Upptäcksresande i livet och världen

Att se sitt barn göra ständiga upptäckter är minst lika roligt som förälder: Fascinationen hos den lilla över en ny sak att undersöka, lyckan över att ha kommit på något, lyckas med det och sedan stolt visa upp det. Och sen den eviga jakten på nya saker att upptäcka, ilskan när man inte FÅR och de stora tårarna som trillar då, eller när något går fel. Små armar som ivrigt och envist sträcks i hopp om att nå det som väckt nyfikenheten, stampande fötter när det inte går. Små ordlösa order som får hjärtat att smälta och den stränga inställningen man nyss hade att gå från "nej", till "titta", till "känna försiktigt...nej inte in i munnen!". Vem är jag att säga att min dotter inte ska få upptäcka världen?