Lilla fröken bråttom

Knyttet vände sig från mage till rygg. Trodde inte mina ögon förrän hon gjort det för tredje gången. Sen googlade jag och såg att vissa barn vänder sig redan på förlossningen, medan andra hinner bli ett halvår. Och jag som var så stolt över mitt underbarn! ;-) Men underbarn ÄR hon ju. Precis som storasyster. De är ju våra underbara töser!

En bra natt

I natt har Knyttet sovit 23-02:30, ammat och sedan sovit vidare 03-06, ammat och sovit 06:30-08:45. Det känns rätt lovande, men hon är bara tre veckor, så man kan ju inte ropa hej än.

Om inget annat väcker hon mig innan hon själv är vaken och sen ska jag själv komma till ro. När hon fått nästan 9h har jag fått hälften och med fler uppvak, delvis för att jag skulle få en chans att äta, gå på toa, duscha och ta hand om en maskin tvätt (genererad av lilla bajsmaskinen). 

D-vitaminoljan ger M lite räserbajs, men hon verkar inte besväras av det och det är inte stor skillnad mot när hon inte får dem. Oavsett är det bra att vi bara fick plats med skötbordet i badrummet så att vi får stå på långsidan, på "internationellt vis", för den där lilla lurifaxen skjuter skarpt så snart man tar av blöjan!

Storasyster vaknade en gång i timmen och höll natt mellan kl 3-13. Skrek 20-03. Man får snabbt sin egen definition på vad som är en "bra natt". Tror jag kommer ur den här bebistiden utan att få lika många rynkor och gråa hår som jag fick sist. Jag är sjukt glad för hur "lätt" allt är den här gången och glad att den största chocken kom med första barnet. Vi har nog bara 3 kriser om dagen nu, jämfört med oändlighetskris sist... Var på BVC förra onsdagen och kvittrade på om hur bra vi hade det och sköterskan tittade på mig som om jag hade en skruv lös och påpekade att den första tiden VAR jobbig. "Men hon har ingen kolik! Det är underbart!" kvittrade jag.

Tvåbarnschock #2

Hur 17 man får ihop 15 h förskola per vecka det med en enmånadersbebis som väcker en tre ggr/natt? Hur får man tid att hinna med att äta, amma och vila?

Jag snittar 4h sömn nu och vet inte hur jag ska orka om jag inte kan vila under dagen. Kommer ha Semlan på fsk 9-14 tre ggr/v. Hon är ju världens raraste, men väldigt aktiv och just nu väldigt "kan själv", samtidigt som det blir konstanta sammanbrott när hon inte kan, eller får, göra själv.

Det får nog bli till att åka på mycket äventyr. Om jag är körbar, vill säga. Har ingen jag kan lämna stora hos med kort varsel, eller kort tid, och sova och lämna henne med lilla vågar jag inte. 

Bekant konstant

Jag har ett  konstant jättesockersug! Man behöver ju mer energi när man ammar än som gravid, så man ska väl inte bli förvånad. Eller så är det för att hålla sig vaken som kroppen kräver snabba kolhydrater... Levde på kaffe och kakor när jag var föräldraledig med Semlan.

Far är rar

Idag var vi och firade farfar på Fars Dag. Knyttet var så nöjd då i hans famn och farmor kastade låååånga avundsjuka blickar tills turen kom till henne. 

Nu går ögonen går i kors efter två timmars försök att natta Knyttet. Pappsen vankar runt med henne. Eftersom hon är väl medveten om att den där skäggiga typen inte har någon mjölk att erbjuda (och hon för den delen är rund som en boll av allt ammande) hoppas jag hennes två blå ramlar igen mer än någon sekund nu. 

Finaste sover f.ö. på soffan på eget initiativ, för att inte störa med snark och hostningar. Då orkar han dessutom bättre med fyraåringen imorgon och kan ge mig sovmorgon, eller en lur under dagen. Kan inte klaga på det upplägget

Pappa funkar annars fint, så länge Knyttet inte är hungrig och det var samma med Semlan. Semlan var t.o.m. ofta mer nöjd hos pappa än mig när hon var bebis. Hos honom ligger/låg de nöjda på hans bröst, men hos mig är/var det mest order om att serveras mjölk pronto, helst igår. 

Jag förtår att töserna gillar sin far. Han är varm, lugn och redan van vid en krävande tjej innan de små kom till världen ;-)

Hur vet man att delad kärlek inte är halv?

Här gården mesta bra med Knyttet. Storasyster har däremot inte haft en bra dag och det var gråt och protester från det att hon vaknade tills att hon kom iväg till förskolan. Det är inte kul att dela med sig av sin mamma, även om man tycker om sin lillasyster! 

Plötsligt ska det bara ätas om man får sitta i mammas knä. Välling är det enda som gäller på kvällen, fast vi hade slutat med det för flera veckor sedan. Stackaren har massor med mardrömmar. Det blir kaos om det inte är mamma som väcker och klär på om morgonen (kan/vill inte själv nu) och nattar om kvällen. Och hon blir superarg om pappa ens frågar om han ska hjälpa till med något. 

Semlan vill ju så klart vara säker på att hon fortfarande är lika viktig och att jag finns där när hon behöver mig. Jag förstår det. Men som det sliter i hjärtat när jag ser hur ledsen och osäker hon är! Jag är glad att hon är så pass stor att vi kan prata lite om det, men allt är så nytt och det behövs tid för att hitta tryggheten igen. Dessutom kan ju jag och hennes pappa babbla allt vi vill, men Semlan måste ju själv kunna känna det för att tro på det. Vi jobbar på det, men det är inte lätt! Och jag minns ju själv hur jobbigt det kunde vara med syskon ibland.

Tålamod, tålamod...

Två veckor

Här verkar mjölken ha runnit till med råge! Knyttet behöver knappt suga. Verkligen skönt, med tanke på allt strul med Semlan, fast det gör ont den här gången också.

Idag var det tvåveckorsträff på BVC. Knyttet ligger 150g under sin födelsevikt. Sköterskan lät inte helnöjd, men sa inget direkt om det. Bara att jag skulle byta bröst efter 20 minuters amning om hon inte släppt själv, så att hon inte blir för trött för att äta tillräckligt. Sen kunde jag låta henne gosesnutta "efter maten" på andra bröstet om hon vill det och det funkar för mig. Fast det är ju typ det jag gör :-/

När ska vikten senast ha vänt? Och kan det vara så att hon växer mer på längden istället? Storasyster låg ju en kurva under medel på vikt och en över på längd, så lillasyster kanske blir lite samma? När ska man bli orolig? Jag är det inte nu, men det är ju bra att veta om det finns några varningssignaler att titta efter.

Hur många är lagom?

Det pratas ibland om "gamla mammor" och det som avses är de som anses vara på sluttampen av sin fertilitet. Den inträder magiskt på 35-årsdagen och är baserad på fransk statistik på 1700- och 1800-talen, utan att ta hänsyn till annat än födslotal och mödrars ålder. Lite för trubbigt för att ha fått sådant genomslag, kan jag tycka.

Jag är 37 och tycker egentligen inte alls att jag är för gammal för en trea, men med tanke på hur risigt jag mådde hela graviditeten, att jag knappt känner att jag räcker till för två och att vi redan är lite väl trångbodda, så får det räcka med två. Dessutom är det ett antal min man och jag kan enas kring: han sa 1-2, jag sa 2 eller 4. Haha! 

Appropå sänghoppande

Vet inte hur ofta vi har diskussioner av typen 

Semlan: "men inget hände!"

Jag: "men något KUNDE ha hänt!"

Knyttet verkar mycket lugnare. Eller så är Finaste & jag luttrade.

Tvåbarnschocken

Efter två dygn med bara Knyttet kom Semlan hem från mormor och morfar. Så tung hon är! Och vilken hoppjerka! Vill ju låta henne vara delaktig så mycket som hon vill, men det känns svårt att kombinera en virvelvind med en liten ömtålig tvådagars. 

En fyraåring som hoppar i sängen samtidigt som jag ammar är lite läskigt, minst sagt. Ville ge det ett försök när hon ratade pappa till förmån för lillasyster. Började gråta av smärta när M tog tag och började suga. Fick 100 frågor pga detta under hopp. Och så ska man gärna svara pedagogiskt...Ha ha, fet chans! 

Mjölken börjar rinna till och brösten är svullna, hårda och ömma. Bröstvårtorna gör ont. Stygnen och hemmorojderna i underlivet gör ont, speciellt som jag har slemhosta, men kan inte ta någon medicin pga amningen. 

Ammar för glatta livet, handmjölkar, äter lösande mat, smörjer bröst och rumpa om och om igen. Går omkring ned mjölkuppsamlare och masserar brösten. Hoppas lillan inte får min hosta och försöker tänka att detta löser sig snart.

Var jag duktig?

Ibland ges beröm för att man klarat av att föda barn utan smärtlindring, eller för att man haft en snabb och därmed "lätt" förlossning. Det känns väldigt märkligt i mitt tycke.

Jag fick bäras in på förlossningen för benen bar inte, vi hade full panik på rummet med fyra barnmorskor, plus undersköterskor och läkare och jag lovar, det var inte det minsta spännande att höra orderna ropas över ens huvud om vem som skulle göra vad, samtidigt som jag själv inte hade någon som helst koll - eller kontroll - över kropp, eller sammanhang.

 När jag blev igångsatt hann min man och jag prata om hur Semlan skulle komma att se ut, vad vi ville göra när vi kom hem osv. Det var huvudsakligen lugnt, harmoniskt och väldigt spännande. Jag hann med ett långt bad, latensfasen och utdrivningsskedet var hanterbart smärtsamma (dock inte öppningsskedet, men det var 2 av 20h och jag fick all smärtlindring jag bad om). Efteråt kände jag mig som värsta superkvinnan och ville direkt göra om det.

Den här gången är jag övertygad om att jag aldrig någonsin mera vill bli gravid och föda barn igen. Jag är bara tacksam för att min man hann hem så att vi kom in i tid. Fy fan om jag hade behövt gå igenom detta ensam hemma! Man ska inte förleda sig att tro att en snabb, spontan förlossning är enkel, vare sig för kropp eller psyke. Jag tycker inte man ska betygsätta sin förlossning utifrån drömbilden heller, för det enda som faktiskt spelar någon roll är att ens barn får komma till världen utan att råka illa ut på vägen. Hur barnet kom till världen är en del av barnets historia, inte dess värde, eller ens eget som mamma och kvinna.

Prestige och myter ställer till så mycket dumheter i huvudet på en. Tänk om man hade kunnat gå in i föräldrarollen med vetskap att omgivning och vård skulle backa upp en när man behövde och om man hade haft lite mindre förväntningar och större ödmjukhet?

Ligger problemet hos kvinnorna? De BM jag träffat skulle jag inte säga har gett intryck av att tycka att det är "duktigt" att föda utan smärtlindring. Däremot vet de ju mer om biverkningar och behovet av timing än en annan och har kanske inte samma övertro som den som föder barn 1-2 ggr i sitt liv heller. Samtidigt kan jag tänka mig att de blir hemmablinda av all smärta de ser, för den är ju normal, även om den som upplever den känner att den är omänsklig. Det finns ju de som föder utan något och inte tycker att det gjorde ont alls. Visst, en klar minoritet, men jag kan undra vad mer de förnekar? Att jorden är rund? Eller så är vi alla olika och barnmorskorna ska ta oss alla igenom vad som är en vardagshändelse för dem och vårt livs största händelse(r).

Jag fattade ju t.ex. inte hur påverkad jag skulle bli av allt jag fick under Semlans förlossning,eller hur de olika preparaten skulle samverka/motverka, utan trodde jag skulle må som vanligt, slippa ha ont och att det skulle vara som att bajsa, typ.

LURAD!

Knyter an

Lillan ligger och hummar i sömnen. Inga missnöjda ljud, så mysigt att lyssna på! Känns tryggt. Vaknar till och klappar lite då och då på henne. Senaste dosen smärtstillande har verkligen tagit! Låg och kände hur magen krampade, men utan minsta obehag eller smärta. Så enkelt allt känns nu! Det går ju säkert över, men underbart att allt funkar nu, så att jag får vila. Måste förresten ge en eloge till Finaste som varit en riktig klippa. Nästan så jag förlåter honom för att han sa "Det här gick ju lätt!" ;-)

Knyttet är här!

En timme och en kvart efter att jag skrivit förra inlägget kom Knyttet!

Jag var på toa och höll på att torka mig efter att ha kissat när det knakade till och det kändes som om jag kissade på min hand. Tänkte att "nu får det väl ändå vara slut på äckligheterna i den här graviditeten!", men kom sen ihåg att jag läst om att det kan knaka innan vattnet går.

Jag skickade ett meddelande till Finaste som stod och väntade på sitt försenade tåg. Tre minuter efter att vattnet gått kom första värken, så vi kom överens om att han skulle vända hemåt. Ringde svärmor och bestämde hur hämtningen av Semlan skulle gå till, sedan mamma för att berätta att det var på gång. SEN ringde jag förlossningen. Det var 40 minuter innan allt var över. På KK tyckte de att de skulle ringa en ambulans till mig, att jag lät ansträngd. "Nej, nej, det här går så bra så, min man är här om 20 minuter", sa jag glatt, trots att han var 45 minuters promenad bort. Jag trodde ju det skulle ta 6h efter vattenavgången som sist.

Jag beslöt mig för att ta en dusch och klä mig, men just som jag skulle in i duschen började fostervattnet forsa och det var rosa. Vad betydde det? Blod?! Jag gick från glad och exalterad till livrädd i samma stund och ringde förlossningen som återigen upprepade ambulanserbjudandet, men jag insåg att den inte skulle hinna fram innan Finaste, så jag lade på och ringde honom. "KOM NU!!"

Finaste hade då sprungit 2 km, men stoppade en bil och liftade resterande 2 km hem. Bussen går bara tidiga morgnar och kvällar och någon taxi fanns inte tillgänglig. Jag hade av samma anledning bilen hemma för att kunna köra till KK för bedömningen inför igångsättningen. Bussarna från Finastes jobb går ofta till sjukhuset, så det kändes som den bästa lösningen.

Han kom hem mellan två värkar och jag hade lyckats duscha och få kläder på. Jag meddelade vad jag och farmor kommit överens om, han fixade det och lade ett av spjälsängens kisskydd i baksätet för att fånga eventuellt läckande fostervatten.

Just som Finaste höll på att hjälpa mig till bilen kom tre mammor på väg till förskolan intill förbi vårt hus. Jag kände igen en som tjejen i nummer 8 och väste "Nu kommer bäbisen". Samtliga såg rejält uppskrämda ut!

Finaste körde - i mitt tycke - alldeles för lugnt och snällt på vägen till KK. Jag hade ungefär två värkar per tre minuter och kroppen var helt speedad! När krystvärkarna kom kunde jag nästan inte avgöra när en slutade och nästa började. Den första krystvärken kom vid Lunds gamla brandstation, andra vid trafikljusen strax utanför sjukhusområdet, tredje utanför patienthotellet och fjärde just efter att han ställt bilen precis utanför KKs entré och hjälpt mig innanför skjutdörrarna. .Då vek sig också benen på mig. En kvinna såg oss och rusade fram. Hon tog mig under vänstra armen, Finaste under högra. Sedan släpade de mig fram till dörren in till förlossningen och ringde på. En sekund gick, INGEN KOM. Då började vi alla tre bulta på dörren.

Dörren öppnades och där stod en arsenal med folk. Jag bars in på rum 4 och lyftes upp på en säng. Rummet surrade av röster och rop. Något av det första de sa när vi kom in var "fostervattnet ser fint ut" och först då slutade jag tro att lillan, jag, eller vi båda skulle dö. Plötsligt var det bara Finaste, jag, en barnmorska och en undersköterska kvar i rummet. Jag ylade att de skulle ge mig något mot smärtan, så att jag skulle klara av den, men de svarade kallt "Det finns inte tid. Om två minuter har du barn". De ljög. Det tog tio.

Totalt 66 minuter efter första förvarningen - vattenavgången - kom Knyttet. 3.950g och 50 cm och med en rödblond kalufs. Min första tanke var ett chockat  "Men det är inte Semlan?!"

Hon skrek så snart hon var ute och alla värden var fina för oss båda, tack och lov. Till skillnad mot storasyster ammade Knyttet dessutom bra på första försöket. Skönt, men jag är redan öm i brösten!

Det gick verkligen undan och det är först nu det börjar sjunka in vad som skett. Visst är det skönt att plågan var över så fort, men psyket hängde inte med och fy fasen så ont det gjorde! Efter att Semlan föddes önskade jag att få göra om det direkt efteråt. Den här gången känner jag att jag aldrig vill göra om det. Men hon är ju så fin, vår lilla tös, och värd resan. Jo, man kan visst älska en unge fast graviditeten coh förlossningen var plågsamma! Nu ska jag bara överleva eftervärkarna. De är ju nästan lika illa som de jag hade mellan vattenavgången och krystvärkarna! Ett par gånger har det varit så det svartnat för ögonen. Just nu fine and dandy, dock, eftersom jag har fått smärtlindrande. Tydligen kan eftervärkarna vara mer intensiva när det gått fort. Kroppen protesterar, sa BM.

Bedömningsdagen

Nu är det bara några timmar kvar innan det är dags för bedömning inför morgondagens igångsättning. Skönt, trots att det är lite nervöst. Har haft få, men starka sammandragningar i natt. Livmodern har tryckt som fasen på blåsan under sammandragningarna på sistone och i natt var det så pass att jag trodde jag börjat läcka fostervatten. Förmodligen var det dock en kombination av utmattad blåsa och rikliga flytningar. Blä! Man kan ju skriva upp det på listan över saker som man inte vet om man hade velat veta skulle kunna hända under en graviditet. Shit vad jag ska knipa och träna blåsan sen! Så här kan man ju inte ha det! Tänk: om två dagar ser jag mina tår igen och har förmodligen tappat 1/3 av gravidvikten. Jag kommer att ha ont överallt, ha fått vår lilla skatt och gissningsvis ha enorm sömnbrist. Idag längtar jag något enormt efter detta!

Kontrast

Det kanske är normalt att vara rädd inför en förlossning, men det står i en så skarp kontrast till omvärldens (medias?) bild av bebislyckan. Som när man träffar någon som ooo:ar och ahh:ar över magen och frågar hur man mår, då svarar jag kallt "Skit, men det är iaf snart över". Orkar liksom inte stämma in i glädjetjuten och har inget emot att döda konversationer längre. Fast ofta kommer det då något om hur mysigt det är med bebisar, vilket jag absolut tycker, men jag är ju livrädd att få en kolikbäbis till! Jag antar att det är rampfeber och att det går över. Med eller utan tvång. För så märklig man är som inte är uppfylld av lycka när man vare sig kan äta eller dricka vad man vill, bajsa eller röra sig, samt plötsligt är allmän egendom att röra och kommentera

Rädd

Fyra dagar max tills vi får träffa vår lilla. Jag är skiträdd nu. Sist hade jag förväntat mig övertid och allt skedde kontrollerat på sjukhuset. Nu ska jag själv begripa när det är dags att åka in, vet inte när det händer (om det händer före torsdag), eller något. Alla namn vi pratat om känns hemska, Semlan säger att hon aldrig ska leka med bebisen, själv har jag mest längtat över att få graviditeten avslutad. Hur ska jag kunna gå igenom en förlossning? Hur ska jag kunna älska ett barn till? Hur ska jag kunna vara mamma till två? Och blir det samma tillvaro under isen som efter Semlan?

Världens bästa Semla

I natt sov jag 2,5h i sträck (efter två entimmarslurar kan tilläggas). Vaknade och kände mig som en ny människa, fast ohyggligt kissnödig. Gick på toa och läckte när jag skulle sätta mig för att trycket mot blåsan blev för stort när jag böjde mig fram. Fräscht! Ja ja. Det blir bättre sen. Man får vara tacksam för den vila man får vid det här laget iaf. Idag blir det kalas för älskade Semlan som fyller fyra år. Vi bjuder på hemmagjorda kokostoppar, cup cakes och prinsesstårta. Pappsen blandade ihop paketen, så nu ska hon absolut ha på sig hundtröjan som hon egentligen skulle fått senare, istället för kläderna jag hade tänkt. Får svälja stoltheten och inse att hon inte har mindre vilja nu, än när hon kom. Haha! Det gör jag rätt ofta för snuffsan!

Nyktert

Sedan grillsäsongen har det alltid funnits alkoholfri öl hemma. På sin höjd har Finaste väl druckit två starköl om det varit helg sedan dess. Någon mer när det varit fest och då har han ju inte varit körbar, men ofta har han bara druckit alkoholfri. Någon gång tar han en liten whisky, men "förkylningswhiskyn" tog slut igår och han har sagt att han ska spara finwhiskyn tills vi är hemma med Knyttet och kan fira lite, så jag tror nog han själv tänkt ta det lugnt nu. Sist bodde vi ett stenkast från närmsta sjukhuset, men då höll han sig ändå helnykter sista veckan innan BF ungefär. Nu har vi ju flyttat en bit utanför stan och är beroende av bil, eftersom taxitillgången är osäker. Med tanke på hur säkra vi båda var i natt på att det skulle dra igång behöver jag nog inte be honom om att inte dricka nu, men det är väl lika bra att ta upp det, så att vi är på samma våglängd.

Falsklarm igen

Ytterligare en natt full av värkar. Vaknade flera gånger för att de var så kraftiga att jag vek mig dubbel. Lite svårt att följa med och slappna av i det läget! Sen drog det på så att jag hade 2 min emellan innan mellan kl 02-04 innan det dog ut. Där låg vi vakna och trodde vi skulle få åka in, men det blev till att knoppa in ett par timmar istället. Kl 06 vaknade dottern och då var det lika bra att gå upp tills mannen tagit henne till förskolan. NU ska jag och min träningsvärkiga mage sova, hoppas jag. Undrar lite försiktigt om någon bättre vetande kan svara på frågan: Till vem reklamerar man sin kropp?!

Hur känns det när man ska föda barn?

Idag är det en vecka till igångsättning ifall knodden inte redan kommit då iaf! Skulle inte sätta pengar på att jag klarar det med förnuftet i behåll, men ändå! Nedräkning på allvar! För varje liten bit som Knyttet sjunkit ner, så har hon vuxit lika mycket, minst! Men nu känns det som om det är stopp i magen och fogarna känns också av! Små steg och mycket tid, så går det. Får ladda med kaffe också, tror jag. Och en lur...kanske godis. För en oväntad konsekvens av att vänta barn är den obefintliga dygnsrytmen. Jag är glad om jag sover 1,5h i sträck mellan kisspauserna. Brukar bli 30-90 min i taget och 3-4 kisspauser per natt. Om jag har tur somnar jag om inom en halvtimme från att jag varit uppe, men det blir ju lätt flera timmar vaken när kroppen verkligen borde vilja sova. Då är det bra att man har en chans att sova igen lite någon gång under dagen, men det hjälper ju bara på orken, inte dygnsrytmen. Jag känner mig inte ett dugg klokare den här gången. Allt känns annorlunda, förutom att armarna verkar bli kortare ju närmare BF jag kommer. Eftersom jag blev igångsatt pga havandeskapsförgiftning sist, så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna avgöra när det startar. Krystvärkarna var rätt uppenbara, men innan dess har jag ingen aning om hur starka värkarna var i respektive fas, t.ex. Så när ska man åka in, liksom? Har haft ett par perioder när jag klockat värkar var tredje minut i flera timmar, men det var bara latensfasen. Vill ju hinna iväg i tid, men inte så god tid att jag blir hemskickad.

Bli där du är!

BF-9 och det enda jag har fått är snuva, hosta och halsont. På lördag ska vi ha kalas för blivande storasyster, så nu får lillasyster banne mig hålla sig lugn tills på söndag iaf, så att jag orkar med både kalas och förlossning. Vill ju inte vara den som gör vare sig min egen, eller någon annans, nyföding sjuk heller. Jag är inne på tredje eller fjärde dagen med lös mage. Inte diarré, men så jag fått sno mig rätt bra till toa (och det funkar ju bra när man är stor som en flodhäst). Undrar om det betyder något? Hur långt innan förlossningen kan magen vända så? Har enormt mycket flytningar också, så jag ringde min BM och undrade om jag kunde fått bakteriell vaginos, eller svamp, fast det inte liknar endera. Hon trodde det var pga att jag är så nära BF. Då ökar flytningarna massor för att städa rent och hålla infektioner borta. Så, hur slemmigt det än må vara är jag ändå rätt impad av hur min kropp jobbar på och förbereder! Har känt av vad jag tror är foglossning idag också. Det känns ju onödigt att det kommer såhär på sluttampen när jag knappt märkt något av det innan.

Följetongen fortlöper

Helgen har varit relativt lugn. Kraftigare förvärkar när de väl kommit, men inget direkt regelbundet eller tätt. Hoppas kroppen kraftsamlar snarare än ångrat sig. Fick sova ut i morse och vakna av mig själv. Var jättepigg i säkert 2h, men är nu lustrött igen. I vilket fall är det skönt att känna att man får vara pigg lite då och då mellan plågorna. Med Semlan blev jag igångsatt och då tog det 23h från start till slut. Nu har jag haft förvärkar sedan d. 25/9, dvs 19 dagar. Visserligen har det i mitt fall inneburit att jag är igenom halva latensfasen, men det är rätt påfrestande att gång på annan tro att det verkligen är på gång. Ljuset i tunneln är min igångsättning d. 23/10. Det är iaf bara hälften så långt dit som min latensfas hittills varat. Jag är varm dygnet om och går bara i en tunn kofta utomhus, fast folk börjat med vinterjacka. Inte ens halva oktober har gått, så jag kan jag tycka att det är rätt fånigt med vinterjacka nu. Normalt skulle jag haft en tunnare, vindtålig jacka utomhus så här års. På nätterna svettas jag massor och får ofta byta sovtröja, trosor, vända på täcket, eller lägga en filt över pölen på lakanet. Minns inte att det var så här sist om nätterna. Hela familjen är förresten sjuk, men som tur är är ingen av oss speciellt illa däran.

Puh!

Farmor & farfar kommer hem från sin semester ikväll. Då slipper vi oron för hur vi gör med storasyster när det drar igång!

Hur länge?

Tösen är kvar i magen. Idag är jag på 38+0, men det känns som om jag är på övertid sedan länge. Jag kan inte röra mig utan att få sammandragningar; inte ens vända mig i sängen. Magen är öm och konstant hård. Tror hela tiden att det snart ska dra igång, men icke! Jag har perioder varje dag med förvärkar som trycker nedåt och tror säkert jag är än mer öppen nu än då jag var hos läkaren i tisdags, men det är så jobbigt att aldrig få vara smärtfri och Alvedon hjälper inte ett jota. Det jag tycker är jobbigast är dock att inte känna längtan efter barnet. Det får liksom inte plats mellan alla krämpor och det dåliga samvetet för att inte orka med det barn vi redan har. Semlan är på riktigt, men bäbisen syns liksom inte och finns därmed inte, fast jag känner hur hon sparkar och bökar. Visst kommer stunder när jag sitter och pratar med lillasyster, går och klämmer på sakerna hon snart ska ha osv, men de överskuggas av den desperata önskan att helvetesgraviditeten ska vara över snart (eller bara vara en ond dröm). Jag längtade i två år efter att få vara gravid och få barn igen. Nu känns det som att det knappt går en dag utan att jag bölar för att det är så. Finaste påstår att det var så här på slutet sist också, men allt jag minns är att han alltid ställde saker så jag inte nådde dem på matbordet, att jag spillde på magen och hur jag frossade i te och scones med lemoncurd. Max 12 dagar kvar iaf, innan jag blir igångsatt.

Vem handlar det här om egentligen?!

Min man blir stressad av att jag har värkar, säger han. JAHA! Men jag har ONT och är inte rätt person att be om hänsyn, eller ta emot klagomål! *mutter*

Nu då?!

Här ligger man vaken med rejäla, tryckande värkar var tionde minut. Däremellan trycker sig bäbisen nedåt för allt vad hon är värd. Aaaaaaaj! Med tanke på att jag ska på massage kl 11 är det bäst att tösen tar det lugnt med att komma ut tills jag är hemma igen.

Klumpedumpe

Har insett att mina converse är bästa gravidskorna. Hålfotsinlägg i och hårt snörda, så klarar fötterna sig från att svullna. Sen sätter ju mina sd stopp för promenader längre än genom huset, eller från ytterdörren till bilen på uppfarten, så det kanske är därför händerna är mer svullna...och satan så klumpig man blir. Speciellt nu när magen gör armarna så jäkla korta! Får man lov att berätta något helt osannolikt? Mitt järnvärde har gått upp! Från kring 125 senaste halvåret till 135 idag. Nu ska jag inte träffa min underbara BM igen förrän på efterkontrollen, för nästa träff blir läkarkontrollen på spec-mvc innan igångsättningen - om vi når dit. "Du vet att det är förbjudet att ha barnvakt då?" sa hon och skrattade. Då kändes det nästan som om vi faktiskt ska ha barn. Angående de där förbenade förvärkarna jag hade natten mot söndag (3min emellan i 3h innan de plötsligt försvann), så hade de ju öppnat upp inre livmodermunnen 2 cm och tappen var 1,5 cm mot normala 4 cm. Min BM påpekade att det innebar att halva latensfasen var över redan. Det hade jag inte haft en tanke på, så jag blev superglad!

Besök på Spec-MVC

Läkaren undersökte mig och tyckte det såg bra ut. Inre modermunnen öppen 2 cm, tappen 2 cm. Inbokad en gång till för kontroll på BF-2 och igångsättning blir dagen därpå. Han trodde det skulle räcka att ta hål på hinnorna, men att det skulle komma igång av sig själv innan igångsättningsdagen. Otroligt lättad över att veta att vi har vårt Knytte senast på BF.

Nu ger jag snart upp!

Först tio nätter med förvärkar, sedan en natt med fejkvärkar. Hoppas innerligt att det inte blir fem dagar till med hattande. Fick ett par timmars sömn nu iaf och drömde så klart att kompisarna som väntar barn i november och januari var längre gångna i sitt öppningsskede. Killen till tjejen som var öppen 141(!) mm satt och drygade sig på vårt gemensamma nyårsfirande (nyår i oktober?!). Han hade en fairtrade-chokladkaka(!) instucken bakom vänsterörat, samt en ännu inplastad cigarr som han emellanåt satte i mungipan istället. Han är astmatiker, så jag begrep inte vad han skulle med cigarren till. "Så jävla typiskt att de hinner före", tänkte jag.

Nej.

Och nu var det slut, efter tre timmar med regelbundna värkar. Vafan!

Börjar det nu?

Hur ska man tolka det när värkarna blivit tätare, men kortare och mindre intensiva? Värkar var tredje minut, varar en minut, men är inte sugen på att åka in på falsklarm. Ringde närmsta förlossningen, men där var fullt och barnmorskan verkade så stressad att hon knappt förstod vad jag sade. Ringde förlossningen närmast Farmor & Farfar som ska vara barnvakt till Semlan och de tyckte vi kunde åka till F&F och avvakta där ifall vi inte ville komma in. Grejen är att jag aldrig varit på det sjukhuset och i nuläget känner jag mig inte så trygg med att åka dit.

Min bästa huskur

Vad gäller huskurer är jag den sista att ge mig på dylikt, såvida det inte innebär jag+praliner+sofflocket. Dock har jag varit ute i strålande solsken och 18 graders värme och satt lite lökar i trädgården idag. Om jag orkar blir det några imorgon också. Ok, jag sydde en kudde och ett örngott till barnvagnen också, så jag får väl sy ett täcke och ett påslakan också någon dag. Om jag gitter och inte har några praliner hemma.

Please, please, please!

Jag vill ha en förlossning. Kort, lång, what ever. Typ nu, bara. Innan jag förlorar förståndet av allt ont. Är på 36+6 idag.

Slem i massor

Trots inte mindre än fem rejäla omgångar slem igår, så kom lite till i morse. Som att få ut en manet! Gånger sex! Hallå! Det ska vara ett barn därinne, inte ett stim ryggradslösa blötdjur! Äckligt, ja, men jag kan inte låta bli att imponeras. Var har den gömt sig? Hur jäkla mycket ska det komma egentligen?! Vid förra graviditeten släppte jag inte ens 10% av vad som kommit nu. Har t.o.m. googlat efter hur stor slemproppen är, men hittar ingen info någonstans. Kanske lite för äckligt att forska på. Finaste blev lite orolig när jag berättade om "slemproppen Orvar och hans sex småbröder", men blev lite lugnare när jag förklarade att jag vare sig tänkte beskriva utseendet, eller hade tagit foto som jag tänkte visa. Haha! Smarta jag har ätit nektariner, jordärtskockssoppa och ägg idag. Nu vet jag inte om jag har sd pga gaser som retar livmodern, eller bara har "vanliga" sammandragningar. På tal om äckligt: Har jag sagt att jag varit hos frisören? Luggen är nu så pass kort att det krävs ett under för att jag ska lyckas kräks ner den under den kommande förlossningen. Tänk vad man lärt sig ändå sedan sist!

Dagens agenda

Återvinning, sy klart babynest, handla mat, köpa galonvantar och packa det sista i BB-väskan. Och minst en middagslur!

Orkar inte med att sköta andras jobb!

Ringde spec-mödravården idag för att höra när jag skulle komma på återbesök och bedömning för igångsättning iom alla mina sammandragningar sedan v. 25. De hade en anteckning om att jag skulle bokas in till idag, men ingen hade bokat mig. Var likadant med sjukskrivningspapperna. Fick tid om en vecka. Är så trött och sliten och vill inte behöva bråka. En vecka kan jag iaf klara mig, tror jag. Har haft förvärkar i sex dygn nu och slemproppen har släppt på riktigt idag. Jösses vilken jätteklump!!! Vare sig förvärkar eller slemmis säger något om när det drar igång dock, därav är jag glad att ha fått en tid för undersökning iaf. 

Funderar lite på om jag hade kunnat ta allt med större ro om jag varit gravid innan internet...

Krypa under täcket igen

Här har det varit en kväll och natt med förvärkar, men framåt morgnarna ersattes de av en vild bebis istället. Har lyckats få ihop nog med sömn för att känna att jag nog orkar gå upp och äta frukost, men sen vill jag nog sova lite till.

Mot kli

Jag testade efter-sol mot min magklåda häromkvällen innan sängdags. Gick till sängs doftande som en piña colada och alldeles glansig i huden. Kände mig lite semester-glamorös tills jag såg mig i spegeln ;-D Ja, ja. Det slutade klia iaf!

När ska jag få sova?

Jag har haft förvärkar halva natten. Sen tog de slut och bebis började härja runt istället. När bebis lugnade sig gastade stora efter mamma och sen var det dags att gå upp. 

Livet är härligt.

Perinatal & värkarbete

Varit inne på perinatal idag kring lunch pga buksmärtor. Hade tydligen värkar var tionde minut. Märker det när jag sitter/står/går, men inte alltid när jag ligger. Nu under en stund kom de med 5 min mellanrum, så jag lade mig ner för att slippa känna mer än nödvändigt. 

Var öppen 2 cm, men det betyder ju ingenting. Har kommit lite blod i flytningarna nu på eftermiddagen, men jag antar att det beror på undersökningen. 

Lite tidigt än för att önska att något är på gång när man bara är på 36+1. Inget av ovanstående är ju heller entydiga tecken på att något är på gång i närtid och det är så frustrerande. Det kan ju lika gärna vara att det är såhär av och till i flera veckor, som att bebisen kommer närmsta dygnet.

Att vara ett team

Somliga människor begriper jag mig inte på. Mer bestämt de som orkar med att curla och "köpa läget" istället för att förvänta sig och begära ett vuxet beteende av sin partner. Finaste och jag har valt varandra. Vi bor och har barn ihop. Vi är ett team och därför hjälps vi åt efter bästa förmåga. 

T.ex. diskuterar vi gemensamt när större jobb ska göras, när någon av oss vill få egentid osv. Vi visar varandra omtanke och hänsyn. Visst fan blir det fel ibland, men då ber man om ursäkt, gör om och gör rätt. Så slipper man dessutom bli bitter och trist på köpet.

Jag vill inte bli arg gång på annan när jag tittar på min man. Jag vill känna att han ser mig, älskar mig och bli glad över hur förbaskat oemotståndlig han är på alla plan i resten av mitt liv. Håller jag tyst om saker jag anser är problem jobbar jag emot oss, inte för oss, och då kan jag aldrig få vare sig en förklaring, eller förändring. Fjädrar blir till hönor och jag sänker mitt egenvärde från att vara en person och partner, till att vara en passopp som ständigt jobbar med att hålla ytan snygg samtidigt som jag själv går under.

I helvete heller!

Helnattare

En annan har haft sd hela natten. Inte förvärkar alltså, ingen latensfas. Bara en överdjävligt jobbig livmoder. Helt slut idag :-/

Pin kiv

I natt har jag haft en värk. En endaste. Alltså: BESVIKELSEN! 

35+5 idag, så det är lite tidigt för allt att dra igång, men jag är öm ända ut i huden på magen idag och längtar verkligen tills graviditeten är över. Smörjer mitt trum-spända skinn, men det hjälper inte det minsta mot ontet.

I förrgår bröt jag ihop över att Finaste kan leva som vanligt, men det är ju inte sant. Han är inte fysiskt förändrad, eller påfrestad som jag, men han får ta mycket mer jobb hemma och det mesta som har med Semlan att göra. 

Jag resonerar iaf som så att om han ska ha en chans att förstå och vara delaktig, så måste jag berätta vad som försiggår. Både det bra och det dåliga, utan att bry mig om att jag kanske låter gnällig. Det lovade vi ju t.o.m. när vi gifte oss

Underbara Erika!

Idag var det BM-besök för mig och alla värden var fina. Knyttet har fixerat sig. Jag frågade varför man kollar efter det och tydligen är det så att om vattnet går kan något hamna före barnets huvud om det inte är fixerat. En arm, eller navelsträngen, t.ex. Det kan försvåra förlossningen lite, så det är viktigt att hålla reda på så att barnmorskorna vet vad de har framför sig. Oftast är det inga problem dock och navelsträngen kan man kränga över barnet på vägen ut. 

Min BM verkar säker på att förlossningen kommer att gå snabbt och bra. Det kändes fint att hon berättade att man ofta orkar med allt efteråt bättre som omföderska av just den anledningen också. Fast nu har jag ju föreställt mig världens mest underbara drömförlossning och börjar nästan bli rädd att bli besviken om det inte blir så. Dessa hjärnspöken! Hon tolkade läkarutlåtandet från förra veckan som att jag blir igångsatt mellan 37+0 och 39+6 om det inte startar av sig självt iaf och då är det svårt att inte känna sig lite lättad. Tanken på övertid är ju inte direkt lockande. 

Önskar att alla barnmorskor jag träffat hade varit så trevliga, inlyssnande och lugnande som min nuvarande. Hon är alltid på gott humör, lite mer upplyst och lugn efter våra besök, även om jag mår skräp. Just nu hatar jag min onda mage. Det spänner och svider och gör dessutom ont att ha minsta lilla emot. T.o.m. ett löst linne! 4v kvar på fredag. Hur ska jag orka?!

Bästa åldern melan syskon

Min fyraåring kommer ihåg att jag inte kan leka/bära/röra mig osv. som vanligt från gång till gång som jag påminner henne. I stunden finns det dock inte ett spår av eftertanke. Det får liksom inte plats, det är inte så att hon är självisk. Jag är faktiskt tacksam för att det tog över ett år för oss att bli gravida och att Semlan nu är så stor att det i viss mån går att resonera med henne. 

Hade önskat att ha max tre år mellan barnen, så att de skulle kunna leka mer ihop, men det känns otroligt oviktigt nu när det känns som om man mest ska överleva från en dag till nästa. Nu tänker jag istället att de inte kommer att konkurrera med varandra. Fast mest på min egen överlevnad. 

Fattar inte hur folk vågar planera och skaffa barn tätt, typ under 2 år mellan, även om jag ser fördelarna med det på sikt. Vi hade inte en tanke på att försöka förrän Semlan närmade sig 2,5 år. (Och sen tog det som sagt sin lilla tid). Kollar jag på mina kusiner, klasskompisar och nuvarande vänner är det ju nästan ingen som har syskon med mindre åldersskillnad än tre år.

Loss of sleep is the new black

Man har onekligen fått revidera sin syn på vad en god natts sömn innebär. 

Noterade att jag börjat få svarta ringar under ögonen nu, så nu syns den dåliga sömnen också. Dessutom har händerna svullnat och domnar bort ibland. Jag har inget riktigt grepp, eller kanske snarare styrka i händerna, så jag tappar och välter saker hela tiden. Har blivit otroligt fumlig, mao.

Sidbyte

Jag tyckte att jag hade fått sova rätt bra inatt, tills jag gick upp. Är helt slut idag. Insåg att bebisen har tassarna på andra sidan av magen. Jag var helt slut morgonen efter att hon vände sig från tvärläge till huvudet nedåt, så det är väl som det "ska" då. 

Den här gången ligger hon mycket mer upp och ner. Rumpan putar ut högt upp och nästan mitt på magen. Känns som om jag har haft en enda lång sammandragning sedan kl 6 i morse.

Trädgårdsjobb

Idag har jag planterat liljor, allium och ixia. Tack och lov grävde Finaste upp gräs och lade kantstenen på plats, men efter att ha grävt ur och toppat en skottkärra med sten och jord, grejat med jordförbättrare och rensat ur rötter och stenar, lagt lökar i rabatten och fyllt i rabatten igen, så var jag rätt mör. Vi bor i ett nytt hus och marken är stenhård av alla maskiner som kört där under byggtiden, så det tog sin lilla tid. Dessutom ligger tomten där det tidigare varit fårhus och betesmark, så man hittar ett och annat när man sätter spaden i marken. När vi satte häcken hittade vi dels en massa tegelsten, avloppsrör, bitar av krubbor och betonggolv, dels benbitar från får, inklusive en skalle. Tur man inte är känslig!

Jag tänkte mig iaf att vi skulle ha tre rabatter till...Får nog be om mer hjälp med de andra.

Besök hos barnmorskan

BM-besök idag. Huvudet mellan ruckbart och fixerat, magen delvis nedsjunken. Hjärtljud 135 slag/min, BT 120/75. Remiss skickad till spec-mödravård pga mitt ständiga magont, så får de avgöra om jag ska sättas igång. 

Frågade min BM om det inte var ovanligt snabbt att öppna sig från 2-10 som jag gjorde med Semlan. "Oj! Jo!" sa hon. "Det kommer att gå undan den här gången då!"

Jag ska kanske nämna det också vid besöket på spec-mödravården då...

När jag beklagade mig för min BM sa hon "men det ÄR inte långt kvar nu". Mitt svar var "Jag vet, men ju närmare jag kommer, desto längre bort känns målet".

Hålla sams

Det är inte alltid det lättaste att hålla humöret när man har att göra mmed en nästan-4-åring. Men ju hårdare jag är mot Semlan, desto mer tjorvar hon. Om jag säger att jag inte kan hjälpa för att magen gör ont, eller möter henne halvvägs med samma förklaring, så går det lättare. Dåligt humör smittar av sig, men det gör vilja till samarbete också. Tyvärr är jag inte så klipsk alla gånger att jag tänker på det i stunden. Det blir några duster om dagen med lilla fröken som ena stunden blir arg om man hjälper, och nästa blir arg om man INTE gör det. (Hon är lite som en gravid kvinna på det sättet!) Man kan iaf alltid säga förlåt och kramas.

Spärrballong

Jag är på 33+1 och håller på att bli galen på vilddjuret i magen. Hon är inte still en sekund! Till det känns det som om ryggen ska gå av och magen spricka. Speciellt när jag försöker bajsa. 

Träffade en tjej som var på 39+0. Insåg hur liten min mage är, trots omkretsen om 103,5 cm vid naveln. Hur stor ska jag bli egentligen?! Hur 17 ska jag orka?! Blir jag av med min ömma babianröv så jag kan få bajsa normalt igen, någonsin? När ska jag få sova mer än 1h i sträck?

Och hinner (orkar) jag sy klart det där snabla babynestet?

Förlossningsplaner

Vi har 20 min till KK och svärföräldrarna 40 min till oss/60 min till KK. Startar förlossningen under natten, så har vi redan sagt att då ses vi på förlossningen. Finaste får stanna vid dörren och hjälpa mig de sista tio metrarna in, sen tar ju barnmorskorna över och han får vänta utanför med Semlan på att farmor och farfar tar över. Sen ska hon ju ändå vara någon natt hos dem, så bara vi får med oss babyskyddet kan vi byta bil rakt av. Då kör de vidare med ev. sovande Semla och vi kan ändå komma hem med nyfödingen.

Låter lätt som en plätt, får se om det blir det 

Liten kämpe

Jag är otroligt glad över att vår dotter är 4 år, "kan själv" och går att resonera någorlunda med. Hade hon bara varit ett år yngre hade det varit betydligt tuffare och vi ska inte tala om kring 1,5 år, då Finaste och jag lika gärna kunde gått isär istället för att ta oss igenom allt det jobbiga då. 


Semlan är fortfarande liten och det är inte lätt för henne med en dubbeljobbande pappa och utslagen mamma med kort stubin, men vi försöker hjälpas åt allihop. Vissa dagar blir det många "förlåt", andra går det bättre. Har insett att hon nog har lite separationsångest nu, för allt har ändrats, mer ska ändras och ingen vet riktigt hur.

Lilla storasyster

Igår tyckte Semlan att jag var alldeles för sträng och valde pappa för nattningen. Vi brukar dela på det, men nu var det liksom inget snack om saken. Hon var trött på mitt domderande.

Märker att hon blivit mer orolig och vill ha mer närhet. Kvällsmaten ville hon äta sittandes i mitt knä, ibland gnölar hon bara istället för att prata. Om morgnarna vill hon inte gå till förskolan och hon vaknar på nätterna och vill att jag håller om henne tills hon somnar. Det är inte lätt att gå och vänta på en förändring som man inte vet vad den ska innebära! Närhet kan man inte ge för mycket av, så så länge jag har ork får hon det gos hon behöver av mig och detsamma från hennes pappa.

Svärmor tycker inte vi ska prata om bebisen i onödan, men vi kan ju inte plötsligt komma hem med en ny familjemedlem, utan minsta förvarning. Istället försöker vi prata med Semlan om vad hon lärt sig sedan hon var nyfödd och som hon kan lära bebisen. Vi ber henne om "råd" om hur vi ska göra om t.ex. både hon och bebisen vill ha gos och diskuterar lite kring det hon kommer fram till. Oftast kommer hon med väldigt kloka och insiktsfulla tankar, så man blir ju väldigt stolt  Och så får hon hjälpa till efter vilja och förmåga med saker jag har svårt för och själv göra saker som vi föräldrar skött åt henne. Många av dem helt i onödan, har det visat sig, som att göra en macka och hälla upp sin egen mjölk. Men fokus på att det handlar om henne, det här med att få syskon. 

Minns hur vi läste om regression på psykologin och tänker att om hon får vara lite mer självgående innan bebisen, så underlättar det tills dess. Backar hon sen, så finns det utrymme för att få vara liten, åtminstone ibland.

Rejäla kängor & vändningar

Vissa dagar känns det onekligen som att slutet är nära, fast inte på det sätt man önskar som gravid på sluttampen.  

Minsta ansträngning, så får jag sammandragningar så jag skulle vikt mig dubbel om inte magen varit ivägen. Det räcker att jag ställer mig upp från sittandes. Vända mig i sängen innebär av uppvaknande, toalettbesök och sen lägga sig på andra sidan. Om man inte inser att det rann till på vägen tillbaka mot sängen och får vända tillbaka igen för ett andra kiss. Sen får man se om det är stora barnet, bebisen, eller katterna som håller en vaken. 

Nu har bebisen blivit rejält stark och ger mig rejäla kängor så att jag tappar andan.

Hallabalå

Legat vaken i tre kvart pga bökande vilddjur i magen.

Så underbart att vara gravid!

Förra veckan (gravvecka 31-32) kom det vad som liknade lite slempropp vid två olika tillfällen. Det lär ju inte betyda något, men på onsdag ska jag höra med min BM omutifallatt. Har ilningar i tappen, vilket jag brukar ha just innan mensen kommer, så jag undrar om jag börjat öppna mig. Man kan ju gå så i flera veckor som omföderska, så det betyder ju inte nödvändigtvis något, men kan förklara varför slemproppen släppt. Annars...hård i magen, hemmorojder, ont i buken, blåmärkeskänsla här och var på magen, bitvis heltokig actionbebis, måste planera alla aktiviteter efter toalettillgång, sover illa och har foglossning. Men nu är det bara 60 dagar kvar...eller i värsta fall 80.

Ingen pratar om konsekvenser

När Semlan föddes sprack jag lite och blev sydd. Det var ju inte skönt, men definitivt något som låter värre än vad det är. Sedan tog det tio dagar innan jag kunde sitta utan att det gjorde ont. Värst var att bajsa och jag kunde känna mig rädd för smärtan, men jag hade fått movicol med mig hem från sjukhuset och det hjälpte så att det blev bra igen. Önskar att någon hade visat hur man liggammade på sjukhuset, för det hade underlättat rejält under dessa dagar. Det tog lång tid att få rätt på, men var sen bästa sättet att kombinera mat & vila för tösen och mig. Hon åt tills hon var nöjd och somnade, och jag somnade också. Åtminstone tills lilla sirenen drog igång och signalerade att det var dags för sidbyte. Vila och mys på en gång :-) Sen kändes det som om allt skulle åka ut ur underlivet ganska länge efter förlossningen, men jag minns inte hur länge det varade. Det blev bättre av knipövningar iaf. Andra krämpor jag fick var ryggont iom att magmusklerna delar sig när man är gravid, men magen gick ihop fint av plankor, så det löste sig, även om det tog tid innan den såg ut någorlunda som förr. Handlederna tog mycket stryk av alla lyft och allt bärande också. Minns när jag inte fått sova på flera dagar, hade ont i underlivet, ryggen, handlederna och mina såriga bröst. Usch så hemskt det var och oj som jag grät! Ville INTE vara mamma då. Hellre bli eremit på Himalaya! Då tog min man Semlan all tid under ett par dagar, utom när hon var hungrig, så att jag fick lite vila. Och det onda gick över, så klart. Men det litade jag ju inte på de dagar när det var som värst. Det värsta med alla krämporna var ju att inte veta om de ens hade ett slut! Jag vet inte om man ska ha det så som jag hade det, men jag tänker nu att det knappast kan bli värre med barn nummer två. Och i så fall vet jag ju att alla krämpor går över. Samma dag som Semlan log på riktigt mot mig var varenda krämpa bortglömd, precis som alla gravidkrämpor försvann så snart hon låg på mitt bröst. Men jag tror man måste ha folk att prata med om det jobbiga tills det är över. Både vänner, BVC och sin BM. Så man inte sitter ensam och mår skit i kropp och själ, så att man inte orkar ta till sig och älska sin unge. Det är klurigt nog att vänja sig vid att den där lilla finns och att känslorna inte kommer på en gång är det ingen som berättar för en. Så då sitter man där med dåligt samvete för det också.

75%

Idag har jag tio veckor till BF. En hel evighet, mao. Bebisen ligger med huvudet ner och livet har blivit lite lättare sedan hon vände sig innan i veckan, men handlar väl ändå i tio veckor till om att lyckas skita och sova. ;-)

Fullständigt vansinnig!!!

Haft en "fantastisk" natt. Vaknade en gång pga kissnödig, väckt 2 ggr pga katten som jamade och jamade, väckt en gång av Semlanoch kunde sen inte somna om pga att bebisen gjorde kullerbyttor. Summa: 4h sömn fördelat på 4 pass. För tredje natten i rad. Jag blir galen! Så nu ikväll kör min man upp katterna till sina föräldrar tills vi installerat en kattlucka. Frågan är bara om det går i en säkerhetsdörr och hur det påverkar garantier och försäkringen på huset. Är katten inne jamsar den utanför sovrumsdörren. Är den ute jamsar den utanför sovrumsfönstret. Man kan liksom inte vinna. Gick hem tidigt från jobbet för att få en blund. Har ju inte gått, så klart

Note to self

Trodde att jag skulle vilja ha fler barn innan jag fick Semlan, men nu när vi väntar Knyttet känns det verkligen inte som om jag vill ha fler. Längtade efter en tvåa, men sen får det vara nog!

Olyckligt aningslösa pappor

När jag var gravid med Semlan tyckte Finaste mest att jag skulle sluta gnälla och förstod inte alls hur jag mådde. På slutet trillade poletten ner och han blev mer omhändertagande. "Du tar hand om magen, så tar jag hand om dig", sa han och det var ju typ ta hand om magen jag orkade, så det var skönt att höra. Den här gången har han tagit mycket av jobbet hemma, plus Semlan och jag har tagit hand om magen och det jag orkat med utöver det. Har ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar med Semlis. Man kan inte förvänta sig att pappan begriper. De känner inte vad en gravid känner i sin kropp. Man kan i värsta fall försöka banka in det. Fråga: Vilket tror du är jobbigast? Att lyssna på hur jag mår och visa lite hänsyn, eller att ha ont och må skit dygnets alla timmar och inte få sova? Det är liksom bara för dem att skärpa sig och bete sig som vuxna människor, för det blir inte enklare när barnet är fött. Då kan man inte ha två barn att ta hand om som mamma. Man behöver vara två vuxna som vill och kan samarbeta.

Oro, längtan

Jag kommer att tycka att jag var en bortskämd skit i augusti när det blir oktober. Sist kunde jag knappt gå på slutet pga foglossning och hade havandeskapsförgiftning. Nu har jag nästan inga känningar alls av foglossning och mest ont i magen pga mina onskefulla tarmar. Jag är minst lika orolig som sist den här graviditeten. Nu tänker jag att vi omöjligt kan ha samma tur att få en så fin och underbar unge till. Det som hjälpte för de onda tankarna sist var dels när jag pratade med min mamma om förlossningssmärtorna och hur jag såg hur min hon verkligen drömde sig bort till när hon själv födde, att det onda verkligen inte spelade någon roll för sen fick man barnet i famnen. Att "ok, det gör ont, men vem bryr sig". Så jag tänkte att kroppen säkert vet vad den ska göra och bestämde mig för att lita på den först, lyssna på barnmorskorna därefter och allra sist vad jag trodde var viktigt och hade skrivit i förlossningsplanen. Finaste och jag hade gått på föräldrautbildning och två saker satte sig hos oss båda där: Vi tyckte nämligen dels att "kan de andra dårarna vara betrodda med att skaffa barn, så kan vi" (ingen hybris där, inte *haha*) och dels så fick vi en tabell med oss hem med hur lång tid de olika faserna tar. Hela förlossningen kollade jag på klockan för att se hur lång tid det skulle ta tills vi hade vår skatt hos oss och det hjälpte för att stå ut. (Tillsammans med ohemula mängder lustgas och all möjlig annan smärtlindring, få erkännas). Nu försöker jag tänka på hur fantastiskt jag mådde efter förlossningen. Jag var hög på adrenalin, kände mig som värsta stålkvinnan - sjukt imponerad över vad min kropp åstadkommit och supersnygg. Och jag tänker på hur jag låg och tittade på lilla Semlan när hon låg i sin pappas famn och sov efteråt och kände mig som väldens mest lyckligt lottade i hela världen som hade dessa två underbara älsklingar i mitt liv. Jag VET att det kan bli strul med förlossningen. Jag VET att amningen kan vara ett helsike. Jag VET att sömn är något som jag med lite tur kommer att få uppleva om 2-3 år. Jag VET att jag kommer att tro att det lilla nya livet ska dö när som helst och oroa mig mest hela tiden. Allt det där är jobbiga saker, men jag vet också att jag har klarat det en gång och kan klara det igen. Speciellt som jag nu vet att det finns en ände på det förskräckliga och att det roliga och fantastiska med att ha barn bara blir bättre när de växer. Och jag vet hur jag kommer att tuppa mig över underverket som om ingen gjort det förr. Vi oroar oss för att vi älskar våra små liv innan vi ens träffat dem. För att vi är ansvarskännande människor, för att vi är programmerade till att ta hand om dem och för att vi längtat så infernaliskt länge efter dem. (Speciellt såhär på slutet, när allt annat börjar bli plågsamt) .

Spann

Hittade uppgifter på Region Skåne där man skrev att igångsättning sker på 42+0, förutsatt att det inträffar en måndag till torsdag. Pga lägre helgbemanning bör man i möjligaste mån undvika fredag-söndag. Vill kvinnan, så får hon gå till 42+4, men det vill väl ingen som är vid sina sinnens fulla bruk?! Jag tolkar texten som att man sätts igång tidigare ifall 42+0 inträffar på fre-sön. Låter det riktigt? Isf har jag en sista möjlig dag för att få barn på :-D Räknar man 37+0 som första möjliga dag och att tiden mellan igångsättning till leverans tar två dygn, så har vi Knyttet hos oss mellan d. 4/10-8/11. www.skane.se/Public/SUS_extern/Verksamheter/Kvinnokliniken/Dokument/Pm%20f%c3%b6r%20externa%20v%c3%a5rdgivare,%20KK,%20Lund/Overburen%20graviditet.pdf För övrigt har min dag bestått av idel revbenssparkar. Tillsammans med min förstoppade mage har det inneburit att det känts som om jag ska spricka, eller iaf bryta några revben. Eller båda. Hur ska jag stå ut i tre månader till???

Tacksam?!

Jag är på 28+1 idag och får sammandragningar av allt utom att ligga ner. Jag kan inte skita utan att proppa i mig mängder av persikor, katrinplommon och dylikt. Inte utan att det känns som om att antingen barnet, eller tarmarna ska följa med ut iaf. Lungorna börjar bli väldigt små också, såvida man inte menar de yttre som är lite väl ivägen nu när jag gått från 70C till 80D. Jag har fått något som liknar en blodblåsa på mitt ena bröst. Vad 17 är det?!?
Jag väger lika mycket som jag gjorde 1½ månad senare i förra graviditeten och undrar hur tjock jag ska bli den här gången. Mitt enda hopp är att jag just börjat känna av fogarna lite grand och hoppas kunna röra mig lite mer fram till förlossningen än sist. Då började foglossningen i v. 8 och jag hade betydligt svårare att röra mig än under denna graviditet. Men oj, så trött jag är nu, oj så skön soffan är och oj så mycket Finaste är villig att göra hemma. (Jag vet inte om jag ska skämmas, eller vara glad för det). Har suttit på en stol i trädgården och livekommenterat Finastes trädgårdsfix (till hans stora förtjusning, så klart). Det är vad jag pallar idag. Till råga på alt gör värmen och sömnbristen mig dum. Jag har ju för 17 två hjärnor och bordevara dubbelt så smart nu! ;-)

Stabilt läge

Det där med vikt är konstigt. Nu har jag inte gått upp på en vecka. Tur att knyttet busar runt rejält om dagarna, så jag slipper undra hur det är. Tror också att det kan bero på att jag skippat järntabletterna några dagar och att magen är lite gladare. Har sluppit magontet jag haft efter middagen också. Men, men. Nu är det på det igen, så jag orkar med allt.

Hicka!

Jag tror minsann jag känt lite hicka hos knyttet i magen!

I boxarna

Baby to be / Apoteksgruppen

• Mössa strl 38/40 från Åhléns 
• Föräldrar & barn baby
• Handbok för gravida
• ELW ansiktskräm (för mamman tror jag)
• Windy pysventil (Frågan är om jag själv inte är i störst behov av den just nu...)
• Mam napp
• Multi-mam kompresser - lindrande för ömma bröstvårtor
• Multi-mam baby dent - lindrande vid tandsprickning
• TePe tandborste för 0-3 år
• Rabattkupong på Åhléns (20% på barnprodukter)
• Rabattkupong på Geggamoja 100 över 350
• Apoteksgruppen 50:- rabattkupong

Kronan apotek

• Mam amningsinlägg - ett par
• Mam nappflaska, 130 ml
• Mam napp (ligger i flaskan)*
• Multi-mam kompresser - lindrande för ömma bröstvårtor*
• Purelan 100 - engångsförpackning bröstvårtskräm
• La Roche-Posay - soothing repairing cream (rumpa/bröstvårtor oklart)
• Multi-mam baby dent - lindrande vid tandsprickning*
• Sebamed protective diaper cream
• Weleda nappy change cream
• Kronans våtservetter - astma- och allergi- samt svanenmärkta, parfymfria
• Oliva body lotion - engångsförpackning
• Badleksak
• Necessär i plast
• Rabattkupong på valfri bröstpump, 50:-
• Rabattkupong på kronans barnserie, 25%

Allt för föräldrar

• Ett utdrag ur en ny tidning, "Louis"
• "Föräldraguiden gravid"
• Rabattkuponger på apotek Kronan och Kappahl
• Kupong för gratis body från Kappahl om man blir medlem
• Man får 10% på allt i Allt för föräldrars shop, men inget intressant för oss att köpa

Idag har jag surfat och anmält mig för diverse babyboxar. Nu får vi se hur många telefonförsäljare och hur mycket spam jag drabbas av, bara för att jag vill ha några gratistidningar och blöjor. Kronan har en box för medlemmar och Apoteksgruppen har en som man beställer via nätet och sen hämtar i butik. Allt för föräldrar har också ett erbjudande på sin hemsida. 

Sen har man ju gratispåsarna på sjukhuset också, och de är väl de som är bäst egentligen, men jag kan inte hia mig. Visst var de på sjukhuset bra, men oj som vi fyllde papperskorgarna med reklam innan vi åkte hem sist!

Gick ut och jobbade i trädgården med magont idag. Det släppte inte av en timme på soffan, så jag tänkte att det var värt ett försök och det släppte när jag rörde på mig. Nu är buskarna grovtuktade och vi ska "bara" bara forsla bort klippet och slita upp halvmeterhögt (o)gräs på ca 40m2. Kul, kul. Men hjälper det magen ska man väl inte klaga och det är den träning jag hinner med.

Röjar Ralf

Igår tänkte jag röja i trädgården. Vi har ett halvdött buskage i tomtgränsen mot kommunens mark. Förutom att allt det döda är fult är det snårigt, taggigt och hänger in så att vi tappar sisådär 25 kvadrat. Allt utom Ica maxi var stängt i trakten, men de hade både grensax och räfsa, så jag fick i alla fall köpt hem grejorna. Sen blev det ingen tid att göra det, för vädret var ju inte riktigt passande, men idag har jag kommit en god bit på vägen i röjandet. Dessutom har vi rensat ur förrådet (så nu är carporten full med skit istället). 

Svärmor ringde och undrade hur länge de fick ha Semlan idag och det var välkommet att de behöll henne ett par timmar till, även om jag saknar vår snufs. De dagar då man både har tid, ork och lust att hugga i med dylika projekt är för få för att inte ta vara på.

Sittande gäst

Jag tillbringade gårdagen med att sitta. Ibland satt jag och åt, ibland satt jag och pratade, ibland satt jag och sov. 

Tur att dottern hade fyra andra barn att leka med, så min man också hann sitta lite. Alla utom det minsta barnen körde på högsta växel mellan 13-22.30. Då först, när jag frågade Semlan om hon ville ha välling, verkade hon inse att hon var trött. Efter vällingen kom klockan ifatt henne, för då kunde hon inte stå på benen. Hon stängde av och slocknade som ett ljus i bilen vid 23. Men i morse vaknade hon kl 8, piggast av alla. Tur att jag fick sova en stund till då och att hennes pappa var piggare än jag. Nu sover hon en välbehövlig lur i bilen på väg till farmor och farfar och vi väntar gäster inför en grillkväll. Om jag inte somnar först.

Noll lust att fira midsommar

Idag har jag huvudvärk, svårt att andas och magen känns som om jag har sammandragningar konstant. Och när jag inte har det, så lever Knyttet om därinne. 

Kul att jag tog på mig att fixa en massa mat till morgondagens kalaslunch då och att det måste göras ikväll.

Obeskrivligt matt

Usch. Vikten gör mig deppig. Sist gick jag efter den här: www.indiacurry.com/women/pregcalc.htm

Då följde jag min-kurvan första trimestern, medelkurvan andra trimestern och max-kurvan tredje trimestern. Nu ligger jag 4kg över vad jag gjorde sist vid samma tid, fast iofs bara 1 kg över max-kurvan. Håller jag mig där blir kanske slutvikten 1 kg över slutvikten förra gången? Jag hoppas att jag bara är på rätt kurva från början den här gången och att jag inte ska göra några större vikthopp som sist.

Ibland blir jag alldeles matt och måste sätta, eller lägga mig. Jag kan ha varit sprudlande pigg och utvilad precis innan. Händer oftast på morgonen när jag stått upp en stund. Minns inte det från första graviditeten. Kan det vara blodtrycket? Har känt av det sedan v. 8-10 iaf. I övrigt mår jag bra. Det är väl 1/3 kass och 2/3 bra, men inte så farligt kass när jag är det. Den här trimestern är ljuvlig jämfört med första.