lördag 31 januari 2009
Såld!
Nu har jag sålt ett skåp också. Två köksbord, en TV till och eventuellt en säng ska också säljas. Funderar på om man kan få något för en 19'' skärm och ett par ok, men inte fantastiska, högtalare...
En balklänning kommer sannolikt att åka ut på Tradera snart. Frågan är om jag får något för den. I alla fall lite mer plats i garderoben :-)
Sälja är fint! Inkomster är bra! Bröllopet ser ut att kosta lite...och så var det det där med uppsägningen som lär komma på måndag. Fick höra av en kompis att hon också får veta på måndag och hur tråkigt det än är, så är det skönt att inte vara ensam om det. Jag vill ha pepp, inte medlidande!
En balklänning kommer sannolikt att åka ut på Tradera snart. Frågan är om jag får något för den. I alla fall lite mer plats i garderoben :-)
Sälja är fint! Inkomster är bra! Bröllopet ser ut att kosta lite...och så var det det där med uppsägningen som lär komma på måndag. Fick höra av en kompis att hon också får veta på måndag och hur tråkigt det än är, så är det skönt att inte vara ensam om det. Jag vill ha pepp, inte medlidande!
fredag 30 januari 2009
Bye bye burken!
Jag har vinkat adjö till min gamla 21-tums TV som legat ute till försäljning på Blocket. Den ska bo hos en kille på en öppen anstalt, har jag fått veta. Hans flickvän kom och köpte den igår.
Jag var nyfiken på vad killen gjort, men frågade inte. Jag fick betalt för min TV och det räckte. Tjejen som köpte den däremot gjorde mig nyfiken på ett "men jag vet inte om jag vill veta" vis. Hon såg ut att vara 35+, hårt solariebränd, blonderad, mager, lång, vita tighta jeans nerstoppade i pälsstövlar och med ett bälte med stort spänne i midjan. Hennes röst var ljus, närmast barnslig, och jag hade förväntat mig en tjej på kanske 22, på sin höjd. Dessutom visste jag att hon skulle ha sin syster med sig, vilket jag räknade med skulle vara en storasyster. Det var det inte och när de två kvinnorna kom och den ena var i rätt ålder sträckte jag först fram handen mot henne. Den äldre greppade dock raskt min hand först, innan den yngre hann reagera.
Lillasyster fick bära TVn, lillasyster fick betala den sista femtiolappen. Lillasyster höll tillbaka och bet sig i tungan på ett sätt jag själv gjort så många gånger; det syntes i hennes blick som jag undvek för att hon inte skulle märka att jag märkte och förstod. Det är inte alltid så att en lillasyster är minst, eller en storasyster ett stöd.
Kvinnan som köpte TVn gav ett intryck av att vara en kvinna som gjorde som hon ville, på gott och ont, utan att märka om någon annan uppskattade hennes vilja, eller kom i kläm. Jag mitt fån hade inte samlat ihop alla prylarna till TVn när hon kom, och det blev en massa spring och hissåkande med burken innan jag hittade fjärrkontrollen. I jakten på den började hon rota i våra lådor i källaren. Jag ville mota bort, fräsa till, men höll rösten mild och söt som honung och styrde henne som jag styrt andra svagsinta människor.
Under den korta stund som vi tre fanns i varandras närhet kom systrarna att prata om den äldres pojkväns humör och personlighet. Av den yngre fick jag intrycket att han var lat och arrogant. Av den äldre att hon var ofantligt kär och närmast såg upp till honom. När de försvann ner med hissen var storasystern nöjd och jag tror inte jag får se henne igen. Vi kommer från olika världar som inte möts i onödan. Ingen av oss vill det, vare sig vi vet det eller ej.
Jag var nyfiken på vad killen gjort, men frågade inte. Jag fick betalt för min TV och det räckte. Tjejen som köpte den däremot gjorde mig nyfiken på ett "men jag vet inte om jag vill veta" vis. Hon såg ut att vara 35+, hårt solariebränd, blonderad, mager, lång, vita tighta jeans nerstoppade i pälsstövlar och med ett bälte med stort spänne i midjan. Hennes röst var ljus, närmast barnslig, och jag hade förväntat mig en tjej på kanske 22, på sin höjd. Dessutom visste jag att hon skulle ha sin syster med sig, vilket jag räknade med skulle vara en storasyster. Det var det inte och när de två kvinnorna kom och den ena var i rätt ålder sträckte jag först fram handen mot henne. Den äldre greppade dock raskt min hand först, innan den yngre hann reagera.
Lillasyster fick bära TVn, lillasyster fick betala den sista femtiolappen. Lillasyster höll tillbaka och bet sig i tungan på ett sätt jag själv gjort så många gånger; det syntes i hennes blick som jag undvek för att hon inte skulle märka att jag märkte och förstod. Det är inte alltid så att en lillasyster är minst, eller en storasyster ett stöd.
Kvinnan som köpte TVn gav ett intryck av att vara en kvinna som gjorde som hon ville, på gott och ont, utan att märka om någon annan uppskattade hennes vilja, eller kom i kläm. Jag mitt fån hade inte samlat ihop alla prylarna till TVn när hon kom, och det blev en massa spring och hissåkande med burken innan jag hittade fjärrkontrollen. I jakten på den började hon rota i våra lådor i källaren. Jag ville mota bort, fräsa till, men höll rösten mild och söt som honung och styrde henne som jag styrt andra svagsinta människor.
Under den korta stund som vi tre fanns i varandras närhet kom systrarna att prata om den äldres pojkväns humör och personlighet. Av den yngre fick jag intrycket att han var lat och arrogant. Av den äldre att hon var ofantligt kär och närmast såg upp till honom. När de försvann ner med hissen var storasystern nöjd och jag tror inte jag får se henne igen. Vi kommer från olika världar som inte möts i onödan. Ingen av oss vill det, vare sig vi vet det eller ej.
Vill inte vara hemma
Bröt ihop igår, fick Älskling att lova att vi inte skulle vara hemma i helgen. Jag behöver vara med människor som tycker om mig och inbte tänka på vad som hänt i veckan. En god anledning till att komma ikapp med träningen, mao. Både för att det tar tid från hemmet och stresshormoner ur min kropp.
- Löpband
- 1 km 5:25
- 2 km 11:22
- 3 km17:36
- 4 km 24:01
- 4,94 km 30:00
- 5 km 30:10
- Dips (64,5-15=49,5 x 11 x 3)
- Chins (64,5-15=49,5 x 8 x 3)
- Bakvända Flies (40 x 12 x 3)
- Flies (45 x 10 x 3)
- Axelrotation (5 x 8 x 3)
- Situps på boll hoppade jag över eftersom jag inte fick plats
Arg igår, orolig idag
Det var möten igår om företagets neddragningar och framtid. Vi ska avnoteras från börsen om bara huvudägarna får minoriteten att antingen gå med på det, eller lyckas köpa upp resten av aktierna.
90% av konsulterna ska vara uthyrda. När jag och de som åker med mig är ute måste de ändå halvera den delen av styrkan som sitter kvar på bänken, eller är på väg ut. Minst. Vi är bara den andra av - gissningsvis - flera vågar. Jag tror själv bolaget kommer att likvideras eller säljas av bit för bit, så som redan gjorts under de två sista åren. Ska kanske vara glad över att jag överlevt 2 års hela havet stormar?
Jag satt och blev så arg på mötena. På det sista gav det mig en sådan hemsk huvudvärk. Ville strypa någon...
Idag har det känts lite bättre. Jag är inte ensam, vi som blivit varslade pratar av oss rätt bra med varandra och humorn är inte död. Den är bara bytt till en hård galghumor. Att fortfarande - eller igen - orka skratta var befriande, även om det var med sorsna ögon på oss allihop.
90% av konsulterna ska vara uthyrda. När jag och de som åker med mig är ute måste de ändå halvera den delen av styrkan som sitter kvar på bänken, eller är på väg ut. Minst. Vi är bara den andra av - gissningsvis - flera vågar. Jag tror själv bolaget kommer att likvideras eller säljas av bit för bit, så som redan gjorts under de två sista åren. Ska kanske vara glad över att jag överlevt 2 års hela havet stormar?
Jag satt och blev så arg på mötena. På det sista gav det mig en sådan hemsk huvudvärk. Ville strypa någon...
Idag har det känts lite bättre. Jag är inte ensam, vi som blivit varslade pratar av oss rätt bra med varandra och humorn är inte död. Den är bara bytt till en hård galghumor. Att fortfarande - eller igen - orka skratta var befriande, även om det var med sorsna ögon på oss allihop.
torsdag 29 januari 2009
De ringde!
Jag ska på intervju på tisdag :-) Känns jättefint!
Jag blev så uppspelt när de ringde att det kändes som om jag inte sa annat än tack. Kan man vara för artig? Eller låter det som om jag står med mössan i handen och bugar?
De frågade om jag sökte andra jobb på intervjun jag sa: Ja, men inte högt och lågt. Jag söker bara sådant som jag faktiskt är intresserad av att arbeta med.
Jag blev så uppspelt när de ringde att det kändes som om jag inte sa annat än tack. Kan man vara för artig? Eller låter det som om jag står med mössan i handen och bugar?
De frågade om jag sökte andra jobb på intervjun jag sa: Ja, men inte högt och lågt. Jag söker bara sådant som jag faktiskt är intresserad av att arbeta med.
onsdag 28 januari 2009
Intervju!
De ville ha original, inte kopior av mina intyg och betyg. Tog med kopior för säkerhets skull. Gillar inte att andra fipplar med mina värdehandlingar.
Kom dit 20 min före utsatt tid, anmälde mig i receptionen som luktade gammal bil med skinnsäten, gick på toa och kollade smink, hår och kläder.
Kom ut efter 5-10 minuter. Väntade, väntade, väntade... Så kom en HR-dam och hämtade mig, visade var jag kunde hänga kappan, försåg mig med te och visade mig in till mötesrummet. Jag höll mig lugn på ytan, men darrade i kroppen. Hela mötet satt jag som ett asplöv och vågade knapt dricka av mitt te, rädd att de skulle se vad de skulle tro var nervositet. Jag var inte så nervös som rädd: Tänk om jag fuckar upp det här, tänk om jag blir arbetslös. Sänkt inkomst med 60%. Hur ska vi klara oss? Jag kan inte begära att Älskling ska behöva dra ett så tungt lass!
Jag svarade på frågorna, de verkade nöjda. Jag ställde frågor om jobbet och verksamheten och följdfrågor på svaren. Både chefen och HR-damen verkade nöjda. När hennes yngre kollega kom och lämnade tillbaka mina papper blev jag först rädd: Examensbevisen var original, men intygen var kopior! Öppnade min mapp, såg att originalen låg kvar. Det har nog blivit fel! sa jag. Allt reddes ut, originalen kopierades och jag fick en chans att visa att jag var ärlig, om än vimsig.
Intervjun blev en halvtimme längre än väntat, men jag tror inte den hade blivit det om de inte gillat mig. Det kändes som om jag skulle kunna trivas, bidra och utvecklas. Nästa vecka ska de höra av sig med besked om jag går vidare...
Kom dit 20 min före utsatt tid, anmälde mig i receptionen som luktade gammal bil med skinnsäten, gick på toa och kollade smink, hår och kläder.
Kom ut efter 5-10 minuter. Väntade, väntade, väntade... Så kom en HR-dam och hämtade mig, visade var jag kunde hänga kappan, försåg mig med te och visade mig in till mötesrummet. Jag höll mig lugn på ytan, men darrade i kroppen. Hela mötet satt jag som ett asplöv och vågade knapt dricka av mitt te, rädd att de skulle se vad de skulle tro var nervositet. Jag var inte så nervös som rädd: Tänk om jag fuckar upp det här, tänk om jag blir arbetslös. Sänkt inkomst med 60%. Hur ska vi klara oss? Jag kan inte begära att Älskling ska behöva dra ett så tungt lass!
Jag svarade på frågorna, de verkade nöjda. Jag ställde frågor om jobbet och verksamheten och följdfrågor på svaren. Både chefen och HR-damen verkade nöjda. När hennes yngre kollega kom och lämnade tillbaka mina papper blev jag först rädd: Examensbevisen var original, men intygen var kopior! Öppnade min mapp, såg att originalen låg kvar. Det har nog blivit fel! sa jag. Allt reddes ut, originalen kopierades och jag fick en chans att visa att jag var ärlig, om än vimsig.
Intervjun blev en halvtimme längre än väntat, men jag tror inte den hade blivit det om de inte gillat mig. Det kändes som om jag skulle kunna trivas, bidra och utvecklas. Nästa vecka ska de höra av sig med besked om jag går vidare...
tisdag 27 januari 2009
Hoppet är inte ute
Har ringt på ett konsultjobb också som ser lovande ut och just skickat mitt CV. Marknaden ser mer rädd än svag ut. Måste gå att lösa jobbfrågan.
♥Inbjudningar♥
På lunchen idag har Älskling och jag tittat på material till inbjudningskort. Det tog ett tag, vi var färdiga att ge upp, hade börjat bli irriterade på varandra, men så lossnade det! Plötsligt stod vi där med den perfekta kombinationen i händerna, lite extatiska och väldans glada. Det blev en provsats, resten köper vi när vi vet att det kommer att funka ihop annat än bara i våra drömmar ;-)
måndag 26 januari 2009
Stresshormoner
Full av stresshormoner, men trött och tom i bröstet, begav jag mig till gymmet. Jag ville inte gå hem efter beskedet min chef gett mig och tänka på vad som hänt. Jag ville få bli lugn, slippa tänka, ge mig själv en paus.
- Löpband
- 1 km 5:33
- 2 km 11:49
- 3 km18:25
- 4 km 25:31
- 4,65 km 30:00
- Dips hoppade jag över. Orkade inte vänta på att få komma till maskinen.
- Chinshoppade jag över av samma anledning.
- Bakvända Flies (40 x 10 x 3)
- Flies (45 x 9 x 3)
- Axelrotation (4 x 12 x 3)
- Situps på boll (35 x 3)
Vill inte!
Jag har blivit varslad. Jag visste att det skulle komma, jag höll mig lugn hela det korta mötet med chefen, tills sista stunden när tårarna kom. Ångest, oro. Hur ska det gå?
Tårar vid skrivbordet, ingen ser, eller låtsas inte se. Försöker surfa på fackets sida efter info, men det är svårt när man har en massa saltvatten i ögonen. Ska skadekontrollera ekonomin om utifall att jag blir arbetslös när jag kommer hem. Intervju på onsdag och jag får gå på arbetstid för chefen. Alltid något.
Måste iväg och träna bort allt adrenalin i kroppen.
Tårar vid skrivbordet, ingen ser, eller låtsas inte se. Försöker surfa på fackets sida efter info, men det är svårt när man har en massa saltvatten i ögonen. Ska skadekontrollera ekonomin om utifall att jag blir arbetslös när jag kommer hem. Intervju på onsdag och jag får gå på arbetstid för chefen. Alltid något.
Måste iväg och träna bort allt adrenalin i kroppen.
lördag 24 januari 2009
Gungor och karuseller
- Pluggat 4h. Blivit klar med en veckas arbete.
- Fått panik när officepaketet på min nya dator stängdes, trots att det var 52 dagar kvar av min trial.
- Kört vilse ute på åkern för att hitta till Mediamarkt.
- Bråkat med Mediamarkt. De erbjöd mig att köpa office till rabbaterat pris (som låg en bit över deras konkurrenter), alternativt kunde jag få ett USB-minne på köpet. "Då går jag hellre tomhänt härifrån." sa jag och körde hem. Hemvägen gick bättre än ditvägen, tack och lov.
- Funderat på hur jag skulle hämnas på MM.
- Installerat Office XP. Funkade inte.
- Avinstallerat ovanstående.
- Begärt en trial code av PytteMjuk. Fick 2 veckor på köpet jämfört med vad datorn SKULLE levererats med :-D
- Insett att jag funderat för länge på en bra dag att göra potatis- och palsternackssoppa. Bådadera hade möglat.
- Glömt en kastrull gröt på spisen. Bränd mjölk överallt. Omstart. Gör om, gör rätt.
- Skrubbat två kastruller... Varför måste mannagrynsgröt bränna fast?
- Fyllt halva diskmaskinen med glansmedel när hällpipen bestämde sig för en ny karriär långt bort från flaskan. Tröstar mig med att det blir diamantglans på nästa maskin.
- Bestämt mig för att bojkotta MM. Det får räcka som hämnd.
Jag vann!
Snart får jag en slöja i brevlådan :-) Den ser superfin ut på bilderna på tradera och kostar sisådär en fjärdedel av vad den skulle kosta ny. Passar den inte kan jag alltid sälja den på Tradera igen, eller Bröllopstorget :-D
Har fått en massa idéer på vad som kan säljas på Tradera, Blocket och Bröllopstorget. Supernice! Positivt cash flow!
(Och istället för att bli en bridezilla kan jag få bli en sellzilla)
Har fått en massa idéer på vad som kan säljas på Tradera, Blocket och Bröllopstorget. Supernice! Positivt cash flow!
(Och istället för att bli en bridezilla kan jag få bli en sellzilla)
fredag 23 januari 2009
Förra lördagen
Josefin Jansson är bäst och ni vet det!
Anrika Fahlmans där man får lov att klaga på att kaffet är dyrt. Fast fint som snus.
Lokaltidningen till en italiensk frukost.
Rådhusets norra sida.
Terasstrapporna som leder upp till Landborgen.
Hustaken nedanför Landborgens kant.
onsdag 21 januari 2009
Sy?
Så fort jag sytt färdigt duken till köksbordet (en sak med 9m volang runtom) ska jag börja snoka efter tyger att sy en brudväska av, har jag tänkt mig. Eller möjligen köpa en. Det beror lite på hur pass väl jag lyckas med duken. 9m volang är en jäkla massa att rynka.
En ny kärlek i mitt liv
Blev tvungen att köpa en ny dator i fredags, eftersom min 4½ år gamla häck gång på annan självdog. Ofta med bara ett par minuters mellanrum, men med lite tur kunde den klara sig ett par timmar. Eftersom jag ska plugga ekonomi på distans var en döende dator inte längre ett alternativ, men jag hade önskat att det inte hade kommit i samband med bröllopet. Får bli till att utnyttja den räntefria kortkrediten ett par veckor, eftersom jag inte har lust att sälja av fonder nu och lönen är en vecka bort. Med tanke på att jag köpt både vigselring och bröllopsklänning i dagarna blir det en rolig räkning. Jag har ju bröllopspengarna, men låter dem hellre förräntas ett par dagar på kontot.
Fast min inre mamma säger att jag inte ska handla för pengar jag inte har. Jag har ju inte sparat ihop HELA bröllopskapitalet än och jobbmarknaden är instabil. Försöker tänka realistiskt dock och inte ta ut sorgen i förskott. Jag har ju dessutom redan registrerat inbetalningen till kreditkortet för mina köp och jag behöver en dator mer än ett flådigt bröllop.
Här är iaf min nya kärlek: VGN-FW21M
Fast min inre mamma säger att jag inte ska handla för pengar jag inte har. Jag har ju inte sparat ihop HELA bröllopskapitalet än och jobbmarknaden är instabil. Försöker tänka realistiskt dock och inte ta ut sorgen i förskott. Jag har ju dessutom redan registrerat inbetalningen till kreditkortet för mina köp och jag behöver en dator mer än ett flådigt bröllop.
Här är iaf min nya kärlek: VGN-FW21M
Traderabrud
När man ska gifta sig märker man att allt kostar. Mycket. Timpengen för kläder, mat, aktiviteter etc. under bröllopsdagen är HÖG. Typ 4000-4500:- utslaget på hela dygnet.
Således sitter jag och surfar slöja och underkjol på Tradera. Istället för 500-600 hoppas jag få en slöja för under 300:- inklusive frakt. En underkjol tänkte jag norpa åt mig för samma pris, vilket är samma som man hyr dem för. Sen kan jag sälja klabbet i ett och samma paket, eller var för sig. Gissningsvis för ett pris inte så långt från vad jag gav. Alltid trevligt att få lite retur på sina utlägg, men man får ju passa sig så att man inte förköper sig.
Nåja. Kärt besvär.
Således sitter jag och surfar slöja och underkjol på Tradera. Istället för 500-600 hoppas jag få en slöja för under 300:- inklusive frakt. En underkjol tänkte jag norpa åt mig för samma pris, vilket är samma som man hyr dem för. Sen kan jag sälja klabbet i ett och samma paket, eller var för sig. Gissningsvis för ett pris inte så långt från vad jag gav. Alltid trevligt att få lite retur på sina utlägg, men man får ju passa sig så att man inte förköper sig.
Nåja. Kärt besvär.
tisdag 20 januari 2009
Preventiva metoder, kanske?
Träningspasset idag var lite trevligare än det i förra veckan om man ser till prestationen. Ser man till gymmiljön var det sju resor värre. Efter löpbandet, under styrkan, blev luften så dammig och dålig att jag nös, snörvlade, nös och snöt. Så har det hållit på sedan dess och nu är det sängdags. Älskling klagar över att jag suckar och stönar, men jag har inte mycket val. Jag kan ju inte andas ordentligt!. Ska se om lite nezeril hjälper, men jag blir så skum i näsan av det. Borde kanske testa allergimedicin innan jag går till gymmet framöver när jag tänker på det. Tror jag ska hitta ett annat gym tills kortet går ut d. 12/3. Såhär kan jag ju inte ha det :-/
- Löpband
- 1 km 5:30
- 2 km 11:33
- 3 km17:56
- 4 km 25:18
- 4,71 km 30:00
- 5 km 32:00
- Dips (65,1-15=50,1 x 11 x 3)
- Chins (65,1-15=50,1 x 8 x 3)
- Bakvända Flies (40 x 10 x 3)
- Flies (45 x 9 x 3)
- Axelrotation (4 x 12 x 3)
- Situps på boll hoppade jag över
måndag 19 januari 2009
Tolv månader
Det är ett år sedan jag först vägde in och mätte mig. Såhär ser det ut ett år senare. Mest imponerande måste navelmåttsförändringen vara!
Jag känner mig fortfarande större än vad jag hade velat vara, men finare än för ett år sedan och folk frågar mig ofta nu för tiden om jag inte gått ner i vikt. Även om det inte är så mycket, så märks de, mao!
| Längd | 1,73 | cm | |
| Vikt | 63,9 | kg | (-1,3 kg) |
| Fett% | 24,9 | % | (-0,1% = 0,4 kg) |
| LBM | 48,0 | kg | (-0,8 kg) |
| BMI | 21,4 | (-0,4) | |
| hals | 30,8 | cm | (-0,2) |
| bröst | 85,5 | cm | (+/- 0) |
| u bröst | 70,8 | cm | (-1,2cm) |
| midja | 69,7 | cm | (-1,3cm) |
| navel | 78,2 | cm | (-5,8cm) |
| rumpa | 97,0 | cm | (-0,5cm) |
| lår | 54,5 | cm | (-1,5cm) |
Jag känner mig fortfarande större än vad jag hade velat vara, men finare än för ett år sedan och folk frågar mig ofta nu för tiden om jag inte gått ner i vikt. Även om det inte är så mycket, så märks de, mao!
fredag 16 januari 2009
♥Igår var det ringen...♥
...och idag råkade jag köpa min brudklänning, fast jag bara skulle boka frisör. De lindade mig runt sina lillfingrar! Fasen. Lurad! :-D Men jag ville ju ha just DEN, så nu, eller sen, är kanske oviktigt.
torsdag 15 januari 2009
♥I can has it!♥
My precios! Hämtade den idag. :-D
Imorgon ska jag till vigselstaden och visa upp mitt hår för en frisör. De tyckte jag var tidigt ute när jag ringde förra veckan och ville inte boka in mig utan att ha tittat på kalufsen.
Imorgon ska jag till vigselstaden och visa upp mitt hår för en frisör. De tyckte jag var tidigt ute när jag ringde förra veckan och ville inte boka in mig utan att ha tittat på kalufsen.
Min mammas mat och skolans
Sitter och funderar på vad jag ska äta till lunch idag när jag kommer att tänka på skolmaten. Det är inga vackra minnen.
Jag är uppvuxen i en arbetarfamilj, där det var kött, sås och potatis som gällde. Fisk åt vi kanske en eller två gånger i månaden, sallad förekom i form av isbergssallad, tomat och gurka, toppat med grönsakskrydda. Lingonsylten användes till de flesta rätter, alternativt inlagda rödbetor och alldeles för ofta frysta ärtor och morötter. Undantaget var väl den klassiska ärtsoppan (som serverades med rökt bog och potatis, men utan senap och timjan), grönsakssoppan (som så klart innehöll kött), blomkålsstuvningen med isterband och min absoluta favoriträtt: Stuvad spenat med endera bacon, eller mammas hemmatrillade köttbullar. Denna stackars anrättning vågade jag aldrig ge något erkännande när jag fick äran att nedteckna min favoriträtt i klasskompisarnas "Mina vänner". Jag ville inte verka konstigare än vad jag redan ansågs vara och alla "visste" att spenat var "jätteäckligt" (vilket den sannerligen var, så som den serverades i skolbespisningen).
Efterrätten var sommarens infrusna bär, eller konserverad frukt, toppat med grädde. Mammas äppelkaka med vaniljsås var sällsynt, men värd sin vikt i guld när den bjöds. Glass var för kallt för att ätas på vintern, tyckte mamma, och hon vek sällan för argumenten att man inte skulle äta den utomhus.
Det enda mat-tjat som förekom var att man åtminstone skulle äta upp sin lingonsylt och dricka upp sin mjölk. Minst en rejäl potatis kunde det knotas om ifall man verkligen petade i maten. (Men man skulle vara försiktig med kolhydraterna, varnade mamma). Ibland stod det tre rätter på bordet för att alla skulle få "rätt" mat för dagen och jag, till skillnad från mamma, tyckte det var rent trams. Varför kunde vi inte få mat vi alla gillade? Hon lade en massa tid på det hela oh svor väl en del när hon stod vid spisen, men väl vid matbordet var det självklart för henne att alla skulle få mat de tyckte om. Fisken var det enda hon inte vek från i den frågan, såvida det inte var midsommarens matjesill. Då fick jag köttbullar med spenat :-)
Jag vägrade stenhårt att äta mat jag tyckte såg ut att vara, eller luktade äcklig. Blomkålsstuvning, bruna bönor och blodkorv gick fetbort, liksom gravad och inlagd fisk. Fick jag det i munnen blev jag illamående och började hulka. Att jag själv stoppat det i munnen för att smaka spelade ingen roll.
Eftersom mammas kost var väldigt sammanhållen när det kom till smak och konsistens, och det mest exotiska som förekom var spagetti och köttförssås (lagad på köttfärs, ketchup, mjöl, salt och vatten enligt "Vår kokbok" från 1967), så var skolmaten inte riktigt vad jag hade tänkt mig, när jag introducerades för den. Att alla ungar jag kände sa att den var äcklig gjorde väl sitt till det med.
Spagetti med köttfärssås var lustigt, men tillräckligt likt mammas version. All blod- och inälvsmat gick fetbort när mamma inte såg och det fans knäckebröd att tillgå. Hamburgare tyckte jag såg äckligt ut, men eftersom man fick bygga dem själv slapp jag ha dressing och annat kladd på. Den perfekta hamburgare i min barndom var en panbiff mellan två bröd. Pizzan ska vi inte tala om. Det såg ut som en spya och jag ville inte veta vad det smakade. Dessutom var det svamp på. Svamp var äckligt och jag gav med glädje bort min slice till den vid mitt bord som jag trodde att jag för dagen hade bäst chans att få leka med.
Tisdagar var fiskdag, vilket oftast innebar fiskpinnar. Panering var inte min grej och inte hollandais- och remouladsåserna som brukade serveras till heller. Torsdagar var soppdag, vilket brukade innebära endera sparris, minestrone- eller ärtsoppa. Således åt jag en av tre torsdagar.
När jag började högstadiet blev allting mycket lättare: Man hade alltid möjlighet att få fil och flingor ifall man inte gillade maten och man fick saft till maten. Åtminstone tills de bestämde sig för att spara pengar och skar ner till tisdagar och torsdagar och max ett glas saft. Min gamla hemkommun är väl inte direkt känd för att tänka smart...
Hur som helst så innebar detta att 50% av luncherna ökade från en halv potatis och ett sparsamt smörat knäckebröd (och en halv vetelängd när jag kom hem efter skolan) att jag faktiskt blev mätt vissa dagar i skolan. Det fanns ju en och annan som ifrågasatte min mathållning, för ifall man är 1,72 lång och väger 50-52 kg, så anses man vara sjuk. Att jag växt som ogräs hela mellanstadiet och att hullet inte kommit ikapp var det ingen som tänkte på och när jag började få problem med huvudvärk och gick till skolsyster sa hon åt mig att "sluta med den där anorexin", fast de prover hon tog på mig var utmärkta. (Hon trodde t.o.m. att det var fel på hb-mätaren, för att mitt järnvärde var så högt). Men kommentaren! Som om en ätstörning var något man kunde börja och sluta med bara sådär! Vid nästa tandläkarbesök uppdagades det att jag gnisslade tänder och jag fick en bettskena. Voila! Huvudvärken borta.
Cafeterian på skolan räddade mig många gåner när skolmaten var usel. En chokladboll för 3,50 var fin, men visst var kakorna med chokladbollssmet i botten och rispuff ovanpå bättre? De kostade mer...och jag hade ont om pengar. Inte fasen ville föräldrarna sponsra godisätande! Jag var där för att gå i skolan och fick ta vad som bjöds. Inte för att de någonsin sa så, men jag förutsatte att de skulle göra det och frågade aldrig i onödan efter pengar.
Fralla med chokladboll i - bulle med bulle - och en cola var coolaste fikat i cafeterian. Hur fan kom man på det? Lät äckligt, såg äckligt ut (hade det inte varit för det berömda grupptrycket hade jag aldrig provat), smakade gott, fettade säkert igen ådrorna redan i späd ålder. Men det var ju så mycket mer lockande än skolmatsalens "batman-burgare" (pannbiff inklämd mellan två halvor halvbakt bakpotatis med lite tomatsås), eller den fullkommligt vidriga ängamaten (redd grönsakssoppa, i princip konserverade ärtor och morötter i redning). Varför äta och riskera att kräkas? Maten såg redan uppspydd ut. "Kulturveckorna" ska vi inte ens tala om.
I gymnasiet förväntade man sig en förbättring. En stor andel av eleverna var trots allt myndiga och röstberättigade! Men icke. Dessutom fick man betala för att ens ha möjlighet att komma in och se vad som bjöds, iaf tills kommunen backade och sa att de som inte betalt för sitt passerkort skulle få mat ändå. Vi som hade betalt fick inga pengar tillbaka. Vid det här laget hade jag som tur var lärt mig att äta annat än det som liknade mammas mat, samt att blunda, tänka på annat och svälja. I alla fall ett par tuggor.
Ja...sen flyttade jag hemifrån och började laga egen mat som jag gillade och fick lite hull. Sen blev det stillasittande jobb och flottiga restaurangluncher och ännu mer hull. Det sista året har jag verkligen skärpt mig med maten, insett att jag äter och gillar långt mycket mer än för bara några år sedan och börjat träna regelbundet. Det är rätt skönt att slippa vara så kräsen som jag var, men än skönare att slippa skolmaten. Gamla vanor sitter fortfarande i, men jag låter dem inte styra mig längre. De har i många fall fått flera och minst lika bra alternativ. Fast spenat & bacon är fortfarande gott, precis som ugnspannkaka med massor av lingon och hemmatrillade köttbullar. Mamma rular fortfarande i vissa avseenden ;-)
Jag är uppvuxen i en arbetarfamilj, där det var kött, sås och potatis som gällde. Fisk åt vi kanske en eller två gånger i månaden, sallad förekom i form av isbergssallad, tomat och gurka, toppat med grönsakskrydda. Lingonsylten användes till de flesta rätter, alternativt inlagda rödbetor och alldeles för ofta frysta ärtor och morötter. Undantaget var väl den klassiska ärtsoppan (som serverades med rökt bog och potatis, men utan senap och timjan), grönsakssoppan (som så klart innehöll kött), blomkålsstuvningen med isterband och min absoluta favoriträtt: Stuvad spenat med endera bacon, eller mammas hemmatrillade köttbullar. Denna stackars anrättning vågade jag aldrig ge något erkännande när jag fick äran att nedteckna min favoriträtt i klasskompisarnas "Mina vänner". Jag ville inte verka konstigare än vad jag redan ansågs vara och alla "visste" att spenat var "jätteäckligt" (vilket den sannerligen var, så som den serverades i skolbespisningen).
Efterrätten var sommarens infrusna bär, eller konserverad frukt, toppat med grädde. Mammas äppelkaka med vaniljsås var sällsynt, men värd sin vikt i guld när den bjöds. Glass var för kallt för att ätas på vintern, tyckte mamma, och hon vek sällan för argumenten att man inte skulle äta den utomhus.
Det enda mat-tjat som förekom var att man åtminstone skulle äta upp sin lingonsylt och dricka upp sin mjölk. Minst en rejäl potatis kunde det knotas om ifall man verkligen petade i maten. (Men man skulle vara försiktig med kolhydraterna, varnade mamma). Ibland stod det tre rätter på bordet för att alla skulle få "rätt" mat för dagen och jag, till skillnad från mamma, tyckte det var rent trams. Varför kunde vi inte få mat vi alla gillade? Hon lade en massa tid på det hela oh svor väl en del när hon stod vid spisen, men väl vid matbordet var det självklart för henne att alla skulle få mat de tyckte om. Fisken var det enda hon inte vek från i den frågan, såvida det inte var midsommarens matjesill. Då fick jag köttbullar med spenat :-)
Jag vägrade stenhårt att äta mat jag tyckte såg ut att vara, eller luktade äcklig. Blomkålsstuvning, bruna bönor och blodkorv gick fetbort, liksom gravad och inlagd fisk. Fick jag det i munnen blev jag illamående och började hulka. Att jag själv stoppat det i munnen för att smaka spelade ingen roll.
Eftersom mammas kost var väldigt sammanhållen när det kom till smak och konsistens, och det mest exotiska som förekom var spagetti och köttförssås (lagad på köttfärs, ketchup, mjöl, salt och vatten enligt "Vår kokbok" från 1967), så var skolmaten inte riktigt vad jag hade tänkt mig, när jag introducerades för den. Att alla ungar jag kände sa att den var äcklig gjorde väl sitt till det med.
Spagetti med köttfärssås var lustigt, men tillräckligt likt mammas version. All blod- och inälvsmat gick fetbort när mamma inte såg och det fans knäckebröd att tillgå. Hamburgare tyckte jag såg äckligt ut, men eftersom man fick bygga dem själv slapp jag ha dressing och annat kladd på. Den perfekta hamburgare i min barndom var en panbiff mellan två bröd. Pizzan ska vi inte tala om. Det såg ut som en spya och jag ville inte veta vad det smakade. Dessutom var det svamp på. Svamp var äckligt och jag gav med glädje bort min slice till den vid mitt bord som jag trodde att jag för dagen hade bäst chans att få leka med.
Tisdagar var fiskdag, vilket oftast innebar fiskpinnar. Panering var inte min grej och inte hollandais- och remouladsåserna som brukade serveras till heller. Torsdagar var soppdag, vilket brukade innebära endera sparris, minestrone- eller ärtsoppa. Således åt jag en av tre torsdagar.
När jag började högstadiet blev allting mycket lättare: Man hade alltid möjlighet att få fil och flingor ifall man inte gillade maten och man fick saft till maten. Åtminstone tills de bestämde sig för att spara pengar och skar ner till tisdagar och torsdagar och max ett glas saft. Min gamla hemkommun är väl inte direkt känd för att tänka smart...
Hur som helst så innebar detta att 50% av luncherna ökade från en halv potatis och ett sparsamt smörat knäckebröd (och en halv vetelängd när jag kom hem efter skolan) att jag faktiskt blev mätt vissa dagar i skolan. Det fanns ju en och annan som ifrågasatte min mathållning, för ifall man är 1,72 lång och väger 50-52 kg, så anses man vara sjuk. Att jag växt som ogräs hela mellanstadiet och att hullet inte kommit ikapp var det ingen som tänkte på och när jag började få problem med huvudvärk och gick till skolsyster sa hon åt mig att "sluta med den där anorexin", fast de prover hon tog på mig var utmärkta. (Hon trodde t.o.m. att det var fel på hb-mätaren, för att mitt järnvärde var så högt). Men kommentaren! Som om en ätstörning var något man kunde börja och sluta med bara sådär! Vid nästa tandläkarbesök uppdagades det att jag gnisslade tänder och jag fick en bettskena. Voila! Huvudvärken borta.
Cafeterian på skolan räddade mig många gåner när skolmaten var usel. En chokladboll för 3,50 var fin, men visst var kakorna med chokladbollssmet i botten och rispuff ovanpå bättre? De kostade mer...och jag hade ont om pengar. Inte fasen ville föräldrarna sponsra godisätande! Jag var där för att gå i skolan och fick ta vad som bjöds. Inte för att de någonsin sa så, men jag förutsatte att de skulle göra det och frågade aldrig i onödan efter pengar.
Fralla med chokladboll i - bulle med bulle - och en cola var coolaste fikat i cafeterian. Hur fan kom man på det? Lät äckligt, såg äckligt ut (hade det inte varit för det berömda grupptrycket hade jag aldrig provat), smakade gott, fettade säkert igen ådrorna redan i späd ålder. Men det var ju så mycket mer lockande än skolmatsalens "batman-burgare" (pannbiff inklämd mellan två halvor halvbakt bakpotatis med lite tomatsås), eller den fullkommligt vidriga ängamaten (redd grönsakssoppa, i princip konserverade ärtor och morötter i redning). Varför äta och riskera att kräkas? Maten såg redan uppspydd ut. "Kulturveckorna" ska vi inte ens tala om.
I gymnasiet förväntade man sig en förbättring. En stor andel av eleverna var trots allt myndiga och röstberättigade! Men icke. Dessutom fick man betala för att ens ha möjlighet att komma in och se vad som bjöds, iaf tills kommunen backade och sa att de som inte betalt för sitt passerkort skulle få mat ändå. Vi som hade betalt fick inga pengar tillbaka. Vid det här laget hade jag som tur var lärt mig att äta annat än det som liknade mammas mat, samt att blunda, tänka på annat och svälja. I alla fall ett par tuggor.
Ja...sen flyttade jag hemifrån och började laga egen mat som jag gillade och fick lite hull. Sen blev det stillasittande jobb och flottiga restaurangluncher och ännu mer hull. Det sista året har jag verkligen skärpt mig med maten, insett att jag äter och gillar långt mycket mer än för bara några år sedan och börjat träna regelbundet. Det är rätt skönt att slippa vara så kräsen som jag var, men än skönare att slippa skolmaten. Gamla vanor sitter fortfarande i, men jag låter dem inte styra mig längre. De har i många fall fått flera och minst lika bra alternativ. Fast spenat & bacon är fortfarande gott, precis som ugnspannkaka med massor av lingon och hemmatrillade köttbullar. Mamma rular fortfarande i vissa avseenden ;-)
onsdag 14 januari 2009
Ja, jag kanske behöver en bättre väska, men...
Han: Du kan inte gå runt med hela ditt liv i en Teknik Magasinet-påse.
Jag: Men det står ju "Meningen med livet" på den!
Jag: Men det står ju "Meningen med livet" på den!
IKEA PS Veranda
Vad tror du om den här, Älskling? Kan den vara något för oss? Jag tror den är för liten, men oj, oj, så fin!
tisdag 13 januari 2009
Är jag sjuk, eller inte?
De sista dagarna har jag inte rikigt vetat ifall min förkylning med halsont skulle bryta ut eller ej. Halsontet försvann och byttes ut mot en lätt snuva som lätt o-motiverade mig till att träna. Idag har bara allt för mycket hänt för att jag skulle kunna göra annat än att gå till gymmet och träna bort alla orostankar.
Ökade på reverse fly, kändes fint! Däremot var chins & dips hemska, vilket med all säkerhet beror mer på dagens vikt än hälsan. Eftersom jag ökade från 4 till 5 kg-hantlar på sista styrkepasset kändes det dumt att köra på 5 kg. Bättre minska, speciellt med tanke på chins/dips, och öka repsen, tänkte jag, och det gick fint. Sen tog det stopp.
När jag skulle göra mina situps insåg jag att jag hade ridit på adrenalinvågen efter löpningen. Hela kroppen skrek efter mat, jag blev yr och kände mig alldeles konstig i kroppen. Köpte en energibar, satte mig ner och åt med huvudet lågt. Funderade på att ta bussen hem istf att cykla, men den gick inte på länge, så det blev till att cykla hem i sakta mak. Vinterkylan piggade upp en aning, tack och lov, men när jag kom över tröskeln hemma släppte allt och jag blev en ynklig liten sak som grät av trötthet och smärta i ryggen.
Älskling ordnade mat, kramade om mig och lade allt sitt åt sidan en stund, fast han själv inte hade mycket ork kvar för den här dagen. Det tyckte jag var fint ♥
Nu blir det gossip girl innan sängen.
- Löpband
- 1 km 5:39
- 2 km 11:40
- 3 km18:39
- 4 km 25:50
- 4,6 km 30:00
- 5 km 32:31
- Dips (65,1-15=50,1 x 11 x 3)
- Chins (65,1-15=50,1 x 8 x 3)
- Bakvända Flies (40 x 10 x 3)
- Flies (45 x 9 x 3)
- Axelrotation (4 x 12 x 3)
- Situps på boll hoppade jag över
Ökade på reverse fly, kändes fint! Däremot var chins & dips hemska, vilket med all säkerhet beror mer på dagens vikt än hälsan. Eftersom jag ökade från 4 till 5 kg-hantlar på sista styrkepasset kändes det dumt att köra på 5 kg. Bättre minska, speciellt med tanke på chins/dips, och öka repsen, tänkte jag, och det gick fint. Sen tog det stopp.
När jag skulle göra mina situps insåg jag att jag hade ridit på adrenalinvågen efter löpningen. Hela kroppen skrek efter mat, jag blev yr och kände mig alldeles konstig i kroppen. Köpte en energibar, satte mig ner och åt med huvudet lågt. Funderade på att ta bussen hem istf att cykla, men den gick inte på länge, så det blev till att cykla hem i sakta mak. Vinterkylan piggade upp en aning, tack och lov, men när jag kom över tröskeln hemma släppte allt och jag blev en ynklig liten sak som grät av trötthet och smärta i ryggen.
Älskling ordnade mat, kramade om mig och lade allt sitt åt sidan en stund, fast han själv inte hade mycket ork kvar för den här dagen. Det tyckte jag var fint ♥
Nu blir det gossip girl innan sängen.
måndag 12 januari 2009
Alla goda ting är tre
Jag har sökt tre jobb idag. Har varit jättenervös coh spattig, massor med fjärilar. Trodde en stund också att jag skickat iväg en ansökan med fel namn. Och mådde fysiskt illa innan jag insåg att så icke var fallet.
Jag vill bli lite blasé. Mitt liv skulle bli enklare utan min emotionella non-stopbergochdalbana.
Jag vill bli lite blasé. Mitt liv skulle bli enklare utan min emotionella non-stopbergochdalbana.
söndag 11 januari 2009
En snabbis
Jaha. Vart tog helgen vägen? Allt har gått i ett. Nu är det slut.
Ska bli skönt med en arbetsvecka, så att jag får varva ner lite ;-)
Ska bli skönt med en arbetsvecka, så att jag får varva ner lite ;-)
lördag 10 januari 2009
Jag kan det där med att roa mig en lördagkväll
Har just nu en paus i kvällens events. Jag håller på att sy en duk med volang runt om. Klyftig som jag är räknade jag ut att 1,5m i diameter innebär en omkrets på dryga 4,5m och klippte till 4 st 1,2m breda bitar som skulle bli volangkant. När jag sytt ihop allt till en 4,8m lång kant, sicksackat allt, fållat, sytt i rynk-söm och rynkat utav själva fan insåg jag att man ska ha 2ggr längden på det som ska rynkas. Således är jag bara halvvägs. Kul.
Således har jag nu pausat med en tallrik ärtsoppa och ett glas rödvin. Jag vet ju precis hur man kulinariskt sett höjer en lördagskväll också ;-)
får se hur rak raksömmen blir efter vinet...
Således har jag nu pausat med en tallrik ärtsoppa och ett glas rödvin. Jag vet ju precis hur man kulinariskt sett höjer en lördagskväll också ;-)
får se hur rak raksömmen blir efter vinet...
fredag 9 januari 2009
Ett som verkar kalas, ett som verkar kanske
Har ringt på två jobb för bara en stund sedan. På det ena svarade inte kontaktpersonen och på det andra var kontaktpersonen upptagen och bad om att få återkomma. Så där satt jag och funderade på vad jag skulle göra härnäst. "Lägg ut krokar!" sa min gamle chef när vi talades vid häromdagen, så jag gjorde just det. Jag ringde nummerupplysningen, bad om numret till företaget de båda jobben var på och frågade efter min kompis kompis, som jag aldrig ens pratat med i verkliga livet, utan bara på mail och MSN.
John Doe lät minst sagt förvånad när jag ringde och presenterade mig, men han bidrog med en del intressant information om tjänsten som lät bäst. Ringer inte den där kontaktpersonen ska jag jaga och jag ska jävlar i mig ha ett nytt jobb.
John Doe lät minst sagt förvånad när jag ringde och presenterade mig, men han bidrog med en del intressant information om tjänsten som lät bäst. Ringer inte den där kontaktpersonen ska jag jaga och jag ska jävlar i mig ha ett nytt jobb.
torsdag 8 januari 2009
Hemnet
Jag satt och surfade på Hemnet igår. Kikade på 4:or och 5:or, för Semlor tar ju plats och det är bra att hålla sig ajour med marknaden. Så kom Älskling och kikade över axeln på mig och undrade varför jag sökte på så stora lägenheter. Jag lade fram mitt skäl och han log och påpekade att i början är de små och då kan man ju inte låta dem vara ensamma.
Så sant så. Det är kanske bara min bakgrund och att jag tröttnat på granntanterna och slynglarna som hänger i porten som spökar? Tyckte det var sött sagt iaf :-)
Så sant så. Det är kanske bara min bakgrund och att jag tröttnat på granntanterna och slynglarna som hänger i porten som spökar? Tyckte det var sött sagt iaf :-)
onsdag 7 januari 2009
Nejmenojvadroligt!
Kom tillbaka till jobbet efter semestern idag. I inboxen låg ett mail: "Vi sparkar tre av de fem som sitter på bänken nu."
En stor klump i magen, såg att chefen satt upptagen i möte, så jag marcherade bort mot de andra för att höra om de visste mer. Fastnade i receptionen och svarade för en gångs skull ärligt på frågan "Hur är läget efter semestern". Efter lite överläggande insåg jag att jag inte var drabbad. Tömd på ork lommade jag tillbaka till min plats, öppnade webbläsaren och började kolla efter jobb. Man måste se om sitt hus. Imorgon börjar jag ringa.
En stor klump i magen, såg att chefen satt upptagen i möte, så jag marcherade bort mot de andra för att höra om de visste mer. Fastnade i receptionen och svarade för en gångs skull ärligt på frågan "Hur är läget efter semestern". Efter lite överläggande insåg jag att jag inte var drabbad. Tömd på ork lommade jag tillbaka till min plats, öppnade webbläsaren och började kolla efter jobb. Man måste se om sitt hus. Imorgon börjar jag ringa.
tisdag 6 januari 2009
Margot at the wedding
Var verkligen inte värd att se. Men att ligga ner och göra inget var vad jag orkade idag. Känner mig sjukare. Konstig i huvudet, som huvudvärk, men inte. Kanske svullna bihålor? Bakåtsnor, men ingen snuva. Trött, får hjärtklappning av ingenting.
måndag 5 januari 2009
Men nu då?
Insåg på tåget att min hals kliade och kändes konstig. Har känt mig sjuk hela dagen idag och skjutit upp att städa lägenheten, vilket borde gjorts för länge sedan. Det blir smutsigt så mycket fortare när man är hemma båda, hela tiden, och katterna verkar fälla mer än vanligt.
Köpte panodil zapp häromdagen istället för mina sedvanliga ipren. Med tanke på att jag gick över från alvedon till ipren under en period i mitt liv när jag festade, milt sagt, lite mer än nu och kroppen tål ibruprofen bättre än acetylsalicylsyra när man bryter ner alkohol, så kändes det som ett mycket bra val då. Tänkte att jag kunde prova att byta tillbaka, men antingen var det dumt gjort, eller så skulle inte ipren eller funkar. Av de tabletter jag tagit mot sjukan har ingen hjälpt. Jag får väl ta slut på dem, åtminstone. Åhej, vad livet känns svårt ibland. I-land, i-land.
Köpte panodil zapp häromdagen istället för mina sedvanliga ipren. Med tanke på att jag gick över från alvedon till ipren under en period i mitt liv när jag festade, milt sagt, lite mer än nu och kroppen tål ibruprofen bättre än acetylsalicylsyra när man bryter ner alkohol, så kändes det som ett mycket bra val då. Tänkte att jag kunde prova att byta tillbaka, men antingen var det dumt gjort, eller så skulle inte ipren eller funkar. Av de tabletter jag tagit mot sjukan har ingen hjälpt. Jag får väl ta slut på dem, åtminstone. Åhej, vad livet känns svårt ibland. I-land, i-land.
söndag 4 januari 2009
Sjuk
Konstig hals, konstigt huvud. Bakåtsnor. Panodil zapp hjälper inte ett smack. Yay! :-(
Får kanske byta, men jag vet ju inte om ipren hade hjälpt nu heller.
Får kanske byta, men jag vet ju inte om ipren hade hjälpt nu heller.
Louisiana
Gjorde en utflykt idag till Mangautställningen på Louisiana i Humlebæk för att fira minus sex månader till bröllopet.
Med tanke på att den danska kronan ligger kring 1,50 i dagsläget var det ganska självklart att köpa ToR-biljett redan vid avfärden hemifrån. Det var en smidig resa på ca 1½h, därefter en kvarts promenad till museet. Man insåg hur bortskämd man är i Sverige när vi fick hala fram 90 danska per skalle för inträdet. Dagarna innan när vi gick på konstmuseet i vår egen stad kostade det inte ett öre.
Väl inne på utställningen visade den sig bara skrapa lite på ytan. Den inledande texten på väggen i form av en "ordlista" som sammanfattade de viktigaste begreppen, men inget direkt nytt och var i det hela långt mer uttömmande än den övriga installationen. Spelsektionen, morrade Älskling över, innehöll mängder av faktafel.
Tyvärr hade vi missat att det var filmvisning, så vi lyckades inte tima besöket med någon film vi ville se. Istället upptäckte vi biosalongen mitemellan två av filmerna. Å andra sidan var dörren öppen för folk att komma och gå som de ville och belysningen i salongen inte släckt, så det var kanske lika bra. Det fanns också en teckningsskola för de som ville lära sig rita manga, men vad jag förstod var den enbart för barn, vilket jag tycker är lite lustigt. Varför inte sätta upp en sådan aktivitet mitt i allt, så att alla kommer förbi och kan se, ta en stol, en penna, ett papper och sätta igång?
Den vackra utsikten på Louisianas uteservering var inget vi kunde njuta av heller, när vi kom till caféet under slutet av eftermiddagen, men å andra sidan är en mörk januarieftermiddag ingen dag då man vill sitta ute. Där fanns å andra sidan mängder av människor, ylande barn som lekte tafatt och en torftig meny som i slutändan inte var så prisvärd, vare sig i danska, eller svenska kronor. Visst var min sallad både god och hyfsat nyttig, men den kom att kosta mig ca 120 pix och det stackars lilla glaset cola jag fick till gick lös på 37 SEK. Lite väl blodigt för min smak.
Väl hemma igen blev det Paprika i soffan med filt och katter. Lugnt och skönt. I vilket fall blev jag faktiskt mer nyfiken på Japan och magna av utställningen. Det där ytskrapandet var mer engagerande än vad jag först insåg. Och tågresan dit var i sig värd besväret :-)
Med tanke på att den danska kronan ligger kring 1,50 i dagsläget var det ganska självklart att köpa ToR-biljett redan vid avfärden hemifrån. Det var en smidig resa på ca 1½h, därefter en kvarts promenad till museet. Man insåg hur bortskämd man är i Sverige när vi fick hala fram 90 danska per skalle för inträdet. Dagarna innan när vi gick på konstmuseet i vår egen stad kostade det inte ett öre.
Väl inne på utställningen visade den sig bara skrapa lite på ytan. Den inledande texten på väggen i form av en "ordlista" som sammanfattade de viktigaste begreppen, men inget direkt nytt och var i det hela långt mer uttömmande än den övriga installationen. Spelsektionen, morrade Älskling över, innehöll mängder av faktafel.
Tyvärr hade vi missat att det var filmvisning, så vi lyckades inte tima besöket med någon film vi ville se. Istället upptäckte vi biosalongen mitemellan två av filmerna. Å andra sidan var dörren öppen för folk att komma och gå som de ville och belysningen i salongen inte släckt, så det var kanske lika bra. Det fanns också en teckningsskola för de som ville lära sig rita manga, men vad jag förstod var den enbart för barn, vilket jag tycker är lite lustigt. Varför inte sätta upp en sådan aktivitet mitt i allt, så att alla kommer förbi och kan se, ta en stol, en penna, ett papper och sätta igång?
Den vackra utsikten på Louisianas uteservering var inget vi kunde njuta av heller, när vi kom till caféet under slutet av eftermiddagen, men å andra sidan är en mörk januarieftermiddag ingen dag då man vill sitta ute. Där fanns å andra sidan mängder av människor, ylande barn som lekte tafatt och en torftig meny som i slutändan inte var så prisvärd, vare sig i danska, eller svenska kronor. Visst var min sallad både god och hyfsat nyttig, men den kom att kosta mig ca 120 pix och det stackars lilla glaset cola jag fick till gick lös på 37 SEK. Lite väl blodigt för min smak.
Väl hemma igen blev det Paprika i soffan med filt och katter. Lugnt och skönt. I vilket fall blev jag faktiskt mer nyfiken på Japan och magna av utställningen. Det där ytskrapandet var mer engagerande än vad jag först insåg. Och tågresan dit var i sig värd besväret :-)
lördag 3 januari 2009
Nya jeans
Köpte ett par fina stuprörsjean på Gina igår. Har hemma med 29 tum i midjan och de känns lite stora efter att jag haft dem ett par dagar, så jag siktade in mig på storleken under: Den åtråvärda 28:an. Det var med viss rädsla som jag drog dem på mig, eftersom magen inte riktigt klarat sig lika bra som sömnen i helgen. Jag har sovit och ätit. Inte rört på mig. Således står tarmarna stilla, samtidigt som hullet ökar. Dessutom har magen varit PMS-svullen.
Fick på mig jeansen och insåg att det nog skulle funka, bara magen skulle svullna av. Tog hem dem och drog på dem på kvällen, med en pösig liten top som - ifall pöset inte räckte - hade en urringning som sulle ta fokus från putet i linningen. Trodde jag iaf, och traskade iväg till en klubb med Älskling.
"Bebis!" Ylade kompisen vi kan kalla Gunde och klappade mig på magen.
"Eh...nej.", svarade jag. "Och vaddå, förresten? Du tycker ju inte de är någonting till de första åren."
"Knullar han dåligt?" svarade Gunde, flinade och pekade på Älskling.
"Vi ska gifta oss. Jag vägrar vara på tjocken då."
"Men man kan börja lite innan! Det syns inte förrän några veckor in!" Han log soligt, som om han kommit på något värt Nobelpriset.
"Jag ska dricka skumpa när jag gifter mig. Det kan man inte oavsett om det syns, eller ej" påpekade jag och Gunde nickade ivrigt och höll med. Det var ju sant.
Vi gick tillbaren och jag beställde en cola. Drack för mycket till nyår. Ska ta det lugnt närmaste veckan", sa jag till Älskling. Han nickade, verkade nöjd med förklaringen och sin egen öl och det är jag glad för. Jag avskyr när folk trugar, vill ha en som sitt alibi för att dricka. Älskling frågar möjligen om man vill ha om han ska hämta något i baren, men han ifrågasätter inte ens beslut. Det är precis så det ska vara.
En stund senare studsade Gunde förbi oss, glad som en unge på första skoldagen: "Jag måste hem och baka till den stora dagen!" och så försvann han. En stund senare kom en SMS-ursäkt till oss båda, iom den snabba sortin. Gunde skulle ju upp tidigt morgonen därpå och baka lussebullar till det årliga glöggkalaset. Det som ställdes in förra januari pga underkylt regn och blixthalka. Nog fan blev det halt i år igen, men vi kom dit och lussebullarna var ljuvliga. Jag tog en liten mugg vinglögg eftersom det inte fanns något annat att dricka ocg flyttade fram gränsen för "OK att dricka" en dag. Kändes som en vettig kompromiss.
Fick på mig jeansen och insåg att det nog skulle funka, bara magen skulle svullna av. Tog hem dem och drog på dem på kvällen, med en pösig liten top som - ifall pöset inte räckte - hade en urringning som sulle ta fokus från putet i linningen. Trodde jag iaf, och traskade iväg till en klubb med Älskling.
"Bebis!" Ylade kompisen vi kan kalla Gunde och klappade mig på magen.
"Eh...nej.", svarade jag. "Och vaddå, förresten? Du tycker ju inte de är någonting till de första åren."
"Knullar han dåligt?" svarade Gunde, flinade och pekade på Älskling.
"Vi ska gifta oss. Jag vägrar vara på tjocken då."
"Men man kan börja lite innan! Det syns inte förrän några veckor in!" Han log soligt, som om han kommit på något värt Nobelpriset.
"Jag ska dricka skumpa när jag gifter mig. Det kan man inte oavsett om det syns, eller ej" påpekade jag och Gunde nickade ivrigt och höll med. Det var ju sant.
Vi gick tillbaren och jag beställde en cola. Drack för mycket till nyår. Ska ta det lugnt närmaste veckan", sa jag till Älskling. Han nickade, verkade nöjd med förklaringen och sin egen öl och det är jag glad för. Jag avskyr när folk trugar, vill ha en som sitt alibi för att dricka. Älskling frågar möjligen om man vill ha om han ska hämta något i baren, men han ifrågasätter inte ens beslut. Det är precis så det ska vara.
En stund senare studsade Gunde förbi oss, glad som en unge på första skoldagen: "Jag måste hem och baka till den stora dagen!" och så försvann han. En stund senare kom en SMS-ursäkt till oss båda, iom den snabba sortin. Gunde skulle ju upp tidigt morgonen därpå och baka lussebullar till det årliga glöggkalaset. Det som ställdes in förra januari pga underkylt regn och blixthalka. Nog fan blev det halt i år igen, men vi kom dit och lussebullarna var ljuvliga. Jag tog en liten mugg vinglögg eftersom det inte fanns något annat att dricka ocg flyttade fram gränsen för "OK att dricka" en dag. Kändes som en vettig kompromiss.
Nya jeans
Köpte ett par fina stuprörsjean på Gina igår. Har hemma med 29 tum i midjan och de känns lite stora efter att jag haft dm ett par dagar, så jag siktade in mig på storleken under: Den åtråvärda 28:an. Det var med viss rädsla som jag drog dem på mig, eftersom magen inte riktigt klarat sig lika bra som sömnen i helgen. Jag har sovit och ätit. Inte rört på mig. Således står tarmarna stilla, samtidigt som hullet ökar. Kontraproduktivt, men bra för själen har det varit.
Fick på mig jeansen och insåg att det nog skulle funka, bara magen skulle svullna av. Tog hem dem och drog på dem på kvällen, med en pösig liten top som - ifall pöset inte räckte - hade en urringning som sulle ta fokus från putet i linningen. Trodde jag iaf, och traskade iväg till en klubb med Älskling.
"Bebis!" Ylade kompisen vi kan kalla Gunde och klappade mig på magen.
"Eh...nej.", svarade jag. "Och vaddå, förresten? Du tycker ju inte de är någonting till de första åren."
"Knullar han dåligt?" svarade Gunde, flinade och pekade på Älskling.
"Vi ska gifta oss. Jag vägrar vara på tjocken då."
"Men man kan börja lite innan! Det syns inte förrän några veckor in!" Han log soligt, som om han kommit på något värt Nobelpriset.
"Jag ska dricka skumpa när jag gifter mig. Det kan man inte oavsett om det syns, eller ej" påpekade jag och Gunde nickade ivrigt och höll med. Det var ju sant.
En stund senare studsade han förbi oss, glad som en unge på första skoldagen: "Jag måste hem och baka till den stora dagen!" och så försvann han. En stund senare kom en SMS-ursäkt till oss båda, för Gundes snabba sorti. Han skulle ju upp tidigt morgonen därpå och baka lussebullar till det årliga glöggkalaset. Det som ställdes in förra januari pga underkylt regn och blixthalka. Nog fan blev det halt i år igen, men vi kom dit och lussebullarna var ljuvliga. Jag tog en sipp vinglögg, fast jag hade tänkt att inte dricka på några dagar, för det fanns inget annat att dricka Istället flyttade jag fram gränsen en dag.
Fick på mig jeansen och insåg att det nog skulle funka, bara magen skulle svullna av. Tog hem dem och drog på dem på kvällen, med en pösig liten top som - ifall pöset inte räckte - hade en urringning som sulle ta fokus från putet i linningen. Trodde jag iaf, och traskade iväg till en klubb med Älskling.
"Bebis!" Ylade kompisen vi kan kalla Gunde och klappade mig på magen.
"Eh...nej.", svarade jag. "Och vaddå, förresten? Du tycker ju inte de är någonting till de första åren."
"Knullar han dåligt?" svarade Gunde, flinade och pekade på Älskling.
"Vi ska gifta oss. Jag vägrar vara på tjocken då."
"Men man kan börja lite innan! Det syns inte förrän några veckor in!" Han log soligt, som om han kommit på något värt Nobelpriset.
"Jag ska dricka skumpa när jag gifter mig. Det kan man inte oavsett om det syns, eller ej" påpekade jag och Gunde nickade ivrigt och höll med. Det var ju sant.
En stund senare studsade han förbi oss, glad som en unge på första skoldagen: "Jag måste hem och baka till den stora dagen!" och så försvann han. En stund senare kom en SMS-ursäkt till oss båda, för Gundes snabba sorti. Han skulle ju upp tidigt morgonen därpå och baka lussebullar till det årliga glöggkalaset. Det som ställdes in förra januari pga underkylt regn och blixthalka. Nog fan blev det halt i år igen, men vi kom dit och lussebullarna var ljuvliga. Jag tog en sipp vinglögg, fast jag hade tänkt att inte dricka på några dagar, för det fanns inget annat att dricka Istället flyttade jag fram gränsen en dag.
fredag 2 januari 2009
Ack nej, eller finnemang?
Fet hy håller sig ung längre. Jag ska kanske vara glad över finnarna istället för att sörja dem? Synd bara att jag i grunden är torr... Attans!
torsdag 1 januari 2009
Dagen efter dagen före
Jag vaknade av ett rusande hjärta vid sjutiden. Vi hade delat en flaska vitt till skaldjuren och tagit varsin snaps för att hålla bacillerna i schack. Innan tolvslaget piggade vi upp oss med lite kaffe och fyllde därefter på med en - förvisso ganska alkoholsvag - bubblig sak till raketerna. Vi rundade av med ett rejält glas rött till ostarna därefter.
Vi var glada och fnittriga. Sådär som man blir när man druckit bort alla bekymmer i världen och älskar alla omkring en. Ja, eller nästan alla iaf. Hur som helst kom vi i säng vid tre och jag somnade vid fyra då jag lyckats varva ner tillräckligt. Alldeles yr var jag när jag vaknade, men jag är tveksam till om det var alkoholen, eller sömnbristen som stod för merparten av det. Efter en stadig frukost mådde jag som vanligt, förutom att jag var trött. Kanske bara sockerbrist, eller så stabiliserades onykterheten av maten. Jag vet i vilket fall inte om jag mådde som jag förtjänade. Efter allt det där jag drack borde jag kanske ha mått värre.
Drog på mig varma kläder och gick mot affären. Kylan nöp i kinderna ochfick mig att känna mig alldeles vaken. En vacker dag, med nyuppgången sol och krispigt ljus. Mötte en uteliggare med näsblod, men han verkade vara OK och styrde sina fasta steg mot Apoteket. En ensam sopgubbe stretade med nyårsnattens lämningar. Han tog lite här, lite där, lite vad som helst. Verkade inte ha något direkt mål med vad som skulle upp, eller vilken grad av renlighet han skulle hålla.
Några steg längre bort rumlade en man i 25-årsåldern ur en port. Han ställde sig med ansiktet mot väggen bredvid, ställde ner sin ölburk och började greja i innerfickan. Jag passerade på motsatta sidans trotoar. Bakom mig började han yla något obegripligt. "Hade det varit match på stadion hade jag inte reagerat", tänkte jag. Vågade inte titta bakåt, ifall han skulle få för sig något, men snart blev han tyst och gatan kändes trygg igen.
Mötte hundägare som vallade sina krakar mellan glassplittret gatsoparen antingen hoppat över, eller inte hunnit fram till. Mötte bussar med människor som verkade vara på väg till sina jobb, vilket förvånade mig. Buss efter buss, men de stannade inte där de brukar, där folk hoppar av för att handla, utan gick vidare mot de yttre områdena. "Kanske det är nu man kommer hem om man jobbar i nattklubbsbranchen", tänkte jag.
Slank in i en öppen affär, köpte en sak, traskade hem igen och summerade upplevelserna: En gatsopare, en uteliggare ett fyllo, en man som verkade lämna en bortamatch, två magtömningar (en på vardera sidan vägen), minst två hundar med ägare. Lade mig på soffan med en julklappsbok och fick snart sällskap av en ivrigt uppmanande, spinnande katt. Vi läste några kapitel innan jag tre timmar efter att jag vaknat smög ner i sängen brevid en sömnig och varm älskling som inte alls märkt att jag varit borta. Sömnbristen hade gjort mig kall, så där stannade jag; under hans täcke, med mitt ovanpå. Nu när jag varit vaken mindre än sex timmar vill jag krypa ner igen och blunda bara lite.
Vi var glada och fnittriga. Sådär som man blir när man druckit bort alla bekymmer i världen och älskar alla omkring en. Ja, eller nästan alla iaf. Hur som helst kom vi i säng vid tre och jag somnade vid fyra då jag lyckats varva ner tillräckligt. Alldeles yr var jag när jag vaknade, men jag är tveksam till om det var alkoholen, eller sömnbristen som stod för merparten av det. Efter en stadig frukost mådde jag som vanligt, förutom att jag var trött. Kanske bara sockerbrist, eller så stabiliserades onykterheten av maten. Jag vet i vilket fall inte om jag mådde som jag förtjänade. Efter allt det där jag drack borde jag kanske ha mått värre.
Drog på mig varma kläder och gick mot affären. Kylan nöp i kinderna ochfick mig att känna mig alldeles vaken. En vacker dag, med nyuppgången sol och krispigt ljus. Mötte en uteliggare med näsblod, men han verkade vara OK och styrde sina fasta steg mot Apoteket. En ensam sopgubbe stretade med nyårsnattens lämningar. Han tog lite här, lite där, lite vad som helst. Verkade inte ha något direkt mål med vad som skulle upp, eller vilken grad av renlighet han skulle hålla.
Några steg längre bort rumlade en man i 25-årsåldern ur en port. Han ställde sig med ansiktet mot väggen bredvid, ställde ner sin ölburk och började greja i innerfickan. Jag passerade på motsatta sidans trotoar. Bakom mig började han yla något obegripligt. "Hade det varit match på stadion hade jag inte reagerat", tänkte jag. Vågade inte titta bakåt, ifall han skulle få för sig något, men snart blev han tyst och gatan kändes trygg igen.
Mötte hundägare som vallade sina krakar mellan glassplittret gatsoparen antingen hoppat över, eller inte hunnit fram till. Mötte bussar med människor som verkade vara på väg till sina jobb, vilket förvånade mig. Buss efter buss, men de stannade inte där de brukar, där folk hoppar av för att handla, utan gick vidare mot de yttre områdena. "Kanske det är nu man kommer hem om man jobbar i nattklubbsbranchen", tänkte jag.
Slank in i en öppen affär, köpte en sak, traskade hem igen och summerade upplevelserna: En gatsopare, en uteliggare ett fyllo, en man som verkade lämna en bortamatch, två magtömningar (en på vardera sidan vägen), minst två hundar med ägare. Lade mig på soffan med en julklappsbok och fick snart sällskap av en ivrigt uppmanande, spinnande katt. Vi läste några kapitel innan jag tre timmar efter att jag vaknat smög ner i sängen brevid en sömnig och varm älskling som inte alls märkt att jag varit borta. Sömnbristen hade gjort mig kall, så där stannade jag; under hans täcke, med mitt ovanpå. Nu när jag varit vaken mindre än sex timmar vill jag krypa ner igen och blunda bara lite.
Året då allt händer
Jag hade velat embedda, men det går inte med den här videon. Den säger allt, dock.
http://www.youtube.com/watch?v=harbmmgTiXw
http://www.youtube.com/watch?v=harbmmgTiXw
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)