Hur många är lagom?

Det pratas ibland om "gamla mammor" och det som avses är de som anses vara på sluttampen av sin fertilitet. Den inträder magiskt på 35-årsdagen och är baserad på fransk statistik på 1700- och 1800-talen, utan att ta hänsyn till annat än födslotal och mödrars ålder. Lite för trubbigt för att ha fått sådant genomslag, kan jag tycka.

Jag är 37 och tycker egentligen inte alls att jag är för gammal för en trea, men med tanke på hur risigt jag mådde hela graviditeten, att jag knappt känner att jag räcker till för två och att vi redan är lite väl trångbodda, så får det räcka med två. Dessutom är det ett antal min man och jag kan enas kring: han sa 1-2, jag sa 2 eller 4. Haha! 

Appropå sänghoppande

Vet inte hur ofta vi har diskussioner av typen 

Semlan: "men inget hände!"

Jag: "men något KUNDE ha hänt!"

Knyttet verkar mycket lugnare. Eller så är Finaste & jag luttrade.

Tvåbarnschocken

Efter två dygn med bara Knyttet kom Semlan hem från mormor och morfar. Så tung hon är! Och vilken hoppjerka! Vill ju låta henne vara delaktig så mycket som hon vill, men det känns svårt att kombinera en virvelvind med en liten ömtålig tvådagars. 

En fyraåring som hoppar i sängen samtidigt som jag ammar är lite läskigt, minst sagt. Ville ge det ett försök när hon ratade pappa till förmån för lillasyster. Började gråta av smärta när M tog tag och började suga. Fick 100 frågor pga detta under hopp. Och så ska man gärna svara pedagogiskt...Ha ha, fet chans! 

Mjölken börjar rinna till och brösten är svullna, hårda och ömma. Bröstvårtorna gör ont. Stygnen och hemmorojderna i underlivet gör ont, speciellt som jag har slemhosta, men kan inte ta någon medicin pga amningen. 

Ammar för glatta livet, handmjölkar, äter lösande mat, smörjer bröst och rumpa om och om igen. Går omkring ned mjölkuppsamlare och masserar brösten. Hoppas lillan inte får min hosta och försöker tänka att detta löser sig snart.

Var jag duktig?

Ibland ges beröm för att man klarat av att föda barn utan smärtlindring, eller för att man haft en snabb och därmed "lätt" förlossning. Det känns väldigt märkligt i mitt tycke.

Jag fick bäras in på förlossningen för benen bar inte, vi hade full panik på rummet med fyra barnmorskor, plus undersköterskor och läkare och jag lovar, det var inte det minsta spännande att höra orderna ropas över ens huvud om vem som skulle göra vad, samtidigt som jag själv inte hade någon som helst koll - eller kontroll - över kropp, eller sammanhang.

 När jag blev igångsatt hann min man och jag prata om hur Semlan skulle komma att se ut, vad vi ville göra när vi kom hem osv. Det var huvudsakligen lugnt, harmoniskt och väldigt spännande. Jag hann med ett långt bad, latensfasen och utdrivningsskedet var hanterbart smärtsamma (dock inte öppningsskedet, men det var 2 av 20h och jag fick all smärtlindring jag bad om). Efteråt kände jag mig som värsta superkvinnan och ville direkt göra om det.

Den här gången är jag övertygad om att jag aldrig någonsin mera vill bli gravid och föda barn igen. Jag är bara tacksam för att min man hann hem så att vi kom in i tid. Fy fan om jag hade behövt gå igenom detta ensam hemma! Man ska inte förleda sig att tro att en snabb, spontan förlossning är enkel, vare sig för kropp eller psyke. Jag tycker inte man ska betygsätta sin förlossning utifrån drömbilden heller, för det enda som faktiskt spelar någon roll är att ens barn får komma till världen utan att råka illa ut på vägen. Hur barnet kom till världen är en del av barnets historia, inte dess värde, eller ens eget som mamma och kvinna.

Prestige och myter ställer till så mycket dumheter i huvudet på en. Tänk om man hade kunnat gå in i föräldrarollen med vetskap att omgivning och vård skulle backa upp en när man behövde och om man hade haft lite mindre förväntningar och större ödmjukhet?

Ligger problemet hos kvinnorna? De BM jag träffat skulle jag inte säga har gett intryck av att tycka att det är "duktigt" att föda utan smärtlindring. Däremot vet de ju mer om biverkningar och behovet av timing än en annan och har kanske inte samma övertro som den som föder barn 1-2 ggr i sitt liv heller. Samtidigt kan jag tänka mig att de blir hemmablinda av all smärta de ser, för den är ju normal, även om den som upplever den känner att den är omänsklig. Det finns ju de som föder utan något och inte tycker att det gjorde ont alls. Visst, en klar minoritet, men jag kan undra vad mer de förnekar? Att jorden är rund? Eller så är vi alla olika och barnmorskorna ska ta oss alla igenom vad som är en vardagshändelse för dem och vårt livs största händelse(r).

Jag fattade ju t.ex. inte hur påverkad jag skulle bli av allt jag fick under Semlans förlossning,eller hur de olika preparaten skulle samverka/motverka, utan trodde jag skulle må som vanligt, slippa ha ont och att det skulle vara som att bajsa, typ.

LURAD!

Knyter an

Lillan ligger och hummar i sömnen. Inga missnöjda ljud, så mysigt att lyssna på! Känns tryggt. Vaknar till och klappar lite då och då på henne. Senaste dosen smärtstillande har verkligen tagit! Låg och kände hur magen krampade, men utan minsta obehag eller smärta. Så enkelt allt känns nu! Det går ju säkert över, men underbart att allt funkar nu, så att jag får vila. Måste förresten ge en eloge till Finaste som varit en riktig klippa. Nästan så jag förlåter honom för att han sa "Det här gick ju lätt!" ;-)

Knyttet är här!

En timme och en kvart efter att jag skrivit förra inlägget kom Knyttet!

Jag var på toa och höll på att torka mig efter att ha kissat när det knakade till och det kändes som om jag kissade på min hand. Tänkte att "nu får det väl ändå vara slut på äckligheterna i den här graviditeten!", men kom sen ihåg att jag läst om att det kan knaka innan vattnet går.

Jag skickade ett meddelande till Finaste som stod och väntade på sitt försenade tåg. Tre minuter efter att vattnet gått kom första värken, så vi kom överens om att han skulle vända hemåt. Ringde svärmor och bestämde hur hämtningen av Semlan skulle gå till, sedan mamma för att berätta att det var på gång. SEN ringde jag förlossningen. Det var 40 minuter innan allt var över. På KK tyckte de att de skulle ringa en ambulans till mig, att jag lät ansträngd. "Nej, nej, det här går så bra så, min man är här om 20 minuter", sa jag glatt, trots att han var 45 minuters promenad bort. Jag trodde ju det skulle ta 6h efter vattenavgången som sist.

Jag beslöt mig för att ta en dusch och klä mig, men just som jag skulle in i duschen började fostervattnet forsa och det var rosa. Vad betydde det? Blod?! Jag gick från glad och exalterad till livrädd i samma stund och ringde förlossningen som återigen upprepade ambulanserbjudandet, men jag insåg att den inte skulle hinna fram innan Finaste, så jag lade på och ringde honom. "KOM NU!!"

Finaste hade då sprungit 2 km, men stoppade en bil och liftade resterande 2 km hem. Bussen går bara tidiga morgnar och kvällar och någon taxi fanns inte tillgänglig. Jag hade av samma anledning bilen hemma för att kunna köra till KK för bedömningen inför igångsättningen. Bussarna från Finastes jobb går ofta till sjukhuset, så det kändes som den bästa lösningen.

Han kom hem mellan två värkar och jag hade lyckats duscha och få kläder på. Jag meddelade vad jag och farmor kommit överens om, han fixade det och lade ett av spjälsängens kisskydd i baksätet för att fånga eventuellt läckande fostervatten.

Just som Finaste höll på att hjälpa mig till bilen kom tre mammor på väg till förskolan intill förbi vårt hus. Jag kände igen en som tjejen i nummer 8 och väste "Nu kommer bäbisen". Samtliga såg rejält uppskrämda ut!

Finaste körde - i mitt tycke - alldeles för lugnt och snällt på vägen till KK. Jag hade ungefär två värkar per tre minuter och kroppen var helt speedad! När krystvärkarna kom kunde jag nästan inte avgöra när en slutade och nästa började. Den första krystvärken kom vid Lunds gamla brandstation, andra vid trafikljusen strax utanför sjukhusområdet, tredje utanför patienthotellet och fjärde just efter att han ställt bilen precis utanför KKs entré och hjälpt mig innanför skjutdörrarna. .Då vek sig också benen på mig. En kvinna såg oss och rusade fram. Hon tog mig under vänstra armen, Finaste under högra. Sedan släpade de mig fram till dörren in till förlossningen och ringde på. En sekund gick, INGEN KOM. Då började vi alla tre bulta på dörren.

Dörren öppnades och där stod en arsenal med folk. Jag bars in på rum 4 och lyftes upp på en säng. Rummet surrade av röster och rop. Något av det första de sa när vi kom in var "fostervattnet ser fint ut" och först då slutade jag tro att lillan, jag, eller vi båda skulle dö. Plötsligt var det bara Finaste, jag, en barnmorska och en undersköterska kvar i rummet. Jag ylade att de skulle ge mig något mot smärtan, så att jag skulle klara av den, men de svarade kallt "Det finns inte tid. Om två minuter har du barn". De ljög. Det tog tio.

Totalt 66 minuter efter första förvarningen - vattenavgången - kom Knyttet. 3.950g och 50 cm och med en rödblond kalufs. Min första tanke var ett chockat  "Men det är inte Semlan?!"

Hon skrek så snart hon var ute och alla värden var fina för oss båda, tack och lov. Till skillnad mot storasyster ammade Knyttet dessutom bra på första försöket. Skönt, men jag är redan öm i brösten!

Det gick verkligen undan och det är först nu det börjar sjunka in vad som skett. Visst är det skönt att plågan var över så fort, men psyket hängde inte med och fy fasen så ont det gjorde! Efter att Semlan föddes önskade jag att få göra om det direkt efteråt. Den här gången känner jag att jag aldrig vill göra om det. Men hon är ju så fin, vår lilla tös, och värd resan. Jo, man kan visst älska en unge fast graviditeten coh förlossningen var plågsamma! Nu ska jag bara överleva eftervärkarna. De är ju nästan lika illa som de jag hade mellan vattenavgången och krystvärkarna! Ett par gånger har det varit så det svartnat för ögonen. Just nu fine and dandy, dock, eftersom jag har fått smärtlindrande. Tydligen kan eftervärkarna vara mer intensiva när det gått fort. Kroppen protesterar, sa BM.

Bedömningsdagen

Nu är det bara några timmar kvar innan det är dags för bedömning inför morgondagens igångsättning. Skönt, trots att det är lite nervöst. Har haft få, men starka sammandragningar i natt. Livmodern har tryckt som fasen på blåsan under sammandragningarna på sistone och i natt var det så pass att jag trodde jag börjat läcka fostervatten. Förmodligen var det dock en kombination av utmattad blåsa och rikliga flytningar. Blä! Man kan ju skriva upp det på listan över saker som man inte vet om man hade velat veta skulle kunna hända under en graviditet. Shit vad jag ska knipa och träna blåsan sen! Så här kan man ju inte ha det! Tänk: om två dagar ser jag mina tår igen och har förmodligen tappat 1/3 av gravidvikten. Jag kommer att ha ont överallt, ha fått vår lilla skatt och gissningsvis ha enorm sömnbrist. Idag längtar jag något enormt efter detta!

Kontrast

Det kanske är normalt att vara rädd inför en förlossning, men det står i en så skarp kontrast till omvärldens (medias?) bild av bebislyckan. Som när man träffar någon som ooo:ar och ahh:ar över magen och frågar hur man mår, då svarar jag kallt "Skit, men det är iaf snart över". Orkar liksom inte stämma in i glädjetjuten och har inget emot att döda konversationer längre. Fast ofta kommer det då något om hur mysigt det är med bebisar, vilket jag absolut tycker, men jag är ju livrädd att få en kolikbäbis till! Jag antar att det är rampfeber och att det går över. Med eller utan tvång. För så märklig man är som inte är uppfylld av lycka när man vare sig kan äta eller dricka vad man vill, bajsa eller röra sig, samt plötsligt är allmän egendom att röra och kommentera

Rädd

Fyra dagar max tills vi får träffa vår lilla. Jag är skiträdd nu. Sist hade jag förväntat mig övertid och allt skedde kontrollerat på sjukhuset. Nu ska jag själv begripa när det är dags att åka in, vet inte när det händer (om det händer före torsdag), eller något. Alla namn vi pratat om känns hemska, Semlan säger att hon aldrig ska leka med bebisen, själv har jag mest längtat över att få graviditeten avslutad. Hur ska jag kunna gå igenom en förlossning? Hur ska jag kunna älska ett barn till? Hur ska jag kunna vara mamma till två? Och blir det samma tillvaro under isen som efter Semlan?

Världens bästa Semla

I natt sov jag 2,5h i sträck (efter två entimmarslurar kan tilläggas). Vaknade och kände mig som en ny människa, fast ohyggligt kissnödig. Gick på toa och läckte när jag skulle sätta mig för att trycket mot blåsan blev för stort när jag böjde mig fram. Fräscht! Ja ja. Det blir bättre sen. Man får vara tacksam för den vila man får vid det här laget iaf. Idag blir det kalas för älskade Semlan som fyller fyra år. Vi bjuder på hemmagjorda kokostoppar, cup cakes och prinsesstårta. Pappsen blandade ihop paketen, så nu ska hon absolut ha på sig hundtröjan som hon egentligen skulle fått senare, istället för kläderna jag hade tänkt. Får svälja stoltheten och inse att hon inte har mindre vilja nu, än när hon kom. Haha! Det gör jag rätt ofta för snuffsan!

Nyktert

Sedan grillsäsongen har det alltid funnits alkoholfri öl hemma. På sin höjd har Finaste väl druckit två starköl om det varit helg sedan dess. Någon mer när det varit fest och då har han ju inte varit körbar, men ofta har han bara druckit alkoholfri. Någon gång tar han en liten whisky, men "förkylningswhiskyn" tog slut igår och han har sagt att han ska spara finwhiskyn tills vi är hemma med Knyttet och kan fira lite, så jag tror nog han själv tänkt ta det lugnt nu. Sist bodde vi ett stenkast från närmsta sjukhuset, men då höll han sig ändå helnykter sista veckan innan BF ungefär. Nu har vi ju flyttat en bit utanför stan och är beroende av bil, eftersom taxitillgången är osäker. Med tanke på hur säkra vi båda var i natt på att det skulle dra igång behöver jag nog inte be honom om att inte dricka nu, men det är väl lika bra att ta upp det, så att vi är på samma våglängd.

Falsklarm igen

Ytterligare en natt full av värkar. Vaknade flera gånger för att de var så kraftiga att jag vek mig dubbel. Lite svårt att följa med och slappna av i det läget! Sen drog det på så att jag hade 2 min emellan innan mellan kl 02-04 innan det dog ut. Där låg vi vakna och trodde vi skulle få åka in, men det blev till att knoppa in ett par timmar istället. Kl 06 vaknade dottern och då var det lika bra att gå upp tills mannen tagit henne till förskolan. NU ska jag och min träningsvärkiga mage sova, hoppas jag. Undrar lite försiktigt om någon bättre vetande kan svara på frågan: Till vem reklamerar man sin kropp?!

Hur känns det när man ska föda barn?

Idag är det en vecka till igångsättning ifall knodden inte redan kommit då iaf! Skulle inte sätta pengar på att jag klarar det med förnuftet i behåll, men ändå! Nedräkning på allvar! För varje liten bit som Knyttet sjunkit ner, så har hon vuxit lika mycket, minst! Men nu känns det som om det är stopp i magen och fogarna känns också av! Små steg och mycket tid, så går det. Får ladda med kaffe också, tror jag. Och en lur...kanske godis. För en oväntad konsekvens av att vänta barn är den obefintliga dygnsrytmen. Jag är glad om jag sover 1,5h i sträck mellan kisspauserna. Brukar bli 30-90 min i taget och 3-4 kisspauser per natt. Om jag har tur somnar jag om inom en halvtimme från att jag varit uppe, men det blir ju lätt flera timmar vaken när kroppen verkligen borde vilja sova. Då är det bra att man har en chans att sova igen lite någon gång under dagen, men det hjälper ju bara på orken, inte dygnsrytmen. Jag känner mig inte ett dugg klokare den här gången. Allt känns annorlunda, förutom att armarna verkar bli kortare ju närmare BF jag kommer. Eftersom jag blev igångsatt pga havandeskapsförgiftning sist, så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna avgöra när det startar. Krystvärkarna var rätt uppenbara, men innan dess har jag ingen aning om hur starka värkarna var i respektive fas, t.ex. Så när ska man åka in, liksom? Har haft ett par perioder när jag klockat värkar var tredje minut i flera timmar, men det var bara latensfasen. Vill ju hinna iväg i tid, men inte så god tid att jag blir hemskickad.

Bli där du är!

BF-9 och det enda jag har fått är snuva, hosta och halsont. På lördag ska vi ha kalas för blivande storasyster, så nu får lillasyster banne mig hålla sig lugn tills på söndag iaf, så att jag orkar med både kalas och förlossning. Vill ju inte vara den som gör vare sig min egen, eller någon annans, nyföding sjuk heller. Jag är inne på tredje eller fjärde dagen med lös mage. Inte diarré, men så jag fått sno mig rätt bra till toa (och det funkar ju bra när man är stor som en flodhäst). Undrar om det betyder något? Hur långt innan förlossningen kan magen vända så? Har enormt mycket flytningar också, så jag ringde min BM och undrade om jag kunde fått bakteriell vaginos, eller svamp, fast det inte liknar endera. Hon trodde det var pga att jag är så nära BF. Då ökar flytningarna massor för att städa rent och hålla infektioner borta. Så, hur slemmigt det än må vara är jag ändå rätt impad av hur min kropp jobbar på och förbereder! Har känt av vad jag tror är foglossning idag också. Det känns ju onödigt att det kommer såhär på sluttampen när jag knappt märkt något av det innan.

Följetongen fortlöper

Helgen har varit relativt lugn. Kraftigare förvärkar när de väl kommit, men inget direkt regelbundet eller tätt. Hoppas kroppen kraftsamlar snarare än ångrat sig. Fick sova ut i morse och vakna av mig själv. Var jättepigg i säkert 2h, men är nu lustrött igen. I vilket fall är det skönt att känna att man får vara pigg lite då och då mellan plågorna. Med Semlan blev jag igångsatt och då tog det 23h från start till slut. Nu har jag haft förvärkar sedan d. 25/9, dvs 19 dagar. Visserligen har det i mitt fall inneburit att jag är igenom halva latensfasen, men det är rätt påfrestande att gång på annan tro att det verkligen är på gång. Ljuset i tunneln är min igångsättning d. 23/10. Det är iaf bara hälften så långt dit som min latensfas hittills varat. Jag är varm dygnet om och går bara i en tunn kofta utomhus, fast folk börjat med vinterjacka. Inte ens halva oktober har gått, så jag kan jag tycka att det är rätt fånigt med vinterjacka nu. Normalt skulle jag haft en tunnare, vindtålig jacka utomhus så här års. På nätterna svettas jag massor och får ofta byta sovtröja, trosor, vända på täcket, eller lägga en filt över pölen på lakanet. Minns inte att det var så här sist om nätterna. Hela familjen är förresten sjuk, men som tur är är ingen av oss speciellt illa däran.

Puh!

Farmor & farfar kommer hem från sin semester ikväll. Då slipper vi oron för hur vi gör med storasyster när det drar igång!

Hur länge?

Tösen är kvar i magen. Idag är jag på 38+0, men det känns som om jag är på övertid sedan länge. Jag kan inte röra mig utan att få sammandragningar; inte ens vända mig i sängen. Magen är öm och konstant hård. Tror hela tiden att det snart ska dra igång, men icke! Jag har perioder varje dag med förvärkar som trycker nedåt och tror säkert jag är än mer öppen nu än då jag var hos läkaren i tisdags, men det är så jobbigt att aldrig få vara smärtfri och Alvedon hjälper inte ett jota. Det jag tycker är jobbigast är dock att inte känna längtan efter barnet. Det får liksom inte plats mellan alla krämpor och det dåliga samvetet för att inte orka med det barn vi redan har. Semlan är på riktigt, men bäbisen syns liksom inte och finns därmed inte, fast jag känner hur hon sparkar och bökar. Visst kommer stunder när jag sitter och pratar med lillasyster, går och klämmer på sakerna hon snart ska ha osv, men de överskuggas av den desperata önskan att helvetesgraviditeten ska vara över snart (eller bara vara en ond dröm). Jag längtade i två år efter att få vara gravid och få barn igen. Nu känns det som att det knappt går en dag utan att jag bölar för att det är så. Finaste påstår att det var så här på slutet sist också, men allt jag minns är att han alltid ställde saker så jag inte nådde dem på matbordet, att jag spillde på magen och hur jag frossade i te och scones med lemoncurd. Max 12 dagar kvar iaf, innan jag blir igångsatt.

Vem handlar det här om egentligen?!

Min man blir stressad av att jag har värkar, säger han. JAHA! Men jag har ONT och är inte rätt person att be om hänsyn, eller ta emot klagomål! *mutter*

Nu då?!

Här ligger man vaken med rejäla, tryckande värkar var tionde minut. Däremellan trycker sig bäbisen nedåt för allt vad hon är värd. Aaaaaaaj! Med tanke på att jag ska på massage kl 11 är det bäst att tösen tar det lugnt med att komma ut tills jag är hemma igen.

Klumpedumpe

Har insett att mina converse är bästa gravidskorna. Hålfotsinlägg i och hårt snörda, så klarar fötterna sig från att svullna. Sen sätter ju mina sd stopp för promenader längre än genom huset, eller från ytterdörren till bilen på uppfarten, så det kanske är därför händerna är mer svullna...och satan så klumpig man blir. Speciellt nu när magen gör armarna så jäkla korta! Får man lov att berätta något helt osannolikt? Mitt järnvärde har gått upp! Från kring 125 senaste halvåret till 135 idag. Nu ska jag inte träffa min underbara BM igen förrän på efterkontrollen, för nästa träff blir läkarkontrollen på spec-mvc innan igångsättningen - om vi når dit. "Du vet att det är förbjudet att ha barnvakt då?" sa hon och skrattade. Då kändes det nästan som om vi faktiskt ska ha barn. Angående de där förbenade förvärkarna jag hade natten mot söndag (3min emellan i 3h innan de plötsligt försvann), så hade de ju öppnat upp inre livmodermunnen 2 cm och tappen var 1,5 cm mot normala 4 cm. Min BM påpekade att det innebar att halva latensfasen var över redan. Det hade jag inte haft en tanke på, så jag blev superglad!

Besök på Spec-MVC

Läkaren undersökte mig och tyckte det såg bra ut. Inre modermunnen öppen 2 cm, tappen 2 cm. Inbokad en gång till för kontroll på BF-2 och igångsättning blir dagen därpå. Han trodde det skulle räcka att ta hål på hinnorna, men att det skulle komma igång av sig själv innan igångsättningsdagen. Otroligt lättad över att veta att vi har vårt Knytte senast på BF.

Nu ger jag snart upp!

Först tio nätter med förvärkar, sedan en natt med fejkvärkar. Hoppas innerligt att det inte blir fem dagar till med hattande. Fick ett par timmars sömn nu iaf och drömde så klart att kompisarna som väntar barn i november och januari var längre gångna i sitt öppningsskede. Killen till tjejen som var öppen 141(!) mm satt och drygade sig på vårt gemensamma nyårsfirande (nyår i oktober?!). Han hade en fairtrade-chokladkaka(!) instucken bakom vänsterörat, samt en ännu inplastad cigarr som han emellanåt satte i mungipan istället. Han är astmatiker, så jag begrep inte vad han skulle med cigarren till. "Så jävla typiskt att de hinner före", tänkte jag.

Nej.

Och nu var det slut, efter tre timmar med regelbundna värkar. Vafan!

Börjar det nu?

Hur ska man tolka det när värkarna blivit tätare, men kortare och mindre intensiva? Värkar var tredje minut, varar en minut, men är inte sugen på att åka in på falsklarm. Ringde närmsta förlossningen, men där var fullt och barnmorskan verkade så stressad att hon knappt förstod vad jag sade. Ringde förlossningen närmast Farmor & Farfar som ska vara barnvakt till Semlan och de tyckte vi kunde åka till F&F och avvakta där ifall vi inte ville komma in. Grejen är att jag aldrig varit på det sjukhuset och i nuläget känner jag mig inte så trygg med att åka dit.

Min bästa huskur

Vad gäller huskurer är jag den sista att ge mig på dylikt, såvida det inte innebär jag+praliner+sofflocket. Dock har jag varit ute i strålande solsken och 18 graders värme och satt lite lökar i trädgården idag. Om jag orkar blir det några imorgon också. Ok, jag sydde en kudde och ett örngott till barnvagnen också, så jag får väl sy ett täcke och ett påslakan också någon dag. Om jag gitter och inte har några praliner hemma.

Please, please, please!

Jag vill ha en förlossning. Kort, lång, what ever. Typ nu, bara. Innan jag förlorar förståndet av allt ont. Är på 36+6 idag.

Slem i massor

Trots inte mindre än fem rejäla omgångar slem igår, så kom lite till i morse. Som att få ut en manet! Gånger sex! Hallå! Det ska vara ett barn därinne, inte ett stim ryggradslösa blötdjur! Äckligt, ja, men jag kan inte låta bli att imponeras. Var har den gömt sig? Hur jäkla mycket ska det komma egentligen?! Vid förra graviditeten släppte jag inte ens 10% av vad som kommit nu. Har t.o.m. googlat efter hur stor slemproppen är, men hittar ingen info någonstans. Kanske lite för äckligt att forska på. Finaste blev lite orolig när jag berättade om "slemproppen Orvar och hans sex småbröder", men blev lite lugnare när jag förklarade att jag vare sig tänkte beskriva utseendet, eller hade tagit foto som jag tänkte visa. Haha! Smarta jag har ätit nektariner, jordärtskockssoppa och ägg idag. Nu vet jag inte om jag har sd pga gaser som retar livmodern, eller bara har "vanliga" sammandragningar. På tal om äckligt: Har jag sagt att jag varit hos frisören? Luggen är nu så pass kort att det krävs ett under för att jag ska lyckas kräks ner den under den kommande förlossningen. Tänk vad man lärt sig ändå sedan sist!

Dagens agenda

Återvinning, sy klart babynest, handla mat, köpa galonvantar och packa det sista i BB-väskan. Och minst en middagslur!