visst, det är kanske sant. Men man har under sin uppväxt sett henne utifrån och vad hennes egenskaper och därav påföljande agerande lett till. Därmed har man också en god möjlighet att ta tillvara de bra sakerna och att tänka efter en gång till innan man gör om de dåliga. Slumpen har redan gett en ett gäng personliga egenskaper av sämre sort, vilka inte kan spåras bakåt i tiden. Det räcker ju gott och väl att lära sig hantera dessa på ett vettigt sätt. Varför ska man dessutom behålla arvegods man inte behöver? För tryggheten att återgå till ett bekant beteende?
lördag 14 juli 2007
Au revoir
Till Paris
Till Paris
Ska jag rida
på en gris
Egentligen ska jag flyga. Tänkte att gris nog tog för många semesterdagar.
Till Paris
Ska jag rida
på en gris
Egentligen ska jag flyga. Tänkte att gris nog tog för många semesterdagar.
onsdag 16 maj 2007
Underligt
REGLER:
Som utmanad ska du nu skriva sex st underliga/egendomliga saker om dig själv i din dagbok här på helgon. Där ska du samtidigt lägga till dessa regler.
Efter det är gjort skriver du en kommentar i deras gästböcker för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa din dagbok för mer information.
Utmana själv sex nya personer vars egendomligheter du vill upptäcka! Lägg till deras namn i din dagbok så att folk kan kolla vem som är utmanad.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Jag har låtsas vara engelsk utbytesstudent tillsammans med en kompis när vi var på Wermlands nation i syfte att hitta ett ragg till henne efter att hon dumpat sin pojkvän.
2. Jag har haft svårt att förstå svenska när jag kom hem efter en helg med danskprat i Köpenhamn.
3. Jag gick på dejt med en Tamil en (1) gång. Han var jättelång och syntes inte i vintermörkret, så jag vågade inte en andra dejt.
4. Jag lärde mig läsa när jag var 4 år gammal. Min 8-åriga syster lärde mig, men ångrade sig sedan eftersom det tog ett par år innan jag insåg att man inte behövde läsa orden högt för att förstå texten...
5. Jag kan mjölka kor både för hand och med maskin.
6. Jag kan en smula isländska (som dock decimeras för varje dag som går).
Som utmanad ska du nu skriva sex st underliga/egendomliga saker om dig själv i din dagbok här på helgon. Där ska du samtidigt lägga till dessa regler.
Efter det är gjort skriver du en kommentar i deras gästböcker för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa din dagbok för mer information.
Utmana själv sex nya personer vars egendomligheter du vill upptäcka! Lägg till deras namn i din dagbok så att folk kan kolla vem som är utmanad.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Jag har låtsas vara engelsk utbytesstudent tillsammans med en kompis när vi var på Wermlands nation i syfte att hitta ett ragg till henne efter att hon dumpat sin pojkvän.
2. Jag har haft svårt att förstå svenska när jag kom hem efter en helg med danskprat i Köpenhamn.
3. Jag gick på dejt med en Tamil en (1) gång. Han var jättelång och syntes inte i vintermörkret, så jag vågade inte en andra dejt.
4. Jag lärde mig läsa när jag var 4 år gammal. Min 8-åriga syster lärde mig, men ångrade sig sedan eftersom det tog ett par år innan jag insåg att man inte behövde läsa orden högt för att förstå texten...
5. Jag kan mjölka kor både för hand och med maskin.
6. Jag kan en smula isländska (som dock decimeras för varje dag som går).
söndag 15 april 2007
Jag kan ta nästa här!
Det är dags att vända blicken nu. Den vy jag har haft över livet börjar bli för bekant och förutsägbar.
Jag har trots allt nått en hyfsad nivå av självinsikt, inser att det därmed är bättre att vara 29 än 19, men ser inte samma sak i spegeln som jag känner innuti. Föraktar yngres brist på självinsikt och äldres brist på ifrågasättande av de mallar de bekvämt anpassar sig efter. Förresten, gör jag inte det själv? Gör inte de yngre det också? Först vill man passa in, sedan vara unik, stå ut, finna sig själv, men så klart inom vad gruppen tillåter. Farligt, farligt att söka vägar och vänner utanför. I slutändan när man ser åren börja trilla på gör man vad ens föräldrar gjort och anpassar sig efter de förväntningar man har på sig, mer eller mindre ivrigt propagerande att man ”kände att det var dags att ta tag i sitt liv”. Man anpassar sin åsikt efter vad som kommer ens väg, för att man inte orkar eller hinner fundera över sina mål och motiv där för.
Jag har varit en olydig flicka som ifrågasatt och satt mig på tvären, men samtidigt som det ger en personlig tillfredsställelse att frigöra sig gör det ont att hamna i onåd. Jag ser avundsjukt på vad de gamla vännerna har, men ifrågasätter deras motiv och tycker mig se skygglappar de ignorerar och tar deras proklamerande om sin medelsvenssonlycka som det yttersta beviset. Jag tar upp föräldrars gamla synder som borde förlåtas och som de inte vill se, eller kännas vid, till ytan när de försöker styra mig in på den enda väg de känner till. Jag kör över mitt eget förnuft och skriker att jag minsann är annorlunda, men en röst där inne säger att jag aldrig varit det, hur mycket jag än försökt. Du ska inte tro att du är någon, säger den. Det är ju det alla alltid sagt till dig, nu är det dags att lyssna och ge efter.
Men hur ska man kunna ge efter? Det går inte att bara anpassa sig och ge upp utan att tappa livsgnistan. Man gör det ju nästan ändå, för det finns så mycket dumhet i världen. Det är människors hopp om en bättre framtid som får dem att skaffa barn, sägs det. Förklara då varför män säger att de inte vill ha en kvinna som redan har barn? Det luktar illa i second hand-butiker. De är förbrukade varor.
Jag har trots allt nått en hyfsad nivå av självinsikt, inser att det därmed är bättre att vara 29 än 19, men ser inte samma sak i spegeln som jag känner innuti. Föraktar yngres brist på självinsikt och äldres brist på ifrågasättande av de mallar de bekvämt anpassar sig efter. Förresten, gör jag inte det själv? Gör inte de yngre det också? Först vill man passa in, sedan vara unik, stå ut, finna sig själv, men så klart inom vad gruppen tillåter. Farligt, farligt att söka vägar och vänner utanför. I slutändan när man ser åren börja trilla på gör man vad ens föräldrar gjort och anpassar sig efter de förväntningar man har på sig, mer eller mindre ivrigt propagerande att man ”kände att det var dags att ta tag i sitt liv”. Man anpassar sin åsikt efter vad som kommer ens väg, för att man inte orkar eller hinner fundera över sina mål och motiv där för.
Jag har varit en olydig flicka som ifrågasatt och satt mig på tvären, men samtidigt som det ger en personlig tillfredsställelse att frigöra sig gör det ont att hamna i onåd. Jag ser avundsjukt på vad de gamla vännerna har, men ifrågasätter deras motiv och tycker mig se skygglappar de ignorerar och tar deras proklamerande om sin medelsvenssonlycka som det yttersta beviset. Jag tar upp föräldrars gamla synder som borde förlåtas och som de inte vill se, eller kännas vid, till ytan när de försöker styra mig in på den enda väg de känner till. Jag kör över mitt eget förnuft och skriker att jag minsann är annorlunda, men en röst där inne säger att jag aldrig varit det, hur mycket jag än försökt. Du ska inte tro att du är någon, säger den. Det är ju det alla alltid sagt till dig, nu är det dags att lyssna och ge efter.
Men hur ska man kunna ge efter? Det går inte att bara anpassa sig och ge upp utan att tappa livsgnistan. Man gör det ju nästan ändå, för det finns så mycket dumhet i världen. Det är människors hopp om en bättre framtid som får dem att skaffa barn, sägs det. Förklara då varför män säger att de inte vill ha en kvinna som redan har barn? Det luktar illa i second hand-butiker. De är förbrukade varor.
söndag 8 april 2007
Umgås
Älskling: ”Du får fram till klockan nio på dig att borra, sen ska vi umgås.”
Jag: ”Umgås? Under vilka former?”
Älskling: Tvång.”
Jag: ”Umgås? Under vilka former?”
Älskling: Tvång.”
lördag 7 april 2007
Wrrrrom!
Ooo!
Jag har borrat och grejjat idag! Gillar jag :) Trodde min superba upphängning av Trones skoskåp gått åt helsike då jag missat - ve och fasa - att en dörrkarm borde inneburit en ynka centimeters förskjutning för att jag skulle kunna öppna dem, men Älskling kom till min räddning och jag insåg att jag istället fick en fantastisk lådstopp. Nej, jag förstår, ni har ingen aning om vad jag talar om, men hipp hurra för kloke Älskling!
I alla fall: 10-talet skolådor går till återvinningen och det blir mer plats i klädkammaren. Walk in-closet som det gärna heter på Hemnet...eller snarare Walk-in-and-back-out-closet. Walk the line igår och den var bättre än första gången, trots stor bio-duk då och liten tv igår.
Cake på stereon, kurr kurr kurr i magen. Har ju varit så uppe i varv med mitt skruvande att jag alldeles glömt bort tiden. Vart tog den vägen? Nu är det ju snart bara två dagar ledigt kvar!
Clerks & glass i kväll månde? IKEA och gardiner imorgon? Ääääääälskling? Gör jag stackaren allergisk mot dfet blågula möbelmeckat?
When come back bring pie. Min tur att fixa fredagsfika till jobbet och kanske ska baka nåt extra till de där svärande föräldrarna som kommer för lägenhetstitt nästa helg. Chokladrulltårta ligger bra till...Mer för min skull än deras får erkännas, men de gillar ändå pojkens kakor bäst, för de är ju hans. Fast de är rara (måste sägas), så de får smaka om de vill (och jag lyckas lämna något...aj, aj, sockertand).
Finaste är min homeboy.
P&K!
Jag har borrat och grejjat idag! Gillar jag :) Trodde min superba upphängning av Trones skoskåp gått åt helsike då jag missat - ve och fasa - att en dörrkarm borde inneburit en ynka centimeters förskjutning för att jag skulle kunna öppna dem, men Älskling kom till min räddning och jag insåg att jag istället fick en fantastisk lådstopp. Nej, jag förstår, ni har ingen aning om vad jag talar om, men hipp hurra för kloke Älskling!
I alla fall: 10-talet skolådor går till återvinningen och det blir mer plats i klädkammaren. Walk in-closet som det gärna heter på Hemnet...eller snarare Walk-in-and-back-out-closet. Walk the line igår och den var bättre än första gången, trots stor bio-duk då och liten tv igår.
Cake på stereon, kurr kurr kurr i magen. Har ju varit så uppe i varv med mitt skruvande att jag alldeles glömt bort tiden. Vart tog den vägen? Nu är det ju snart bara två dagar ledigt kvar!
Clerks & glass i kväll månde? IKEA och gardiner imorgon? Ääääääälskling? Gör jag stackaren allergisk mot dfet blågula möbelmeckat?
When come back bring pie. Min tur att fixa fredagsfika till jobbet och kanske ska baka nåt extra till de där svärande föräldrarna som kommer för lägenhetstitt nästa helg. Chokladrulltårta ligger bra till...Mer för min skull än deras får erkännas, men de gillar ändå pojkens kakor bäst, för de är ju hans. Fast de är rara (måste sägas), så de får smaka om de vill (och jag lyckas lämna något...aj, aj, sockertand).
Finaste är min homeboy.
P&K!
torsdag 25 januari 2007
Ibland
Ibland kommer en krypande olustkänsla över mig, jag vet inte vad det är som gör mig så illa till mods, blir bara så orolig i själen och mår sämre och sämre. Idag är en sådan dag. Det kan vara en ton i någons röst, en påminnelse om något som hänt ett halvt liv bort, en önskan om att passa in kombinerat med en rädsla att inte ens få försöka och ilska över att behöva kämpa för det. Ett meningsbyte som fick mig att tro att jag inte var önskvärd, manipulerad, hade fel rent generellt eller fel åsikt, inte lyssnade på vad jag sade och kanske, kanske sårade någon. En blick, eller frånvaron av den. Ångesten dagen efter, vad som än hände dagen innan, eller inte. Funderingar på om jag tas på allvar, om man bara får vara en sorts människa åt gången, om jag har fördommar mina vänner skulle lämna mig för.
Jag borde kanske bara gå och sova.
Jag borde kanske bara gå och sova.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)