Jag läser om människors fräckhet. En specifik, och undrar vad som fick honom att tro att han hade rätten att ta sig en dylik frihet. Förundras över maken till fräckhet, för att inte tala om dumhet. Somliga människor tycks tro att om de bara uttrycker sin mening, så kommer hela världen att foga sig efter densamma. Somliga människor tycks älskade sin egen röst så mycket att de inbillade sig att även andra vill höra den.
Efter att ha burit på, och fött, barn, så tycker jag verkligen man ska vara tacksam över det fantastiska ens kropp gjort. Man ska slänga våg och måttband all världens väg. Saknar man dem, så kan man ta sig en funderare på om man vill lära sina barn att det är så en mamma/kvinna ska göra: Ständigt granskandes sin kropp, aldrig synbart nöjd, allt för ofta redo att plåga och späka sig för ett ideal som är baserat på ett ungdomsideal man på sin höjd kan uppnå under något enstaka år av sitt liv.
Vilken människa vill se tillbaka på sitt liv som gammal och bara minnas sina mått och dieter?
För egen del minns jag hellre mitt barns armar om min hals, min älskades skratt i blicken och tiden innan jag ens visste att dessa två människor skulle finnas i mitt liv. En tid då det hände att jag gick hem långt efter soluppgången om sommaren, till ljudet av fågelsång och på fötter blödande efter en galen natt av dansande.
