Post julmat

• Kondition
1. Crosstrainer: 2 cykler på 10 minuter vardera och en snittnivå på 8,3 av 20. Första var uppvärmningen, sedan efter sista varvet styrka.
• Styrka: 3 cykler med följande övningar (vikt x reps)
1. Bröstpress (15 kg x 15)
2. Dips (88 pounds stöd x 15)
3. Chinsmaskin (88 pounds stöd x 15)
4. Seated row (22,5 kg x 15)
5. Rear delt (10 kg x 15)
6. Bicepscurl (7,5 kg x 15)
7. Bålrotation (3 enheter x 10)

24 – Det här får mig att gråta

Tanken på att Semlan kanske en dag kommer att säga "Ni har aldrig älskat mig". Man sa ju så mycket hemska saker själv som tonåring och man kunde inte se de känslor hos sina föräldrar som man nu själv är översvämmad av, bara stundens oförrätt.

På egen hand

Snön bildar små drivor på fönsterblecket. Det är alldeles tyst i huset, men de första människorna har börjat synas på gatan utanför. Jag har smugit mig upp från sängvärmen. där mina två älsklingar ligger kvar och tryner, för att dricka te och äta scones med lemon curd i skenet av stearinljus. En god början på julen. Stilla, innan allt snurrar på.

22 – Det här upprör mig

Sedan Semlan kom har jag fascinerats över hur liten en människa kan vara. Hennes lena armar är två fingrar långa. Hennes små, ljuvliga, korviga ben inte mycket längre. Mina minimala lillfingernaglar är gigantiska jämfört med hennes. Så kommer jag att tänka på myten i Sydafrika om hur man blir av med HIV/Aids: Man har sex med en oskuld. En myt som innebär att barn i Semlans ålder våldtas av vuxna män som förstör deras kroppar och därigenom tar deras liv då de förblöder.

Det gör mig så arg och så ledsen. Fy. Det är så obehagligt.

20 – Den här månaden

Den här månaden har varit full av julförberedelser och försök att bara överleva och fortsätta vara vid mina sinnens fulla bruk.

Nattsömnen har blivit bättre: Där jag förr kunde få ihop 5h i spridda skurar på 17h får jag nu ihop det på kanske 12h (och med lite tur fördelat på 2-3 pass). Ibland hinner jag både duscha och göra mig i ordning mellan två amningar, men det syns på mig att jag har ett sömnunderskott och min kropp är långt ifrån i form, även om jag tappat nästan alla gravidkilon. Östrogenbristen känns av på min torra hud och torra slemhinnor. Håret har börjat trilla av, men inte mycket mer än vad jag tappade normalt innan jag blev gravid. Mina flätor är tjockare än vad de var förr och kalufsen fortfarande gravidbångstyrig...eller har jag bara inte tid och ork att piffa som jag brukade?

Min kollega och före detta kursare suckade för ett drygt år sedan över att hon inte hade tid och ork att klä sig efter modet och fixa till sig som gravid småbarnsmamma. Jag inser nu att hon var otroligt piffig ;-) Minns hur min egen mamma liksom vaknade när jag började närma mig tonåren och därmed intresserade mig för kläder och smink. Med tre barn och snålt med pengar hade hon satt sig själv åt sidan ganska länge.

I viss mån är det ett val man gör, speciellt när man har små barn. Men jag tror nog man måste ta sig tiden att skämma bort sig då och då. Kasta mammarollen och göra sig lite foxy då och då. Jag ska göra ett försök idag :-)

19 – Detta ångrar jag

Att jag orsakat en trafikolycka, att jag stulit, att jag har så svårt att sätta mig in i andras situation.

18 – Min favoritfödelsedag

Måste varit när jag fyllde 20. Det var en vacker dag, en fin fest med släkten och jag var lite smålullig utan att pappa skällde ;-)

13 – Den här veckan

Måndag: Sova ut - Ljuvligt! (Skulle gått på lusselunch, men missade det)
Tisdag: Spänningshuvudvärk - Fruktansvärt!
Onsdag: Föräldragrupp - Roligt. Inser att Älskling och jag inte är ensammast i världen om att ha det som vi har det.
Torsdag: Tvätta. Överleva efter en hård natt med täta amningar.
Fredag: Handla alla klappar som ska lämnas hos föräldrarna och fler tvättlappar på IKEA. Besöka föräldrarna (Köra i decimeterdjup snö på motorvägen).
Lördag: Premiär! Styrketräning. Dessutom nötkakebak.
Söndag: Slå in klappar och handla fler. Kolla Glee.

Post preggo

• Kondition
1. Crosstrainer: 3 cykler på 10, 5 resp 5 minuter vardera och en snittnivå på 7,35 av 20. Första var uppvärmningen, sedan efter första och andra varvet styrka.
• Styrka: 2 cykler med följande övningar (vikt x reps)
1. Bröstpress (15 kg x 15)
2. Dips (88 pounds stöd x 15)
3. Chinsmaskin (88 pounds stöd x 15)
4. Seated row (22,5 kg x 15)
5. Rear delt (10 kg x 15)
6. Bicepscurl (7,5 kg x 15)

16 – Min första kyss

Jag var 15 år och en månad. Min kompis M hade konfirmationskalas hemma hos sig. På kalaset kom alla som brukade komma på hennes kalas, men en av dem var väldigt annorlunda mot gången innan.

Lille P var plötsligt huvudet högre än mig. Hans korta kalufs hade vuxit ut till en bångstyrig Slashfrisyr och plötsligt kändes det väldigt synd att han var två år yngre... Om det ändå varit på andra hållet!!!

Nå. Kvällen fortlöpte och det blev väl lite flörtande. Sedan Ryska-postenpussen jag fick av Lukas i 6:an hade det varit torka på kärleksfronten, så jag hyste inga större förväntningar, men desto större förhoppningar. När vi tre så kom på att jag och P kunde sova över för att förlänga festen lite, så var våra föräldrar tack och lov inte svårövertalade ;-)

Lång historia kort: M blev trött och somnade. P skyllde på att han frös och jag kröp ner hos honom eftersom jag var varm. Det blev en massa kyssar och vi var tillsammans i sju månader efter det. Mycket mer än kyssar blev det dock inte.

8 veckor efter förlossningen

Träning
Jag har utöver 30s planka/dag lagt på en, eller två av fyra övningar enligt nedan sedan Semlans 1-månadersdag: Antingen kissande hunden, bakåtspark (båda ståendes på alla fyra), höftlyft eller korsfästning (stå mot en vägg, hela ryggen i med händerna i "upp med händerna" gest, 90 grader i armbågen. Höj armarna ovanför huvudet så långt det går och sedan tillbaka till horisontella överarmar). M.a.o. tränar jag antingen rumpan, bäckenbotten eller smidighet i ryggen. Precis som innan är det klurigt att få till det alla dagar, men jag jobbar på det.

Knipövningarna har jag slarvat med, men jag fortsätter med dem. Tupler-övningar blir det färre av, men jag försöker tänka på hållningen (in med svansen, sträck på ryggen) och att gå med en viss anspänning i magen.

Promenaderna är numera uppe på 2,7km/dag utslaget över veckorna, eller 3,8km per tillfälle. Det innebär 1,5 mil mer under vecka 5-8!

Vikt och mått
Jag har insett att mina bröst varierar beroende på hur nytankad Semlan är. Därför kan inte det måttet anses vara tillförlitligt.

Datum	BF +/-	Vikt	Hals	Bröst	U. bröst	Midja	Navel	Rumpa	Lår
2010-10-13	-5	81,0	32,1	95,9	81,8	96,1	107,0	105,0	58,5
2010-10-25	7	72,9	32,8	94,1	77,5	85,0	96,2	103,0	56,5
2010-11-01	14	71,2	32,2	93,0	76,0	81,7	89,4	102,4	56,2
2010-11-08	21	69,7	31,9	92,2	75,1	78,8	87,8	100,9	55,6
2010-11-15	28	69,4	32,0	90,5	74,8	77,3	87,9	100,3	56,0
2010-11-22	35	69,3	32,0	92,4	74,0	77,1	87,2	99,9	55,7
2010-11-29	42	68,3	31,6	92,2	74,2	75,6	86,8	99,3	55,3
2010-12-06	49	68,8	31,9	92,8	74,4	76,4	86,8	99,3	55,8
2010-12-13	56	67,9	31,6	92,4	73,6	75,0	87,0	98,8	55,3

12 – I min handväska

En shintoistisk amulett för att säkerställa en säker graviditet och förlossning, inhandlad på Miyajima när jag var i tolfte veckan med Semlan.
Nagelfil
Nagelbandspetare
Nagelputsare
Nycklar
Solglasögon
Bläckpenna
Handsfree til mobilen
Mobilen
Nueva
Pappersnäsdukar
Plånbok

11 – Mina syskon

Storasyster: Hemmafru. Komplicerad relation. Nuff said.
Storebror: Ekonom, workoholic. Komplicerad relation. Nuff said.

Påverkan

Igår begav jag mig på en turné i grannstaden. Jag hade bestämt med en kompis som också är nybliven mamma att vi skulle ses lite kort och eftersom jag hade fått en ovanligt bra natt av Semlan kom jag iväg tidigt nog för att göra en visit på jobbet också.

Jag hade tur och sprang på de viktigaste :-) Semlan beundrades och berömmet östes över oss båda. Jag var stolt som en kyrktupp och bara pöste :-D Att jag dessutom - i samma stund som jag klev innanför grinden - fick en så skön hemmakänsla gjorde besöket till en riktig humörhöjare. Det var inte självklart att det skulle kännas så efter hur mitt första år på jobbet var och hur jag påbörjade mitt andra jobb.

Men så åkte jag hem till kompisen. Hennes lilla barn var så liten! Sådär nyvaken som de ser ut i början och med en rejäl kalufs. Magrare och mindre än vad jag mindes att Semlan varit, fast att färskingen var lika stor som Semlan var när hon kom. Vi satt där och pratade om förlossningen och så långt var det bara roligt att höra hur olika vi hade sett på samma saker och hur olika vi hade funkat. Men sen började hon jämföra sin med min och det var enbart till Semlans nackdel. Jag påpekade att det inte var så konstigt, eftersom hon och hennes man såg ut sådär och jag och min såhär. "Jamen ändå, hon ser inte rätt ut. Det är ju såhär ett barn ska se ut", sa hon och menade inget annat än att hon hade en annan referensram, men jag tog illa vid mig. Hela kvällen grubblade jag över varför och kunde inte komma till någon annan slutsats än den eviga strävan att passa in.

Så kom tanken "Tänk om det påverkar hur jag känner för Semlan" och jag blev arg igen. Varför skulle andra vara så elaka? Varför kunde jag inte få känna att Semlan var det finaste barnet, min älskad gullesnufs och sin pappas lilla sork? Men så vaknade hon från sin lur vid mitt bröst, gjorde den där ljuvliga minen hon gör, sträckte på sig, suckade och slog ihop ögonen igen och hjärtat svämmade över av kärlek: Det finns ingen som kan påverka hur jag känner för mitt lilla hjärta. Inte ens jag själv <3

10 – Min tro

Enkelt: Jag tror på mig själv. På att jag skapar min värld, min verklighet och dess förutsättningar. Självfallet påverkar andra människor mitt liv, liksom naturen och mitt arv, men hur jag väljer att omsätta mina förutsättningar är hur jag väljer att skapa mitt liv.

Någon gud tror jag inte på, inte heller ödet. Religion och astrologi kan vara intressant och roligt, men inget mer. Homeopater, zonterapeuter, scientologer etc. göre sig icke besvär vid min dörr.

Naturvetenskap och forskning är lite mer min grej. Och att ibland släppa taget och se vad som händer.

09 – Det här hade jag på mig i dag

Jag fuskar och vänder på dag 9 och 10:-)

Mammajeans (jag tror de är boyfriend-modell, men de har alltid varit skinny på mig...iaf när jag var gravid)
Vitt, ribbat linne
Storpolo, vit
MC-boots
Kappa
Mössa
Dubbla vantar
Scarves med rosor

08 – Ett ögonblick

"Ser du hur det pulserar? Det är hjärtat"


http://milkyleaks.blogspot.com/2010/03/sorg-chock-lattnad.html

07 – Min bästa vän

Det sägs att man måste vara sin egen bästa vän, men - handen på hjärtat - hur många är det? Man kan vara personen med låg självkänsla som aldrig låter en bra tanke om sig själv slinka förbi spärrarna, eller ha sina åsikter om sig själv på Anna Anka-höga hästar, men få är balanserat insiktsfulla nog för att vara sin egen bästa vän. Det innebär också att man kanske inte inser vem som verkligen är en god vän. Åtminstone inte i stunden.

En god vän finns kvar även om hon flyttar En god vän bryr sig inte om ens sociala status. En god vän låter en komma till tals. En god vän är vän med en på lika villkor och försöker inte höja sig själv över en, eller trycka ner en. En god vän spelar inte ut sina vänner mot varandra. En god vän vågar öppna dörrarna till sin integritet, utan att tro att hon försakar den. En god vän tar sig tid. En god vän säger ifrån om man är snett på det i livet, men vet att begränsa ärligheten så att den inte sårar i onödan. En god vän försvinner inte för att hon hittar en ny kärlek, eller annan vän. Jag har turen att ha en sådan vän och hon kallar sig Blondie :-)

06 – Min dag

Idag var det återkontroll!

Jag hade sett fram emot "besiktningen" och hade trott att vi skulle prata träning och sex. Istället svamlade vi lite om förlossningen (vilken vi redan gått igenom) och blodtrycket togs (115/75). Gynundersökningen var frivillig, vilket jag tyckte var lite skumt. Jag ville ju få ett kvitto på att jag var OK, måste det inte ingå då? Men OK, alla klarar inte av en undersökning, så det var kanske därför min BM frågade.

Allt såg OK ut, men hon tyckte jag hade för klena muskler. Bara att fortsätta knipa då, alltså.

Annars har jag mest haft ont i huvudet. Riktigt jävla sprängont. Semlan bjöd på en ovanligt hård natt och min rygg börjar protestera pga bristen på träning, tillsammans med alla omöjliga amnings- och sovpositioner. Vet inte om det är tidig 8-veckorsfas (om man alls ska tro på det där med utvecklingssprång), eller att hon ständigt vill äta för att få upp mjölkproduktionen. Vi är nere på 60-120 ml ersättning per dag, vilket innebär en liten flaska på kvällen/natten och eventuellt en på morgonen. Är bara glad om jag kan slippa bränna mig på kokhett vatten mitt i natten, även om Semlan slabbar mer när hon ammar, än tar flaska. Bröstet är ju oftast lite snabbare att ge när hon går från noll till hundra på hungrighetsskalan, på ett par sekunder från glad/sött sovandes.

Annars...Battlestar Galactica och pratat med Blondie.

05 – Vad är kärlek?

Att lägga sig själv åt sidan till förmån för någon annan.
Att bära på en känsla som inte stannar innanför huden, utan som svävar runt en som en aura, värmer i mage och bröst och får en att le och känna sig tacksam.

Som när jag tittar på min Semla som sover i sin pappas famn.

04 – Det här åt jag i dag

Frukost: Dinkelmüsli, laktosfri yoghurt, två skivor trekorn med bregott (tunt) och ost.

Fika: Pepparkaksmuffin och en stor laktosfri latte

Middag: Ryggbiff med sås gjord på kantarellcreme fraiche, stekt svamp och balsamvinäger, kokt potatis och en grönsallad (italiensk mix + plommontomater). Ett glas vitt till det (inget rött hemma). Två clementiner till dessert.

Snacks: Massor med pepparkakor och te.

Massor med kolhydrater och socker...

03 – Mina föräldrar

Mina föräldrar är som föräldrar är mest: De förstår mig inte och de lever i en annan tid. Med det sagt, måste jag ändå erkänna att jag fått en helt annan respekt för dem sedan jag själv fick barn. Närmare bestämt för de stora känslor man drabbas av och som man inte kan förklara nog väl i vare sig ord eller handling, trots idoga försök.

Mina föräldrar träffades en vår på en dansbana. Båda är mycket förtjusta i att dansa och jag vågar gissa att de följt Dansbandskampen lika slaviskt på TV som jag följt Idol (Heja Jay!!!). Det finns en historia från deras tidiga dejtande då mamma ska ha gett en tafsande snubbe en lavett så att det sjöng om det: Pappa berättar gärna den här historien och är noga med att killen var minst 1,90 vilket innebar att mamma tog rejäl sats för att nå upp. Sagda anekdot lärde mig följande:

1. Man ska inte acceptera att bli tafsad på.
2. Idioter är idioter och kan inte resoneras med.
3. Idioter förstår dock när det gör ont.
4. Det är OK att ge igen på någon som är större än sig själv.

Mamma var aldrig någon liten sötsak. Hon gillade fotboll som liten och lekte mycket med pojkarna (och säger själv att hon inte drog sig för att sparka dem på smalbenen). Det är lite lustigt på sitt sett, eftersom hon var liten och sjuklig redan från födseln: Mamma låg på tvären i mormors mage, vilket gjorde att mormor förlöstes med kejsarsnitt 5 veckor före hon var beräknad. Mamma tror att det är därför hon bara ser med 1½ öga, samt har dålig hörsel. Det innebär att vår kommunikation är aningens svårare än för andra mödrar och döttrar, men funkar hyfsat när mamma har glasögon och hörapparat på.

Mamma växte upp på en bondgård som en av sex syskon. Det var stora skillnader mellan ansedda skyldigheter och rättigheter för söner och döttrar i familjen, bl.a. blev mamma och hennes storasyster bortskickade för att tjäna egna pengar efter grundskolan, men sönerna kom och hämtade mat och lånade pengar tills de var i 40-årsåldern. Det har gjort att hon varit mycket sträng med att vi barn - oavsett kön - skulle lära oss samma saker om hur man sköter ett hushåll och få lika mycket (eller lite). En god tanke som tyvärr föll på att vi var olika individer med olika möjlighet att lära oss samma saker, och olika önskningar om vad som skulle ligga under granen. Innan jag började skolan kunde jag dock städa, diska, tvätta och laga enklare maträtter. Mina klasskompisar kunde knappt knyta skorna.

Mamma är en väldigt enkel person på sitt sätt: Hennes intressen är att åka på charter, samt att gå ut och dansa. Sist hon läste en bok var på 80-talet och hennes åsikter om politik sträcker sig till att Anders Borg borde klippa sig. Det är som om hon vill gömma sitt intellekt, vilket jag inte förstår. Dum är hon inte, men avskärmad. Det gör mig lite ledsen, för ofta känns det som att tala med ett barn.

Pappa är annorlunda på alla sätt (utom det där med dansen). Han har varit politiskt aktiv sedan tonåren i olika partier och har en åsikt om allt. Att han sitter i - enligt min åsikt - fel läger innebär dock att hans åsikter får mig att tänka på uttrycket "som fan läser bibeln". Han har aldrig vunnit en diskussion mot mig sedan jag var omyndig, ändå håller han så hårt fast vid sin inskränkthet. Det är väl en trygghet, antar jag, men det är av honom jag ärvt min obstinata sida och det får mig att undra varför han inte använder detta drag till att ifrågasätta sin egen medmänsklighet (eller snarare brist på den).

Kanske ligger en förklaring i hur han växte upp: Farmor och farfar var arbetskraftsinvandrare som träffades på jobbet. Egentligen hade de smitit från ansvaret för varsitt oäkta barn, men när farmor blev gravid gick de iaf och gifte sig för att inte upprepa misstagen igen.Sen levde de olyckliga i alla sina dagar, eller åtminstone tills farmor fick en hjärnblödning och därmed pension - hennes första inkomst och möjlighet att stå på egna ben sedan hon blev gravid med pappa. Farmor ordnade med en lägenhet utan att farfar visste och det sista han såg av henne var taxin hon åkte iväg med, samt skilsmässopapperna. Hon lämnade allt utom lite kläder som hon tog i en väska. Varför hon inte sa något? Tja, farfar slog henne. Hon flydde när hon såg en verklig möjlighet.

Pappa växte alltså upp i ett hem där det slogs först och frågades sen. Farfar var mindre intresserad av att försörja sin familj och mer intresserad av att rulla hatt, så väldigt tidigt fick pappa lära sig tre saker:

1. Sköta gården
2. Försvara sin mamma
3. Fiffla för att få ekonomin att gå ihop

Jag tänker mig att min pappa inte var så olik sig nu när han var yngre: Hård på ytan, ensam därunder, oklar över vad som var uppfostran och vad som var våld, med en klar bild om att man skulle försvara sin mamma och skydda henne från allt ont. Att träffa min mamma - som verkar ha varit en liten partypingla - måste ha rubbat hans cirklar rejält ;-) Det är tur att båda är så petiga och noga med vad som är rätt, rättvist och fel, för annars skulle det nog aldrig gått vägen.

Det gjorde det ju iofs nästan inte heller: När jag var 11 kom pappa hem och berättade att han köpt sitt föräldrahem och lagt alla sparpengar på det, plkus skaffat sig ett lån med fler nollor än vad min mamma någonsin skulle kunnat tänka sig. Hon såg husrenoveringen och den nya bilen flyga sin kos för att aldrig komma åter och grät och skrek åt honom i veckor. Jag kan tänka mig att hon undrade om mormor haft rätt i att han var en slashas då. Mormor hade önskat sig rika män till sina döttrar, men istället fått en fattiglapp (pappa), en "fader okänd" och en som aldrig ville bliva stur och mest lekte med radiostyrda bilar.

Pappa är dock ingen slashas: Han jobbade och slet i stort sett dygnet runt med dubbla jobb tills allt fick en ände med förskräckelse pga byggkrisen i början av 90-talet. Då hade han bara jobbet med gården kvar och det är nog tur, annars hade han gått under. (Vilket han kanske skulle gjort iaf pga allt slit). Vi hade haft det bättre om han låtit bli den där affären, men den blev en erfarenhet i sig för hela familjen.

För mig innebar det att jag fick lära mig ännu mer som mina jämnåriga inte kunde och det mesta ganska typiskt "manliga" sysslor. Jag kan backa med traktor och släp, t.ex. :-D Jag tror pappa tyckte om att se att jag gärna lärde mig sådant och gjorde det bra. Både han och mamma har uppfostrat mig till att inte rädas att hugga i, eller för den delen att (på egen hand) lära mig och sedan utföra praktiska saker. De har förberett mig på de fördomar som finns kring manligt och kvinnligt och att det finns två alternativ: att strunta i dem, eller att utmana dem. De har också lärt mig att kämpa på i motvind. Det var inte roligt, men det har fått mig att tro på mig själv, trots alla onda människor jag mött genom livet som kämpat för att få mig att tro annorlunda. För det är jag tacksam.

02 – Min första kärlek

Vem var egentligen min första kärlek?

Var det Lukas?
Lukas gick i min klass mellan åk 0-9. Han var en av de två snygga killarna i klassen (5 killar, 15 tjejer) och den av de två som inte var intresserad av sport, men däremot gick att prata med fast han var kille.

Lukas hade sammetsbruna ögon och hans långa ögonfransar blev än längre på den sida av hans glasögon dör jag fanns. Gud vet om jag någonsin fanns på andra sidan, i hans blick och tankar. Jag var iaf intensivt och hemligt kär i honom åtminstone från ettan till sjuan. Förvisso i konkurrens med Tom Cruise efter att jag hade sett Top Gun och Cocktail (men Tompa var ju gammal och i USA, så jag såg det mer som en fling). Tompa var dessutom OK att sätta på insidan av bänklocket i mellanstadiet; Jag kunde ta att klassen retade mig för det, för det kändes som ett bättre alternativ än att Lukas skule bli elak mot mig för att jag bekände mina känslor och frågade chans. Jag ville behålla Lukas på sin piedestal.

En annan konkurrent var Petter: Han gick i klassen min klass brevväxlade med i mellanstadiet. Petter var snygg, till skillnad från hans vedervärdiga namn, men han var göteborgare (=hot) och kunde liksom jag inte rå för sina föräldrars dåliga smak (Jag har ingen aning om han ansåg sitt namn vara lika fult som jag tyckte det var). OCH Petter var lång. Längre än jag! Den ende kille som var lika gammal som jag som jag kände och som var längre och därmed: =hot! Att han bodde 5 mil bort innebar dock att han var ungefär lika sannolik som Tompa att få chans på. Vi skulle inte kunna träffas när vi ville utan att jag kom hem efter att det var dags för kvällsmat och då skulle mina föräldrar bli jättearga.

Vi hade två discon med vår brevväxlingsklass: På det första - som hölls på deras skola - visade Petter faktiskt intresse, men det rann ut i sanden när en klasskompis låste in sig på toa med några kapsyler och skulle begå självmord genom att långsamt skrapa upp handlederna. (Båda klasserna stod på andra sidan dörren och sa att hon var fånig). På det andra hade jag bestämt mig för att Petter var en tönt. Då lekte vi ryska posten och jag fick pussa Lukas. Åh, så lycklig jag var!

För tre år sedan var jag ute med jobbet på AW. Dröm om min förvåning när jag får syn på Lukas på pubben! Samma vackra ögon, men en kalufs fattigare inser jag hur lik min bror han är. Lite darrig på rösten och skakig i kroppen svarar jag på hans tilltal och utbyter artighetsfraser. Så säger han, med innerlighet: "Du ser verkligen bra ut" och jag fyrar av ett jätteleende och säger tack. Men inombords fortsätter meningen "jag vet", för jag kan se mig i spegeln numera utan att vilja titta bort för att slippa se all fulhet och det känns som en seger att någon från förr erkänner mig.

01 - Om mig

• Sommarbarn
• 70-talist
• Alltid längst och tunnast i klassen, fram till 8:an när killarna kom ifatt och gick förbi.
• Retad för allt: Hårfärg, namn, ursprung, att jag hade lätt att lära, att jag var mager...osv, plus en hel del lögner. Jag har förträngt mycket av mitt liv fram tills gymnasiet. Det var inte så lätt på hemmafronten heller, så det var väl så jag överlevde.
• Växte upp på knappa medel och började stjäla för att inte sticka ut som fattig. Utvecklade stor skicklighet i mitt eget tycke. Upprätthöll vanan tills jag började på högskolan och fick studiemedel. Impulserna finns fortfarande kvar, även om jag inte längre följer dem dock.
• Pluggade på teknis. Dels för att jag ville kunna stoltsera med en "svår" utbildning, dels för att slippa vara fattig mer. Mindre pga intresse, även om det fanns (och finns). På teknis kände jag för första gången i mitt liv att jag hörde hemma i ett sammanhang och det var en ljuvlig känsla :-)
• Började jobba i byggbranchen. Hatade min arbetsplats:Min chef, min lön, hur jag behandlades.
• Bytte till telekombranchen och älskade det. Mest pga fantastiska kolleger som omvände mig från mobilhatare till telekomnörd.
•  Trodde jag skulle leva lycklig i alla mina dagar med en islänning, men insåg inte förränlångt efteråt att jag nöjt mig och försökt anpassa både mig och honom till någon sorts drömbild. Han lämnade mig för en annan och jag trodde jag skulle dö av sorg. Istället hittade jag mig själv.
• Kan inte påstå att jag har några genuina intressen utöver att dansa mig svettig på discon, gå på konserter och sjunga med för full hals och sitta på caféer och betrakta folk. Det räcker för mig. Livet är komplext nog när man är en neurotisk/paranoid funderare som jag.
• Mäter likt en tonåring mitt egenvärde i hur andra behandlar mig. Om någon flörtar med mig, berömmer mig, öer mot mig: Då mår jag bra. Jag kan fiska väldigt mycket efter detta om jag känner mig osäker och det irriterar mig, eftersom jag ofta inte kan hindra mig själv. Fnyser någon jag inte ens känner åt mig på stan kan jag vara ledsen i flera dagar. T.o.m. flera år efteråt kan jag minnas det och bli nedstämd samt grubbla över det. Jag vet att det är onödigt, dumt och destruktivt, men logik hjälper mig inte att bli av med vanan, även om åren har slipat ner känsligheten en aning.
• Träffade min Älskling vid en kompis köksbord. Han är lika neurotisk som jag, men inte på samma sätt, vilket leder till många "intressanta" händelser i våra liv.
• Vi har vågat oss på att skaffa barn. Hon heter Semlan och är det mest underbara och jobbigaste som hänt. På samma gång har man blivit både mer stabil och mer instabil i sin identitet. Märkligt, läskigt och ljuvligt. Jag bara fruktar den dag då hon kommer att yttra orden "Ni har aldrig älskat mig!!!". Inbillar mig att alla tonåringar gör det någon gång och blir helt förstörd när jag tänker på det ;-)
• Planerar allt. Slänger sedan planen och jobbar på frihand.
• Är tidsoptimist, liksom merparten av mina (få, men underbara) vänner. Älskling är tidspessimist. (Och tiden är därmed återkommande ångestskapande för oss båda).
• Är extrovert OCH rädd för folk.

Ok, jag gör ett försök

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

4 veckor efter förlossningen

Träning
Tio dagar ca efter förlossningen började jag göra plankan. Målet var att göra 30s för varje dag sedan Semlan föddes under hennes första månad, vilket i realiteten innebar mer än en planka om dagen. Det var inte alla dagar jag hade ork, eller tid, men då spred jag ut ett par, tre plankor över någon annan dag.

Jag gjorde naturligtvis också knipövningar. Det var väldigt jobbigt att inte alls ha någon kontroll i början. På BB timmarna efter förlossningen frågade jag en av sköterskorna om det kunde vara så att det kunde komma ut fostervatten efter förlossningen, för jag ville verkligen inte tro att jag inte kunde hålla mig och att den där olyckan jag haft - när jag inte hann sätta mig på toan innan det forsade - var urin. Min kontroll är fortfarande inte hundraprocentig, men jag går iaf inte oftare på toa än som höggravid.

När jag är ute och går med vagnen gör jag tupler-övningar. Jag börjar med fem, och sedan så många som jag orkar/kommer ihåg tills jag är hemma igen. I snitt har jag traskat 2,2km/dag, men precis som med plankorna har det inte blivit något varje dag. Däremot mer när det väl blivit (3,6km).

Vikt och mått
Jag har haft turen att bli av med det mesta av magen fort, men det innebär inte att jag känner mig vare sig smal eller snygg. Jag är dock väldigt stolt och glad över min kropp på ett sätt jag inte var innan graviditeten. Den har visat sig på styva linan på ett sätt som den aldrig skulle kunna göra i ett tight fodral, eller på gymmet.

Datum	BF +/-	Vikt	Hals	Bröst	U. bröst	Midja	Navel	Rumpa	Lår
2010-10-13	-5	81,0	32,1	95,9	81,8	96,1	107,0	105,0	58,5
2010-10-25	7	72,9	32,8	94,1	77,5	85,0	96,2	103,0	56,5
2010-11-01	14	71,2	32,2	93,0	76,0	81,7	89,4	102,4	56,2
2010-11-08	21	69,7	31,9	92,2	75,1	78,8	87,8	100,9	55,6
2010-11-15	28	69,4	32,0	90,5	74,8	77,3	87,9	100,3	56,0

Hemma

Fortfarande känns det som om jag har träningsvärk i, och blåmärken på, hela kroppen. Jag svullnade upp under ögonen efter förlossningen, men vet inte om det var pga omfördelning av vattnet, eller att jag tryckte lustgasmasken så infernaliskt hårt mot ansiktet under förlossningen. Rumpan ska vi inte tala om, men med tjocka bindor, Movicol och Xyloproctsalva, så blir även den änden av kroppen i rask takt gladare

Vi fick stanna på förlossningen till tisdag förmiddag. Trots att jag bara fått kring 2h sömn sedan jag gick upp på lördagmorgonen bjöd de följande två dygnen inte på mer ro än för att få enstaka timmar med sömn.
På torsdagen fick jag klartecken att lämna BB och då valde vi att åka hem, eftersom den egna sängen kändes mycket mer lockande än att byta till en tredje obekant säng på familje-BB. Det var så underbart att kliva över tröskeln och vara hemma igen!

Efter lite tragglande och lite utfyllnad med NAN vid behov, så är amningen hyfsat på plats. Vår lilla snufs har dock väldigt täta matvanor. Har man tur går det 2½h mellan matningarna, men ibland bara 45 minuter. Vi får få pauser mellan amningar och blöjbyten för att äta, fixa till oss lite och själva sova. Tack gode gud för de tio pappadagarna, säger jag! Vet inte hur jag skulle orkat själv. Tid att bara vara har det varit snålt med, men jag antar att jag har en fördel där vid amningarna, som (när Semlan inte är arg för att "någon" knuffar bort bröstet med båda händerna, eller inte tar ordentligt sugtag) innebär att jag bara kan sitta och titta på henne Åtminstone då jag inte är så trött att jag knapt kan hålla ögonen öppne När min man håller henne är jag lite avundsjuk, men samtidigt är det så ljuvligt att se dem ihop. Tror förresten aldrig jag hört honom sjunga så mycket under våra sex år ihop, som han gjort på de senaste sex dagarna. Det känns som om jag är alldeles översvämmad av lyckokänslor och kärlek till dem båda

Måndagen den 18:e oktober kl. 07:09

Jag tänkte på alla filmer man sett där barnmorskorna säger till att de ska hålla tillbaka, men det gick verkligen inte! Bestämde att jag kanske inte skulle lita på filmvärlden, utan först och främst följa kroppens vilja. Det var en mäktig känsla att våga lägga sin kontroll åt sidan och lita på det primitiva. Barnmorskorna kunde säga vad de ville, tänkte jag.

Jag hade skrivit en hel del om smärtlindring och förlossningsställningar i mitt förlossningsbrev, men i samma stund som personalen nämnde att de läst det, så kändes det som en enda lång och pretentiös pinsamhet jag borde struntat i. I enlighet med vad jag skrivit började vi dock krystjobbet på sidan, men barnet kom inte ner som det skulle, trots att det låg långt ner i bäckenet. Vi skiftade till att jag skulle stå på knä, hängandes över en saccosäck lutad mot sängens huvudgavel. Det gick inte: Det gjorde för ont.

Personalen frågade försiktigt om vi kunde försöka i gynposition: En av ställningarna jag skrivit att jag absolut ville undvika. Jag insåg att det var värt ett försök, eftersom de trots allt jobbade med det här och kunde se vilken metod som skulle funka bäst. Jag kände också att jag kunde lita på att de skulle lyssna på mig och visste att det fanns fler sätt om det inte skulle funka. Det visade sig vara rätt sätt, både att tänka och föda.

Med händerna i ett fast grepp om knävecken tog jag i för kung och fosterland i krystvärkarna. Älskling kontrollerade lustgasen, så att jag inte skulle överdosera (åh, vad jag avskydde när han tog bort den!). Efter ett tag sa barnmorskestudenten att hon skulle töja och sedan klippa för att underlätta för barnet. Att töjas varken lät, eller var skönt, men vid det laget brydde jag mig inte så mycket om att det tillkom en ny smärtgivande faktor. Varje krystvärk tänkte jag "nu vi en liten bit närmare att få träffa Semlan" och jag försökte följa med kroppens arbete i möjligaste mån.

Plötsligt kände jag ett sprattel, som av en fisk, mellan benen. "Det var huvudet, sen är det axlarna. Det är svårast", tänkte jag och tittade ner. Där såg jag vad som liknade ett barn och blev lite förvirrad. Nyss hade inte ens huvudet varit ute...Varför hade de tagit in någon annans barn i vårt rum? Eller var det där vår bebis? Skulle det inte vara axlarna efter huvudet? Var det så lätt att föda?

Personalen ropade att klockan var "nollsju, nollnio" och jag kollade klockan. När hade det blivit morgon? Jag sedan uppfattade inte vad de sa att det blev och fick fråga gång på annan innan någon släppte fokus på barnet och svarade mig, så trodde jag dem inte när de sa att det var en flicka. Jag hade ju trott det skulle bli en pojke, kanske för att jag har flera tjejkompisar med killar, men inga med tjejer, och därmed förknippat barn med pojkar.

Medan BM-studenten tog hand om mig och inväntade efterbörden, tog BM hand om tösen tillsammans med min man. Alla fingrar, tår och kroppsdelar var på plats. Jag fick henne på bröstet och en handuk om.
Eftersom jag inte litade på att de andra i rummet sett rätt ville jag se efter själv. Då fick jag en annorlunda sorts överraskning: Vår dotter hade förgyllt sin entré med att bajsa i samma stund som de lade henne hos mig och jag var insmord i det hela. Jag tänkte lugnt "Jaha" räckte ut handen till personalen, fick den avtorkad och låg sedan och myste med min nyfödda. Troligtvis blev den lilla stackaren stressad på slutet, för hon hade legat på sniskan med huvudet, vilket försvårat för henne att komma ut. Hon var därför alldeles blåsvart, skavd och svullen över hela hjässan och vi trodde hon var mörkhårig, pga att belysningen var så dämpad i förlossningsrummet. (Enligt förlossningsjournalen hade hon också bajsat i vattnet, men det var inget de berättade för mig under förlossningen). Det tog ett tag innan vi insåg att det var en liten lintott vi fått. Trots blånaden och svullnaden fick lillan ändå 9-10-10 på apgar och har mått bra sedan dess, så det ska inte vara någon skada skedd.

Jag fick bedövning och blev sydd, men kunde inte brytt mig mindre om vad som skedde med mig. Vår Semla hade ju kommit och hon var världens finaste Hela måndagen låg jag i min säng på förlossningen och tittade på henne, förutom de stunder då Älskling gjorde det.

I efterhand kunde vi konstatera att jag gått från 2 cm till 10 på under 2h, vilket var lite snabbare än de 0,5-1cm/h som jag fått höra att det skulle ta när de satte den andra propessen. Förmodligen var det därför jag hade så ont när jag fick EDA:n och förmodligen gjorde den ingen som helst skillnad, eftersom det sannolikt redan var för sent för att få den när den sattes.

Periodvis var förlossningsprocessen fruktansvärt smärtsamt, periodvis mådde jag bättre än vad jag gjort under hela graviditeten. Under hela tiden var min man alldeles fantastisk. Han peppade, masserade, tröstade, såg till att jag inte fick för mycket lustgas och sa till barnmorskorna att jag inte alls ville höra "Spirited mindfulness and indian whale noises vol. 138" till taktilmassagen. Därmed inte sagt att personalen inte var bra. Med undantag av ett par personer där personkemin inte klickade var alla vi träffade på de fyra skiften väldigt rara och inlyssnande. Jag kände inte för en sekund att jag inte kunde lita till fullo på någon av dem.

På förlossningen

Vi ringde på på förlossningen och jag förklarade att jag hade ringt ett par timmar tidigare. En undersköterska visade oss in på rum nummer 10 och jag fick mätutrustningen för hjärtljud och sammandragningar påkopplad kring magen. Barnet mådde bra. Även om jag aldrig var orolig för att det inte skulle vara det, så var det ändå skönt att höra och kunna följa det lilla hjärtat.

Blodprov togs på mig och under tiden som de analyserades låg Älskling och jag och småpratade med varandra om lite allt möjligt, men mest om vad som skulle komma att ske. Skulle vi få åka hem, eller skulle vi bli föräldrar nu? Vi försökte vila lite mellan varven då personalen kom och tittade till oss. Efter ett par timmar fick vi besked om att mina smärtor och blodproven - som indikerade havandeskapsförgiftning - var anledning nog för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag hade hört att igångsättning innebar utdragna och smärtsamma förlossningar var känslorna blandade: Jag hade ju redan ont, men på ett ickekonstruktivt sätt. Även om jag hellre bytte det mot ett konstruktivt ont, så ville jag inte ha ont i onödan och jag hade hoppats på att få uppleva en naturlig förlossning från början till slut.

Jag fick propess för att starta förlossningen, men den hjälpte inte. Den gav mig fruktansvärda värkar, men jag öppnade mig inte. Personalen plockade ut den och jag fick istället en vetekudde och TENS. Den senare var ljuvlig! Jag kunde själv kontrollera smärtlindringen och kände mig mycket mer avspänd.

Efter ett tag mådde jag finfint och fick ta ett bad. I rummet fanns levande ljus och det var hemtrevligt inrett. Älskling och jag satt och småpratade och jag hade inte alls ont någonstans för första gången på länge. Jag tror att vi båda kände oss väldigt harmoniska och förväntansfulla i det läget. En skön stund jag tänkt tillbaka på :-)

Efter en stund började badvattnet kallna och jag funderade på om det inte kunde finnas andra blivande mammor som längtade efter ett bad. Jag klev upp och vi gick tillbaka till vårt rum. Personalen kom in, TENSen kopplades på och de berättade att jag skulle få träffa en av de äldsta och bästa barnmorskorna de hade. Hon var expert på att känna på kvinnor som genomgått minikoniseringar, så som jag gjort. Eftersom jag hade upplevt insättningen av propessen som väldigt smärtsam lovade de mig lustgas till undersökningen och det visade sig behövas. Jag sög i mig så att alla röster försvann in i en dimma, blev avlägsna och burkiga. Ändå gjorde det djävulusiskt ont. Den gamla barnmorskan - min namne - var ljuvlig och skämtade om allt, så i slutändan var det - trots smärtan - en varm stund.

Efteråt berättade hon att hon gjort en hinnsvepning och föreslog att man kunde ta hål på hinnorna. Förlossningsläkaren bedömde dock situationen annorlunda, så fick jag en ny propess. Trots lustgas till insättningen var jag inte alls glad för detta. Precis som första gången fick jag väldigt ont och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Tror det var där någonstans jag bad om att bli avlivad...Jag fick petidin, men det gjorde mig bara yr och illamående. Jag kände mig intellektuellt fullt i form, men jag kunde inte kommunicera och personalen började tala över mitt huvud. Mycket obehagligt!

När petidinet började lätta fanns propess-smärtan fortfarande där och jag gick - tyvärr - med på att få sterila kvaddlar. Jag trodde inte jag kunde få mer ont, men det omöjliga gick. Jag trodde jag skulle svimma av, det flimmrade framför ögonen och jag blev som förlamad i kroppen av smärtan. Visst lättade all smärta efter en stund, men trettio minuter senare var den tillbaka med samma kraft. Jag hade inte vunnit någon vilotid från den, bara blivit en dålig erfarenhet (till) rikare.

I sagda smärttillstånd skulle jag sitta stilla och få EDA. Det var en utmaning och Älskling - som dittills bara peppat - bad mig kämpa för att klara det. Jag försökte andas mig lugn och till sist satt den på plats.

När den andra propessen sattes hade jag bedömts vara öppen 1,5 cm, men kort efter EDA:n, när undersköterskan kämpade med att få mig att sätta mig på en pall så att hon skulle kunna ge mig taktilmassage (jag hade för ont för att kunna sätta mig), så blev jag illamående. Jag kräktes och samtidigt brast hinnorna. Där stod jag i en pöl av vatten och kräk, men jag hämtade mig, borstade tänderna och tvättade av luggen. Någon ände på läskigheterna får det vara, tyckte jag, och barnmorskorna tittade undrande på mig, men lät mig hållas.

Så kom första krystvärken.

Hemifrån

I lördags kväll närmare midnatt ringde jag KK. Jag förklarade att jag inte hade värkar, men så pass ont i övre delen av magen att jag hade svårt att hantera det och att smärtan nu hade suttit i i nästan en hel vecka. Den strålade ut bak i ryggen mellan skulderbladen och det enda som mildrade den en aning var att lägga sig på vänster sida. Jag blev rekommenderad att komma in omedelbart, men var ju inte så sugen på att åka in en tredje gång på falsklarm och behöva vara vaken hela natten för ingenting. Skickade ett SMS till Älskling som var en sväng hos vänner och bad honom ringa när han kunde komma loss. Förklarade läget när han gjorde det och lade mig på sidan där jag stod, i hallen, tills han kom. Insåg långsamt under tiden jag väntade att läget inte var så bra och att jag inte skulle klara av att sova, oavsett var jag befann mig.

Älskling kom hem, vi samlade ihop våra saker och gick i långsam mak till bilen; Jag kraftigt framåtböjd. Jag lade mig i baksätet för att inte behöva klämma ihop magen, men innan vi var ute ur parkeringshuset var jag åksjuk. Vi fick stanna, jag gick - skolös - och satte mig i framsätet, lutade stolen bakåt så långt jag klarade utan att bli mer åksjuk. Tittade konstant på hastighetsmätaren. Det kändes som om vi åkte alldeles för fort, men mätaren visade måttlig fart hela vägen.

01:28 natten mot söndag parkerade vi utanför KK.

Studiebesök...igen...

Min BM tyckte jag hade för högt BT och jag hade lite äggvita i urinen. Således blev det till att packa bilen och köra till sjukhuset igen efter lunch idag. Missade min tvättid. Attans! skulle ju tvätta bebiskläder :-) Allt såg OK ut, även om BT och äggvita konfirmerades på KK och jag blev rekommenderad att ta kontakt med min BM för en extrakoll på måndag. Då får jag väl se till att tvätta senast på söndag då ;-)

Smalprognos

Har suttit och kollat på gamla mått. Det är väl dumt att plåga sig och stressa upp sig, men jag antar att det är en del av att vara gravid att ha tröttnat på sin stora kropp och önska sin lilla behändiga och lydiga lekamen tillbaka.

Så: Nu har jag ju hört att man ska kunna tappa alla de "riktiga" graviditetskilona på de sex veckor det ska ta för livmodern att dra ihop sig till normal storlek. Eftersom jag har följt maxkurvan enligt följande länk (http://www.indiacurry.com/women/pregcalc.htm)och säkert lär göra det graviditeten ut, men är lite pessimistisk och tänker att jag kanske bara går ner enligt minkurvan efter att först ha gått upp motsvarande tre extra veckors graviditet. Jag har suttit och labbat med siffrorna iaf och kommit fram till följande. Man kan väl se det som mål om man vill, men jag ser det mer som höftningar :-D

	Vikt	.	Fett%	.	BMI	.	Fett	.	Gravid	.	LBM	.	Hals	.	Bröst	.	U. bröst	.	Midja	.	Navel	.	Rumpa	.	Lår
38 + 6	81,0	.	32,4%	.	25,0	.	26,2	.	6,4	.	48,4	.	32,1	.	95,9	.	81,8	.	96,1	.	107,0	.	105,0	.	58,5
42 + 6	82,5	.	33,6%	.	25,5	.	27,7	.	6,4	.	48,4	.	32,2	.	98,0	.	84,8	.	98,3	.	113,0	.	105,6	.	60,0
6v efter förlossning	71,2	.	32,1%	.	23,9	.	22,8	.	0,0	.	48,4	.	30,8	.	90,0	.	76,5	.	76,5	.	91,0	.	101,0	.	57,5

Jag hoppas ha hittat tillbaka till min gamla kropp (ca 65 kg) inom ett halvår efter att ha fött. Åtminstone så pass att jag inte behöver byta ut hela garderoben igen ;-)

Läget på 38+5

Konstant trött, känner mig fullkomligt manglad efter 10h i sängen, men om man beaktar att bortåt 4h gått åt till uppvakning, toabesök (med allt vad det innebär i akrobatik för att komma ur sängen) och insomning, så är det kanske inte så konstigt. Har sovit 1-1,5h/pass i sträck. Har dessutom vaknat av kraftiga magkramper i övre delen av magen ett par gånger, men har iaf försökt andas mig ur dem, så jag har någon nytta av dem till förlossningen. Tarmarna har väckt mig ett par gånger de med: De har knarrat som gamla golv och fått Semlan att slå volter. Semlan som annars antingen stretar och har sig...eller ligger dödsstilla.

Magen är spänd och gör ont både inuti och utanpå. Jag hoppas det antingen drar igång snart nu, eller lugnar sig lite innan det är dags, så jag hinner samla lite ork. Allt mitt nattspring stör ju dessutom Finaste också och det känns rätt värdelöst när han både ska upp och jobba om morgnarna och måste vara i beredskap om det händer något på Semmelfronten.

Lugnet före stormen

Efter två dagar med skumma sammandragningar och en i stort sett orörlig Semla, så ringde jag förlossningen ikväll. De rådde oss att komma in, vilket vi gjorde. Slemproppen har släppt lite, men det glömde jag nämna när jag ringde. Det är å andra sidan inte något avgörande tecken och spelar ingen större roll. Hur som helst hade jag hoppats på några lugnande ord och en kväll i soffan med Mad Men-maraton och godis, men istället blev det en biltur, fosterövervakning, massor med väntan och till slut ett ultraljud för att kontrollera barnet, moderkakan och fostervätskan.

Jag fick lära mig att det inte är alltid som man inser att det är barnet som rör sig. Det jag misstagit för sammandragningar och tarmrörelser har förmodligen varit Semlan som bara bökat lite annorlunda än vanligt. Det jag blev orolig för i toppar och dalar på hjärtslagskurvan var när barnet rörde sig, eller inte och när man tänker efter, så ökar ju ens egen puls när man rör sig, så varför skulle inte Semlans?

Jag hann med ett par noveller i min Sherlock Holmes bok, länsade dagrummets mariekexfat, spelade tre omgångar kasta gris med Älskling och vann två. Vi fick känna lite på om vårt sjukhus var rätt, prova två alternativa vägar i lugn och ro när vi skulle dit och därifrån och har numera nästan allt vi behöver inför skarpt läge på plats i bilen. Även om jag gärna hade sluppit oron mellan telefonsamtalet och att barnmorskan på sjukhuset sa att allt var bra, så är det på sitt sätt ganska skönt att ha kört en övningstur. Och som Älskling sa: Jag hoppas vi kan ta det så här lugnt när det väl gäller.

Astrologi

Jag tillhör de som inte tror ett dugg på astrologi, numerologi, eller annat ockult. Jag tror på religion som stöd för människor och ett sätt att sprida och upprätthålla gemensamma normer, men inte på några gudar. Homeopati, waldorfpedagogik och akupunktur är också saker jag inte hyser några varmare tankar för. Kort sagt: Jag är aturvetare och darwinist ut i fingerspetsarna. (Därmed inte sagt att jag tror mig vara befriad från moral och etik).

Hur som helst är det ändå lite roligt med astrologi. Som när vår lilla högskoletrio tog en vinkväll och försökte ställa våra horoskop. Vi kom så långt som till att klämma en vinare var och läsa högt från varandra om våra teckens egenskaper. Jag skämdes: Varenda dålig sida som kräftan sades ha, den hade jag. De bra sidorna var det lite sämre med ;-) Vi behöver inte gå in på hur vettet gick ut där vinet gick in och samtalet jag fick dagen efter där jag - trodde jag - sanningsenligt nekade till att ha hittat på dumheter. Ett par dagar senare återvände minnet dock och det tog ett par år innan jag kunde skratta åt det hela.

Hur som helst: Man vill ju veta vad Semlan kommer att bli. Enligt den kinesiska astrologin blir det en metalltiger, men enligt den västerländska blir det antingen en våg, eller en skorpion. Själv är jag en eldorm/kräfta och Finaste metalltupp/kräfta. Ormar och tuppar passar bra ihop, precis som kräftor, så jag tror jag och Finaste har framtiden för oss. Sen får vi se vad vildingen i magen behagar bli och vad det ger för utmaningar till livet. Jag har ju precis köpt en badbalja, så jag hoppas på ett litet vattendjur ;-) (Och tigrar gillar ju att simma!)

I, the PILF

När jag traskar runt på gymmet får jag erkänna att jag är lite spännig och fåfäng. "Kolla mig! Jag är minsann gravid men ligger inte hemma och käkar praliner för det!" Inte på ett självgott vis, för jag vet att det inte funkar för alla och har själv haft  rejält ont. Bl.a. av att sitta så mycket på jobbet. Hell! Bara att vara gör ont vissa dagar! Nej, jag hoppas snarare inspirera de som aldrig varit gravida att åtminstone lite är bättre än inget.

Innan semestern i augusti hade jag ont nästan varje dag, hela dagen. Under semestern nästan inget alls, eftersom jag var i rörelse konstant och belastade musklerna så mycket som jag kunde (och fick för älskling. Det är bra att ha en bromsare när man är lite dum och inte fattar närman måste pausa). Därför vet jag att jag måste hålla igång för att må någorlunda bra.

1. 15 min, nivå 7/20 i crosstrainer
2. Sittande bröstpress (15 x 15 x 3)
3. Triceps push down (3,5  x 15 x 3)
4. Sittande rodd (22,5  x 15 x 3)
5. Lateral pulldown (4  x 15 x 3)
6. Rear Delt ( 10  x 15 x 3)
7. Bicepscurl (5  x 15 x 3)

Klippkort

I tisdags begav jag mig iväg för att köpa ett träningskort. Tanken var att gå på vattengympa en gång i veckan fram tills förlossningen och efter 6-8v skifta till core mama, men efter ett par dagars funderande insåg jag att det hade varit skönt med ett styrkepass. Sagt och gjort: Jag snokade fram lite träningskläder (kanske inte de snyggaste) som passade (så relativt sett var de snygga...) och knatade iväg till gymmet en timme innan stängningsdags. Lyckligtvis bor vi sisådär 5 minuters snigelpromenad från ett F&S, så valet av gym var inte svårt. Motivationen tenderar att minska med kubiken på avståndet för mig. Väl på plats blev jag positivt överraskad: Ljust, nytt, fräscht och välutrustat :-)

1. 12 min, nivå 10/20 i crosstrainer
2. Sittande bröstpress (15 x 15 x 2)
3. Triceps push down (3,5  x 15 x 2)
4. Sittande rodd (21,25  x 15 x 2)
5. Lateral pulldown (3,5  x 15 x 2)
6. Rear Delt ( 10  x 15 x 2)
7. Bicepscurl (7,5  x 15 x 2)

Turen i crosstrainern var nog väl kort, samtidigt kändes det lite tungt i nedre delen av magen. Vet inte om det var ovana, men det kändes inte obehagligt och upphörde när jag gick av maskinen. Samtliga styrkeövningar gjordes i maskiner. Vid rodden satt jag bakåtlutad för att slippa sätta i magen i bröstplattan. Det innebär att jag indirekt måste använda magen, men det ska inte vara någon fara. Mådde bra hela passet och blev härligt adrenalinhög. Kunde inte hålla tillbaka tanken att jag skulle vilja gå till gymmet varje dag och DET är väl ändå ett gott betyg?

Pissesur

Min fina tantis är stulen :-( Hade bara haft den i drygt två år och den har varit så underbar att ha nu när jag aldrig vet hur det ska kännas att gå, eller om jag kan hålla mer än snigelfart. Polisanmält, men inte anmält hos försäkringsbolaget. Är så mycket som händer nu, det får vänta lite.

33 + 0

Magen:
4+2        8+3     12+3    15+3     20+3      23+3      29+3       33+0

Förvånande nog är det inte så stor skillnad på magenmellan den näst sista och sista bilden. Den har växt lite uppåt, snarare än fråmåt, eller på bredden, tror jag.

Vecka	hals	bröst	u bröst	midja	navel	rumpa	lår	vikt
4 + 2	30,9	86,0	71,5	71,1	81,2	98,0	55,9	64,8
33 + 0	31,6	96,1	78,7	91,7	98,5	103,7	57,6	76,4
Diff	0,7	10,1	7,2	20,6	17,3	5,7	1,7	11,6

It's a bird! It's a plane! It's...Semlan?

Det är inte helt uppenbart vad som är upp, eller ner. Säkert är iaf att Semlan ligger med huvudet djupt ner i bäckenet, vilket min UL-BM  sa bådade gott: Då borde det vara tillräcklig vitt. Kroppen ligger till höger och fötterna till vänster, vilket är precis vad jag trott, men tvärtemot vad min vanliga BM har sagt. Och nej, jag skulle märkt om barnet vänt sig med tanke på storleksskillnaden på rump-bulan och fot-bulan på min skeva mage. Dessutom steppar ytterst få människor med rumpan ;-)

Dagens vikt var 2082g och beräknad vikt vig BF ca 3,3 kg. Midjan var lite smalare än snittet och benen lite längre. Tycker mig se en liten pussmun på bilden också ;-)

Stjärnorna om vintern vill jag också minnas

Jag läser om människors fräckhet. En specifik, och undrar vad som fick honom att tro att han hade rätten att ta sig en dylik frihet. Förundras över maken till fräckhet, för att inte tala om dumhet. Somliga människor tycks tro att om de bara uttrycker sin mening, så kommer hela världen att foga sig efter densamma. Somliga människor tycks älskade sin egen röst så mycket att de inbillade sig att även andra vill höra den.

Efter att ha burit på, och fött, barn, så tycker jag verkligen man ska vara tacksam över det fantastiska ens kropp gjort. Man ska slänga våg och måttband all världens väg. Saknar man dem, så kan man ta sig en funderare på om man vill lära sina barn att det är så en mamma/kvinna ska göra: Ständigt granskandes sin kropp, aldrig synbart nöjd, allt för ofta redo att plåga och späka sig för ett ideal som är baserat på ett ungdomsideal man på sin höjd kan uppnå under något enstaka år av sitt liv.

Vilken människa vill se tillbaka på sitt liv som gammal och bara minnas sina mått och dieter?

För egen del minns jag hellre mitt barns armar om min hals, min älskades skratt i blicken och tiden innan jag ens visste att dessa två människor skulle finnas i mitt liv. En tid då det hände att jag gick hem långt efter soluppgången om sommaren, till ljudet av fågelsång och på fötter blödande efter en galen natt av dansande.

101 dalmatiner

Men vi får hoppas att det inte är en valp därinne ;-)

Men...

Jag förstår fortfarande inte. Ska vi bli föräldrar?

23+5 Hensvik!

Rea på IKEA och planerna på att köpa begagnad spjälis grusades. 299:- för en ny säng är ett bättre alternativ, helt enkelt. egentligen är den lite väl gullig för min smak. Ändå överväger (okonstnärliga) jag att göra dekorationer i form av mormorsrosor och gröna bladslingor kring översta kanten. Jag måste vara gravid *suck* Det skulle även förklara mina cravings efter Skotte som jag annars inte alls är förtjust i.

Rosig inspiration:

23 + 3 och tilltagande bula

Magen igen:
4+2         8+3          12+3       15+3       20+3         23+3

Det är inte bara magen som putar, utan även rumpan. Jag svankar betydligt mer på bilderna från 20+3 och 23 + 3, men det är väl som man kompenserar för framtungheten. Sen har jag ju blivit lite grövre överlag, så en del av putet kommer sig ju inte av Semlan, utan på en förkärlek för choklad... Men Semlan kanske gillar choklad? ;-)

	hals	bröst	u bröst	midja	navel	rumpa	lår	vikt
4 + 2	30,9	86,0	71,5	71,1	81,2	98,0	55,9	64,8
22 + 6	30,8	93,3	76,4	81,0	91,7	101,7	57,4	71,9
Diff	-0,1	7,3	4,9	9,9	10,5	3,7	1,5	7,1