Nu för tiden sitter jag mest och räknar dagar och jämför cykler under mina två p-pilleruppehåll och drömmer om syskon. Först såg jag bara att snittlängden på cyklerna under första uppehåller var längre än under andra. Sen började jag kolla närmare och började misstänka att kroppen bara fasade in sig snabbare på rätt cykellängd under mitt andra uppehåll. Jag väljer att tänka på det och känna mig lite lugnare.
Det bisarra i kråksången är dels att jag knappt känner att jag orkar med det enda barn vi har nu, dels att jag har så svårt att njuta i stunden när jag är med henne. Kanske jag jämför mig med farmor? Hon tycker det är lika spännande som hennes barnbarn när Semlan hittar lite strumpludd mellan tårna, eller vill peta på fimparna på gatan. Jag tänker istället på hur jag ska hinna med tvätt, städ, jobb, sömn och - framför allt - att få i flickungen mat vid rätt tid, innan hon på två röda kommer på att hon är tvärhungrig och vägrar äta annat än välling. Jag gillar fortfarande inte uttrycket "ta vara på den här tiden". Visst händer det fantastiskt mycket i Semlans utveckling, och nu börjar hon ju prata så mycket och säga roliga saker med, men vi har inte tid och ork att bara beundra vårt underverk. Det finns fler bollar att jonglera i livet, vare sig vi vill eller inte.
Vi var i alla fall på festival, finaste och jag. Det var märkligt hur fort jag föll in i en roll där barn inte fanns. Nästan så jag började fundera på moderskänslornas äkthet. Nej, inte nästan. Jag gjorde det. Men när festivalen var slut och vi tog en shoppingtur i staden, så var barnaffärer allt jag såg och Semlan allt jag tänkte på. Jag antar att jag behövde en paus från mig själv. Shoppinglustan gjorde mig dock också påmind om att jag inte tänker på min man som finaste mer - jag orkar inte. Jag känner bara krav mellan oss. Massor med olösta tramskonflikter och ett sexliv på sparlåga som bara ger mig ångest. Här blir inga barn gjorda. Vårt sexliv är en enda lång säker period sedan Semlan föddes. Vi snittar kanske en gång per månad och när det väl händer är det lika fantastiskt som förr, men att ta steget är skitsvårt. Hur gör man? Det var ju inte så att vi kom igång lätt förr heller. Vi är gladare och mer utvilade nu, än för ett år sedan, men har mycket att laga och ta igen. Kommer det att gå?
Ingen av oss är personen som klarar av att göra livet lätt för sig. Vi har väl båda förändrats till det bättre i och med föräldraskapet, men det gör oss nog delvis till främlingar för varandra. Nya sidor visar sig när tryggheten är som bortblåst och konflikterna innan man vant sig vid både sig själv och den andre står som spön i backen. Inget kul för trygghetsknarkare.
Men vi vill ju båda ha syskon och det som var vi finns ju fortfarande där. Hoppet för oss som par är inte ute, men vi är väl båda rädda för vad vårt förhållande klarar av. Jag vill inte stressa någon av oss med min ålder, men det gör jag ju. När jag sa "du har ingen bäst-förestämpel" i en syskondiskussionen sa finaste "Det har jag väl visst! Jag har ju valt dig" och då grät jag floder för att det fint sagt och han fick en panikattack för att jag grät igen. Visst är han finaste ändå, ännu och förmodligen för alltid. Förhoppningsvis. Och nu vet jag ju att vad jag trodde förr: Att han skulle bli världens finaste pappa. Men är jag en bra mamma? Och kan jag bli det till ett barn till? Kan jag vara en bra livspartner och kan vi få tillbaka den där omtalade gnistan?
Jag är tacksam för Semlan, även de dagar då det känns som om jag ska gå sönder. Det är underbart att se henne och hennes personlighet växa; jag gör det med en skräckblandad förtjusning. Jag känner dock att jag lägger ett stort ansvar på hennes far, men vet inte om det är mina egna fördomar om vad en mor och far respektive ska stå för och att han egentligen gör lika mycket som jag, eller om han får dra det tyngsta lasset. Orkar jag inte med att ta mitt ansvar, så ska jag kanske inte sukta efter ett barn till? Att män lämnat hem och barn till kvinnor i århundraden hjälper ju inte som argument. Jag kan inte begära att MIN man ensam ska bära huvudansvaret och själv lägga fötterna på soffbordet.
Som jag sa, jag är tacksam för Semlan och vill gärna tro att om det bara blir hon, så kommer jag att vara nöjd. Men jag tror ändå inte det. Jag längtar efter magen, att få göra om allt. Kanske för att kunna göra rätt den här gången, men förutsättningarna är ju inte samma som sist, så det känns orealistiskt. Tänk om det blir samma visa igen, fast med en liten och en som bara är lite större? Hur i hela fridens namn ska vi kunna hålla ihop, som människor och som par? Jag fick hallucinationer och blev paranoid sist. Men blixten slår väl inte ner två gånger.
Till syvende och sist är jag inte ensam om beslutet. Men när juni tar slut, så slutar jag också ta p-piller igen. Då får vi se hur förhållandet och känslorna inför syskonförsök ser ut för oss båda.
