Call me the moment you get there!

Ahhh!

Hade en fabulöst skön dag igår. Gjorde saker som skulle gjort mamma sprickfärdig av stolthet (Tvättade och städade. Till och med bakom spisen, kylen och frysen). Fick med Älsklingen på en tur till ikea. Köpte en tung påse med mig hem (stark Älskling), hann med att vara pardryga genom att pussas på mesta möjliga synliga plats. Gjorde middag med vin, åt brutala mängder högprocentig choklad och kelade till en alldeles för lång film. Var alldeles borta, hängde inte med om vem som var vem, eller varför vad gjordes. Somnade i älsklingens famn till slut. Man kan ha det värre. Men faktiskt inte mycket bättre.

Idag - efter tio sköna timmars sömn, med en pusspaus innan de tre sista timmarna - är det bullbakningsdags med Aretha Franklins sällskap. Måste dock införskaffa kanel. Man kan inte baka kanelbullar utan kanel. Först ska degen jäsa, sen jag med bullfika ;)

Nu: Kaneljakt!

Ett år försvann

Det är november. Förstår inte riktigt hur det gick till. Det var solsken i morse och jag funderade ett ögonblick på hur de övriga i lämmeltåget på väg genom Kistas ingenjörskvarter skulle reagera om jag gav efter för lusten att yla fram Peps ”Oboy”. Med tanke på rökmolnet av andedräkter som tågets lämmlar avgav och de frusna - om än bräckliga - vattenpölarna i vägkanten beslöt jag mig för att strunta i det. Sjöng för mig själv där jag huttrade fram i minusgraderna.

Solen kryper inte längre högre upp på himmelen än lagom för att blända och blänka i den stundtals våta asfalten. I lördags orkade solen sig knappast ovanför horisonten, och definitiv inte genom de tjocka molnen. Mulna tankar lockades fram, all motivation motades bort, allt var tragik. Om det inte varit för en sångfågel, som allt för intensivt och uppgivet för att det skulle kunnas ses som annat än lustigt, sjöng för en kokosnöt, hade dagen varit förlorad.

Det är väl det som sammanfattar hösten. En tragisk, uppgiven skönhet, som vid första anblicken ser blek och anemisk ut, men som då man granskar skruden noggrannare avslöjar en vilande styrka.

Höstens ankomst väcker en oro och rädsla hos mig. Minns väderkyla, känslokyla, tunga tankar. Glömmer de ljusa härdarna, vänner på te- och kakbesök, glögg i gathörnen, sparka i färgglada och prassliga löv, smyga in i domkyrkan och låta ljudet av ens andedräkt försvinna i dess djup, stolthet och trygghet, och förundran över alla ljus som glittrar. Artificiellt ljus. Kraften av konserverat solljus. När det inte räcker får man krypa intill sin egen trygghet, långt borta från vårförälskelsen.

Men nu då?

Jag har den senaste tiden, nej faktiskt ända sedan förra våren, försökt hitta något som kan vara mitt framtidsjobb. Jag är i en återvändsgränd, för det jobb jag har hjälper mig inte att varken att utvecklas personligen eller klättra karriärmässigt. Och - ärligt - att jag hamnat på ett projekt i Kista känns mer som ett sätt för chefen att få mig att sluta gnälla om andra uppdrag och bättre lön. I alla fall i hans närhet. Tji får han dock om det nu ligger någon form av ”hämndbegär”, för jag trivs. Inte för att jag gör roligare saker, utan helt enkelt för att jag känner mig uppskattad för vad jag gör och för att det är en utmaning. Kollegerna är helt ok också. Det gör sitt till. Dessutom öppnar sig en annan marknad, vilket jag behöver, även om Stora Staden inte är där jag vill bo och jobba resten av livet. Ett tag kan väl gå, men hetsen tilltalar mig inte och jag saknar vidderna där hemma. Blåst och lukt av nyplöjd åker.

Måste skaffa referenser till när jag söker jobb. Ringde en gammal kollega och frågade försynt om han hade lust att stå på min lista och han tackade ja, men påpekade att det skulle vara synd om jag lämnade företaget. Först då kändes det som om det var på riktigt. Jag ska lämna Farbror och inte komma tillbaka. Jag ska lämna alla goa människor jag lärt känna och som jag varit dum nog att bara vara kompis med på jobbet. Borde lärt mig första gången det hände, men den gången fick sagan ett lyckligt slut. Nu vet jag inte. Tänk om jag ångrar mig? Om det är helt fel ställe och branch jag hamnar på? Eller om de säger: ”Tack, men nej tack”, och jag blir arbetslös? Jag kan inte tänka mig något värre, för jag skulle förvandlas till en liten mjuk hög under täcket. Tänk om den del av världen som jag tycker om inte anser mig vara önskvärd? Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig. buhu. Stackars mig. Å andra sidan har det alltid löst sig i elfte timmen. Det måste jag komma ihåg. Och om inget annat får jag väl...ja...lösa problemen om de kommer. Om.