De där som hävdar att HBT-personer är avvikande, psykiskt, fysiskt eller inbillningssjuka och onaturliga har uppenbarligen inte tagit en titt på hur det ser ut utanför människovärlden ;-)
http://sydsvenskan.se/sverige/article276603.ece
Jag har iofs själv funderat på hur människors inlärda föreställningar om manligt och kvinnligt kan påverka deras uppfattning om sin sexualitet och könstillhörighet, men ganska säker på att det där med kärlek och attraktion nog mer handlar om personligheten hos motivet för en människas känslor. Kärlek sägs vara en djupare form av vänskap. Samtidigt finns det de som hävdar att man aldrig kan ha vänner av motsatt kön, eftersom det alltid handlar om attraktion i slutändan. Jag kan inte låta bli att undra om det är realistiskt att tänka så, för i så fall kommer man att bli omvänd om man är gay. Eller? Vissa människor har preferenser vad gäller längd, andra hårfärg, hålängd, ögon, kroppsform osv, men i slutändan är det inte det som avgör om man funkar ihop eller ej. Min egen älskling avviker på många sätt från vad jag trodde jag attraherades av, men känns ändå helt rätt. Även om det går upp och ner i förhållandet är det något med honom som är så fascinerande och som jag inte vill vara utan, något som jag kan sätta hundra ord på i fråga om egenskaper och fysiska företräden, men som ändå inte går att sätta fingret på.
onsdag 31 oktober 2007
torsdag 25 oktober 2007
Cellförändringar
I mars 2003 konstaterades det att jag hade cellförändringar. Efter två extra provtagningar togs beslut om operation i april 2004. Jag hade då haft problem med kramper i äggstockarna så gott som dagligen i ett års tid. Sjukvårdspersonalen avfärdade det som symptom dock.
Livmoderhalscancer var förr en vanlig dödsorsak hos unga mödrar, så jag är glad att det upptäcktes tidigt - redan i förstadiet- och plockades bort. Operationen var i alla fall inte alls läskig, till skillnad mot tiden från beslutet om den tills den faktiskt ägde rum. Man blev sövd om man ville, vilket jag valde, och jag fick droger som gjorde mig helknäpp i 20 min på uppvaket. Vissa grät, andra bråkade. Jag låg och skrattade och ylade efter mer, så att jag kunde ha till helgen. De sa nej, de tråkmånsarna.
Jag hade kunnat jobba efteråt, men jag tog ledigt resten av dagen, för det var ändå lite omtumlande med all nervositet. Så fick jag istället andrum och en anledning att äta godis och tycka synd om sig utan att skämmas en hel dag.
Jag blödde de första dagarna och "vätskade" därefter en del efter operationen. Vill minnas att det varade ca 3 veckor och man fick inte använda tamponger. Det luktade ganska illa om vätskan.
Eftersom jag gick på p-piller då vet jag inte om, eller hur det påverkar ägglossningen och hormonerna, men iom att man vätskar kan jag tänka mig att man kanske får vänta en månad eller två efteråt, så att allt kommer i fas. Läkaren jag träffade på sista återkontrollen lovade att det inte skulle påverka barnalstringsförmågan, men jag har ju minst sagt nojat lite sedan dess. I vilket fall har kramperna gått över och inte kommit tillbaka sedan operationen. Nu när jag upplevt hur ÄL känns vet jag säkert att det i alla fall inte var det. Kommer det tillbaka kommer jag att parkera mig hos barnmorskan tills hon testar mig, vare sig det är dags eller ej för testet.
Livmoderhalscancer var förr en vanlig dödsorsak hos unga mödrar, så jag är glad att det upptäcktes tidigt - redan i förstadiet- och plockades bort. Operationen var i alla fall inte alls läskig, till skillnad mot tiden från beslutet om den tills den faktiskt ägde rum. Man blev sövd om man ville, vilket jag valde, och jag fick droger som gjorde mig helknäpp i 20 min på uppvaket. Vissa grät, andra bråkade. Jag låg och skrattade och ylade efter mer, så att jag kunde ha till helgen. De sa nej, de tråkmånsarna.
Jag hade kunnat jobba efteråt, men jag tog ledigt resten av dagen, för det var ändå lite omtumlande med all nervositet. Så fick jag istället andrum och en anledning att äta godis och tycka synd om sig utan att skämmas en hel dag.
Jag blödde de första dagarna och "vätskade" därefter en del efter operationen. Vill minnas att det varade ca 3 veckor och man fick inte använda tamponger. Det luktade ganska illa om vätskan.
Eftersom jag gick på p-piller då vet jag inte om, eller hur det påverkar ägglossningen och hormonerna, men iom att man vätskar kan jag tänka mig att man kanske får vänta en månad eller två efteråt, så att allt kommer i fas. Läkaren jag träffade på sista återkontrollen lovade att det inte skulle påverka barnalstringsförmågan, men jag har ju minst sagt nojat lite sedan dess. I vilket fall har kramperna gått över och inte kommit tillbaka sedan operationen. Nu när jag upplevt hur ÄL känns vet jag säkert att det i alla fall inte var det. Kommer det tillbaka kommer jag att parkera mig hos barnmorskan tills hon testar mig, vare sig det är dags eller ej för testet.
måndag 22 oktober 2007
Vad hade kunnat hända? Allt!
Med akutsnitt föddes en liten pojke igår. Han har inget namn, men goda röstresurser =)
Mamma Frankofil säger sig må bra. Det gör så klart ont och hon går på smärtstillande, men hon lät lika stadig på rösten som alltid. Om jag förstod det rätt var nog den nyblivne fadern mest omskakad. Tänk att inte ens kunna trösta, inte få vara med, utan få se sin älskling sövas och rullas in på operationssalen. Två minuter för att få ut barnet, personalens rutiner, sedan ensam vänta med barnet tills mamman vaknar. Kan facinationen över det nya livet stävja oron?
Hur har ditt livsperspektiv ändrats när allt sjunkit in, rara vän? Jag tror mitt har, för jag känner mig närmare det koncept som livet är och döden en beståndsdel utav, utan att ens ha sett annat än vanliga vardagar och enbart ha hört din historia. Men vad är det mot att stå i operationssalens oönskade rampljus?
Glad att allt gått bra, glad när jag hörde barnet skrika när du ringde, glad över styrkan i din röst. Allt hade kunnat hända, även i händerna på kunniga människor.
Mamma Frankofil säger sig må bra. Det gör så klart ont och hon går på smärtstillande, men hon lät lika stadig på rösten som alltid. Om jag förstod det rätt var nog den nyblivne fadern mest omskakad. Tänk att inte ens kunna trösta, inte få vara med, utan få se sin älskling sövas och rullas in på operationssalen. Två minuter för att få ut barnet, personalens rutiner, sedan ensam vänta med barnet tills mamman vaknar. Kan facinationen över det nya livet stävja oron?
Hur har ditt livsperspektiv ändrats när allt sjunkit in, rara vän? Jag tror mitt har, för jag känner mig närmare det koncept som livet är och döden en beståndsdel utav, utan att ens ha sett annat än vanliga vardagar och enbart ha hört din historia. Men vad är det mot att stå i operationssalens oönskade rampljus?
Glad att allt gått bra, glad när jag hörde barnet skrika när du ringde, glad över styrkan i din röst. Allt hade kunnat hända, även i händerna på kunniga människor.
söndag 21 oktober 2007
Kattvätt och små mirakel
Gick ner i tvättstugan, öppnade tvättkorgen. Upp på oss blickar Fröken Katt. Hon förvisades upp i lägenheten en erfarenhet rikare. Ett gott skratt för oss som kanske inte var på kalashumör.
Fröken Kapitalist ligger för övrigt kanske i detta nu på Danderyd och får sin lilla Boom. En djupt efterlängtad liten filur som behövt två extra veckor för att väga för- mot nackdelar för att komma till världen. Jag hoppas allt går väl! Det börjar bli lite svårt nu, med allt tumhållande ;) Och jag är så nyfiken, exalterad och..ja! Alldeles alldeles nervös! Önskar jag var hos min rara vän och kunde stödja, men just nu är det inte jag som har första tjing på platsen vid hennes högra sida.
Fröken Kapitalist ligger för övrigt kanske i detta nu på Danderyd och får sin lilla Boom. En djupt efterlängtad liten filur som behövt två extra veckor för att väga för- mot nackdelar för att komma till världen. Jag hoppas allt går väl! Det börjar bli lite svårt nu, med allt tumhållande ;) Och jag är så nyfiken, exalterad och..ja! Alldeles alldeles nervös! Önskar jag var hos min rara vän och kunde stödja, men just nu är det inte jag som har första tjing på platsen vid hennes högra sida.
tisdag 16 oktober 2007
Jämlikhet
Att ens älskling inte vill just för tillfället KAN vara för att han är ansvarsfulla, inte nödvändigtvis att de inte vill, eller vågar. Fast tanken på att han bara ger efter p.g.a. tjat och inte av egen önskan efter gemensamma barn orsakar lite svid i hjärtat. Oftast sägs killarna ändra sig "unterwegs", eller när barnet väl är fött, men jag vet inte om jag personligen hade känt mig OK med att skaffa ett barn med någon som inte kan se glädjen med det lilla livet. Hur tänker dessutom dessa män? Ett barn är inte en ny möbel i hörnet.
Varför börjar inte killar tänka på barn som tjejer gör? Jag gissar att de få pojkar som leker "mamma, pappa, barn" är så illa tvugna småbröder och generellt kommer killar nog inte in i samma tankesätt som tjejer och just de lekarna kommer i en ålder då könet definieras och sätts. De funderar inte på det (på samma sätt) från den stunden då de kommer i puberteten, eller har sex första gången, för de blir inte gravida. De får inte lära sig att de kan komma att stå ensamma med ett barn om mamman överger dem, för de bär inte barnet och kan lämna det innan det är fött. Det talas fortfarande i skämtsamt positiva ordalag om att killar ska "så sin vildhavre", medans tjejer "blir på smällen". Det är jämställdhet/sociala strukturer från början till slut.
Jag har flera gånger hamnat i värsta diskussionerna med killar om huruvida de kan kallas för slampor eller ej. De tycker generellt inte det, men vem som helst som ligger runt hur som helst utan att fundera på konsekvenserna kan i mitt tycke passa in på termen, oavsett kön. Lustigt nog håller de flesta tjejer jag diskuterat samma sak med, med mig.
Ja, ja. Med detta sagt vill jag påpeka att jag visst tycker att flickor ska få vara flickor och pojkar pojkar (efter deras eget behag och utan andras oinbjudna inblandning), men jag gillar inte att man inte ska tillåtas göra samma saker på lika villkor.
Varför börjar inte killar tänka på barn som tjejer gör? Jag gissar att de få pojkar som leker "mamma, pappa, barn" är så illa tvugna småbröder och generellt kommer killar nog inte in i samma tankesätt som tjejer och just de lekarna kommer i en ålder då könet definieras och sätts. De funderar inte på det (på samma sätt) från den stunden då de kommer i puberteten, eller har sex första gången, för de blir inte gravida. De får inte lära sig att de kan komma att stå ensamma med ett barn om mamman överger dem, för de bär inte barnet och kan lämna det innan det är fött. Det talas fortfarande i skämtsamt positiva ordalag om att killar ska "så sin vildhavre", medans tjejer "blir på smällen". Det är jämställdhet/sociala strukturer från början till slut.
Jag har flera gånger hamnat i värsta diskussionerna med killar om huruvida de kan kallas för slampor eller ej. De tycker generellt inte det, men vem som helst som ligger runt hur som helst utan att fundera på konsekvenserna kan i mitt tycke passa in på termen, oavsett kön. Lustigt nog håller de flesta tjejer jag diskuterat samma sak med, med mig.
Ja, ja. Med detta sagt vill jag påpeka att jag visst tycker att flickor ska få vara flickor och pojkar pojkar (efter deras eget behag och utan andras oinbjudna inblandning), men jag gillar inte att man inte ska tillåtas göra samma saker på lika villkor.
fredag 12 oktober 2007
Att bli kvitt sin inre mamma
Ringde föräldrarna igår. Samtalet inleddes med en restriktion på tio minuter, eftersom samtal från storebror väntades. Så klart blev det en timme längre än så.
Fick tips på polermedel för parkett och föräldrarnas golvbyte avhandlades liksom hasselnötsskörden för året, allmänt om vilka sjukdommar vi haft sedan sist, barnuppfostran, demens, senaste utlandsresorna och kommande festligheter. Mina föräldrar verkar f.ö. gå ut mer än vad jag gör.
När jag så trippade ut till mannen i andra rummet såg han tyst på mig med stora, skrämda ögon. "Måste ni bråka så mycket?" undrade han. Bråka? Jag förstod inte. Vi hade ju bara pratat lite löst en stund, tänkte jag. Och fick förklara: Nej, så var det inte. Vi bara låter så i min familj. Du skulle tittat in, så hade du märkt att det inte var någon fara.
Ah...han vet ju att det varit jobbigt ett tag mellan mig och föräldrarna, men det känns som om det är över för den här gången. För den här gången. Säger så eftersom jag vet att det kommer att hända igen. Om inget annat för att jag börjat stå på mig mycket mer och vägrar låta dem försöka uppfostra mig. Min familj är stridbar sådan, mannens en mer konfliktundvikande. Det kan bli ohyggligt frustrerade, eftersom det innebär att vi ofta - trots samma mål - hamnar i situationer där vi helt går om varandra. Dock även att vi berikar varandra, det är jag övertygad om. Jag lär honom säga ifrån, han lär mig att tagga ner. I det stora hela tycker nog vi båda att det är den andra som oftast styr, men jag kan undra om han märker när jag låter honom göra det.
Han är i alla fall gladare sedan jag lärde mig tygla min av mamma ärvda städnoja (och av pappa dito pedantism). Hon städar varannan dag, hos oss blir det en tredjedel så ofta. Att jag investerat i en liten städrobot hjälper. Att han börjat påminna om sakerna HAN alltid får göra hjälper. Att fråga sig själv en gång till: Vari ligger värdet att göra detta just nu? hjälper. Att hitta och komma överens om var saker ska bo och att investera i vackra ting som lugnar själen hjälper. Och att inte glömma att säga söta saker till varandra, fast man är oense. Man tycker ju om varandra ändå, bara på ett mer komplicerat sätt. När det verkar som om ingen ände finns på osamset får man hämta ett av husdjuren och visa sin goda vilja med en replik i stil med "Fluffig päls är najs".
Det sägs att man förr eller senare blir sin egen mamma, och visst, det är kanske sant. Men man har under sin uppväxt sett henne utifrån och vad hennes egenskaper och därav påföljande agerande lett till. Därmed har man också en god möjlighet att ta tillvara de bra sakerna och att tänka efter en gång till innan man gör om de dåliga. Slumpen har redan gett en ett gäng personliga egenskaper av sämre sort, vilka inte kan spåras bakåt i tiden. Det räcker ju gott och väl att lära sig hantera dessa på ett vettigt sätt. Varför ska man dessutom behålla arvegods man inte behöver? För tryggheten att återgå till ett bekant beteende?
Fick tips på polermedel för parkett och föräldrarnas golvbyte avhandlades liksom hasselnötsskörden för året, allmänt om vilka sjukdommar vi haft sedan sist, barnuppfostran, demens, senaste utlandsresorna och kommande festligheter. Mina föräldrar verkar f.ö. gå ut mer än vad jag gör.
När jag så trippade ut till mannen i andra rummet såg han tyst på mig med stora, skrämda ögon. "Måste ni bråka så mycket?" undrade han. Bråka? Jag förstod inte. Vi hade ju bara pratat lite löst en stund, tänkte jag. Och fick förklara: Nej, så var det inte. Vi bara låter så i min familj. Du skulle tittat in, så hade du märkt att det inte var någon fara.
Ah...han vet ju att det varit jobbigt ett tag mellan mig och föräldrarna, men det känns som om det är över för den här gången. För den här gången. Säger så eftersom jag vet att det kommer att hända igen. Om inget annat för att jag börjat stå på mig mycket mer och vägrar låta dem försöka uppfostra mig. Min familj är stridbar sådan, mannens en mer konfliktundvikande. Det kan bli ohyggligt frustrerade, eftersom det innebär att vi ofta - trots samma mål - hamnar i situationer där vi helt går om varandra. Dock även att vi berikar varandra, det är jag övertygad om. Jag lär honom säga ifrån, han lär mig att tagga ner. I det stora hela tycker nog vi båda att det är den andra som oftast styr, men jag kan undra om han märker när jag låter honom göra det.
Han är i alla fall gladare sedan jag lärde mig tygla min av mamma ärvda städnoja (och av pappa dito pedantism). Hon städar varannan dag, hos oss blir det en tredjedel så ofta. Att jag investerat i en liten städrobot hjälper. Att han börjat påminna om sakerna HAN alltid får göra hjälper. Att fråga sig själv en gång till: Vari ligger värdet att göra detta just nu? hjälper. Att hitta och komma överens om var saker ska bo och att investera i vackra ting som lugnar själen hjälper. Och att inte glömma att säga söta saker till varandra, fast man är oense. Man tycker ju om varandra ändå, bara på ett mer komplicerat sätt. När det verkar som om ingen ände finns på osamset får man hämta ett av husdjuren och visa sin goda vilja med en replik i stil med "Fluffig päls är najs".
Det sägs att man förr eller senare blir sin egen mamma, och visst, det är kanske sant. Men man har under sin uppväxt sett henne utifrån och vad hennes egenskaper och därav påföljande agerande lett till. Därmed har man också en god möjlighet att ta tillvara de bra sakerna och att tänka efter en gång till innan man gör om de dåliga. Slumpen har redan gett en ett gäng personliga egenskaper av sämre sort, vilka inte kan spåras bakåt i tiden. Det räcker ju gott och väl att lära sig hantera dessa på ett vettigt sätt. Varför ska man dessutom behålla arvegods man inte behöver? För tryggheten att återgå till ett bekant beteende?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)