Orkar inte med att sköta andras jobb!

Ringde spec-mödravården idag för att höra när jag skulle komma på återbesök och bedömning för igångsättning iom alla mina sammandragningar sedan v. 25. De hade en anteckning om att jag skulle bokas in till idag, men ingen hade bokat mig. Var likadant med sjukskrivningspapperna. Fick tid om en vecka. Är så trött och sliten och vill inte behöva bråka. En vecka kan jag iaf klara mig, tror jag. Har haft förvärkar i sex dygn nu och slemproppen har släppt på riktigt idag. Jösses vilken jätteklump!!! Vare sig förvärkar eller slemmis säger något om när det drar igång dock, därav är jag glad att ha fått en tid för undersökning iaf. 

Funderar lite på om jag hade kunnat ta allt med större ro om jag varit gravid innan internet...

Krypa under täcket igen

Här har det varit en kväll och natt med förvärkar, men framåt morgnarna ersattes de av en vild bebis istället. Har lyckats få ihop nog med sömn för att känna att jag nog orkar gå upp och äta frukost, men sen vill jag nog sova lite till.

Mot kli

Jag testade efter-sol mot min magklåda häromkvällen innan sängdags. Gick till sängs doftande som en piña colada och alldeles glansig i huden. Kände mig lite semester-glamorös tills jag såg mig i spegeln ;-D Ja, ja. Det slutade klia iaf!

När ska jag få sova?

Jag har haft förvärkar halva natten. Sen tog de slut och bebis började härja runt istället. När bebis lugnade sig gastade stora efter mamma och sen var det dags att gå upp. 

Livet är härligt.

Perinatal & värkarbete

Varit inne på perinatal idag kring lunch pga buksmärtor. Hade tydligen värkar var tionde minut. Märker det när jag sitter/står/går, men inte alltid när jag ligger. Nu under en stund kom de med 5 min mellanrum, så jag lade mig ner för att slippa känna mer än nödvändigt. 

Var öppen 2 cm, men det betyder ju ingenting. Har kommit lite blod i flytningarna nu på eftermiddagen, men jag antar att det beror på undersökningen. 

Lite tidigt än för att önska att något är på gång när man bara är på 36+1. Inget av ovanstående är ju heller entydiga tecken på att något är på gång i närtid och det är så frustrerande. Det kan ju lika gärna vara att det är såhär av och till i flera veckor, som att bebisen kommer närmsta dygnet.

Att vara ett team

Somliga människor begriper jag mig inte på. Mer bestämt de som orkar med att curla och "köpa läget" istället för att förvänta sig och begära ett vuxet beteende av sin partner. Finaste och jag har valt varandra. Vi bor och har barn ihop. Vi är ett team och därför hjälps vi åt efter bästa förmåga. 

T.ex. diskuterar vi gemensamt när större jobb ska göras, när någon av oss vill få egentid osv. Vi visar varandra omtanke och hänsyn. Visst fan blir det fel ibland, men då ber man om ursäkt, gör om och gör rätt. Så slipper man dessutom bli bitter och trist på köpet.

Jag vill inte bli arg gång på annan när jag tittar på min man. Jag vill känna att han ser mig, älskar mig och bli glad över hur förbaskat oemotståndlig han är på alla plan i resten av mitt liv. Håller jag tyst om saker jag anser är problem jobbar jag emot oss, inte för oss, och då kan jag aldrig få vare sig en förklaring, eller förändring. Fjädrar blir till hönor och jag sänker mitt egenvärde från att vara en person och partner, till att vara en passopp som ständigt jobbar med att hålla ytan snygg samtidigt som jag själv går under.

I helvete heller!

Helnattare

En annan har haft sd hela natten. Inte förvärkar alltså, ingen latensfas. Bara en överdjävligt jobbig livmoder. Helt slut idag :-/

Pin kiv

I natt har jag haft en värk. En endaste. Alltså: BESVIKELSEN! 

35+5 idag, så det är lite tidigt för allt att dra igång, men jag är öm ända ut i huden på magen idag och längtar verkligen tills graviditeten är över. Smörjer mitt trum-spända skinn, men det hjälper inte det minsta mot ontet.

I förrgår bröt jag ihop över att Finaste kan leva som vanligt, men det är ju inte sant. Han är inte fysiskt förändrad, eller påfrestad som jag, men han får ta mycket mer jobb hemma och det mesta som har med Semlan att göra. 

Jag resonerar iaf som så att om han ska ha en chans att förstå och vara delaktig, så måste jag berätta vad som försiggår. Både det bra och det dåliga, utan att bry mig om att jag kanske låter gnällig. Det lovade vi ju t.o.m. när vi gifte oss

Underbara Erika!

Idag var det BM-besök för mig och alla värden var fina. Knyttet har fixerat sig. Jag frågade varför man kollar efter det och tydligen är det så att om vattnet går kan något hamna före barnets huvud om det inte är fixerat. En arm, eller navelsträngen, t.ex. Det kan försvåra förlossningen lite, så det är viktigt att hålla reda på så att barnmorskorna vet vad de har framför sig. Oftast är det inga problem dock och navelsträngen kan man kränga över barnet på vägen ut. 

Min BM verkar säker på att förlossningen kommer att gå snabbt och bra. Det kändes fint att hon berättade att man ofta orkar med allt efteråt bättre som omföderska av just den anledningen också. Fast nu har jag ju föreställt mig världens mest underbara drömförlossning och börjar nästan bli rädd att bli besviken om det inte blir så. Dessa hjärnspöken! Hon tolkade läkarutlåtandet från förra veckan som att jag blir igångsatt mellan 37+0 och 39+6 om det inte startar av sig självt iaf och då är det svårt att inte känna sig lite lättad. Tanken på övertid är ju inte direkt lockande. 

Önskar att alla barnmorskor jag träffat hade varit så trevliga, inlyssnande och lugnande som min nuvarande. Hon är alltid på gott humör, lite mer upplyst och lugn efter våra besök, även om jag mår skräp. Just nu hatar jag min onda mage. Det spänner och svider och gör dessutom ont att ha minsta lilla emot. T.o.m. ett löst linne! 4v kvar på fredag. Hur ska jag orka?!

Bästa åldern melan syskon

Min fyraåring kommer ihåg att jag inte kan leka/bära/röra mig osv. som vanligt från gång till gång som jag påminner henne. I stunden finns det dock inte ett spår av eftertanke. Det får liksom inte plats, det är inte så att hon är självisk. Jag är faktiskt tacksam för att det tog över ett år för oss att bli gravida och att Semlan nu är så stor att det i viss mån går att resonera med henne. 

Hade önskat att ha max tre år mellan barnen, så att de skulle kunna leka mer ihop, men det känns otroligt oviktigt nu när det känns som om man mest ska överleva från en dag till nästa. Nu tänker jag istället att de inte kommer att konkurrera med varandra. Fast mest på min egen överlevnad. 

Fattar inte hur folk vågar planera och skaffa barn tätt, typ under 2 år mellan, även om jag ser fördelarna med det på sikt. Vi hade inte en tanke på att försöka förrän Semlan närmade sig 2,5 år. (Och sen tog det som sagt sin lilla tid). Kollar jag på mina kusiner, klasskompisar och nuvarande vänner är det ju nästan ingen som har syskon med mindre åldersskillnad än tre år.

Loss of sleep is the new black

Man har onekligen fått revidera sin syn på vad en god natts sömn innebär. 

Noterade att jag börjat få svarta ringar under ögonen nu, så nu syns den dåliga sömnen också. Dessutom har händerna svullnat och domnar bort ibland. Jag har inget riktigt grepp, eller kanske snarare styrka i händerna, så jag tappar och välter saker hela tiden. Har blivit otroligt fumlig, mao.

Sidbyte

Jag tyckte att jag hade fått sova rätt bra inatt, tills jag gick upp. Är helt slut idag. Insåg att bebisen har tassarna på andra sidan av magen. Jag var helt slut morgonen efter att hon vände sig från tvärläge till huvudet nedåt, så det är väl som det "ska" då. 

Den här gången ligger hon mycket mer upp och ner. Rumpan putar ut högt upp och nästan mitt på magen. Känns som om jag har haft en enda lång sammandragning sedan kl 6 i morse.

Trädgårdsjobb

Idag har jag planterat liljor, allium och ixia. Tack och lov grävde Finaste upp gräs och lade kantstenen på plats, men efter att ha grävt ur och toppat en skottkärra med sten och jord, grejat med jordförbättrare och rensat ur rötter och stenar, lagt lökar i rabatten och fyllt i rabatten igen, så var jag rätt mör. Vi bor i ett nytt hus och marken är stenhård av alla maskiner som kört där under byggtiden, så det tog sin lilla tid. Dessutom ligger tomten där det tidigare varit fårhus och betesmark, så man hittar ett och annat när man sätter spaden i marken. När vi satte häcken hittade vi dels en massa tegelsten, avloppsrör, bitar av krubbor och betonggolv, dels benbitar från får, inklusive en skalle. Tur man inte är känslig!

Jag tänkte mig iaf att vi skulle ha tre rabatter till...Får nog be om mer hjälp med de andra.

Besök hos barnmorskan

BM-besök idag. Huvudet mellan ruckbart och fixerat, magen delvis nedsjunken. Hjärtljud 135 slag/min, BT 120/75. Remiss skickad till spec-mödravård pga mitt ständiga magont, så får de avgöra om jag ska sättas igång. 

Frågade min BM om det inte var ovanligt snabbt att öppna sig från 2-10 som jag gjorde med Semlan. "Oj! Jo!" sa hon. "Det kommer att gå undan den här gången då!"

Jag ska kanske nämna det också vid besöket på spec-mödravården då...

När jag beklagade mig för min BM sa hon "men det ÄR inte långt kvar nu". Mitt svar var "Jag vet, men ju närmare jag kommer, desto längre bort känns målet".

Hålla sams

Det är inte alltid det lättaste att hålla humöret när man har att göra mmed en nästan-4-åring. Men ju hårdare jag är mot Semlan, desto mer tjorvar hon. Om jag säger att jag inte kan hjälpa för att magen gör ont, eller möter henne halvvägs med samma förklaring, så går det lättare. Dåligt humör smittar av sig, men det gör vilja till samarbete också. Tyvärr är jag inte så klipsk alla gånger att jag tänker på det i stunden. Det blir några duster om dagen med lilla fröken som ena stunden blir arg om man hjälper, och nästa blir arg om man INTE gör det. (Hon är lite som en gravid kvinna på det sättet!) Man kan iaf alltid säga förlåt och kramas.

Spärrballong

Jag är på 33+1 och håller på att bli galen på vilddjuret i magen. Hon är inte still en sekund! Till det känns det som om ryggen ska gå av och magen spricka. Speciellt när jag försöker bajsa. 

Träffade en tjej som var på 39+0. Insåg hur liten min mage är, trots omkretsen om 103,5 cm vid naveln. Hur stor ska jag bli egentligen?! Hur 17 ska jag orka?! Blir jag av med min ömma babianröv så jag kan få bajsa normalt igen, någonsin? När ska jag få sova mer än 1h i sträck?

Och hinner (orkar) jag sy klart det där snabla babynestet?

Förlossningsplaner

Vi har 20 min till KK och svärföräldrarna 40 min till oss/60 min till KK. Startar förlossningen under natten, så har vi redan sagt att då ses vi på förlossningen. Finaste får stanna vid dörren och hjälpa mig de sista tio metrarna in, sen tar ju barnmorskorna över och han får vänta utanför med Semlan på att farmor och farfar tar över. Sen ska hon ju ändå vara någon natt hos dem, så bara vi får med oss babyskyddet kan vi byta bil rakt av. Då kör de vidare med ev. sovande Semla och vi kan ändå komma hem med nyfödingen.

Låter lätt som en plätt, får se om det blir det 

Liten kämpe

Jag är otroligt glad över att vår dotter är 4 år, "kan själv" och går att resonera någorlunda med. Hade hon bara varit ett år yngre hade det varit betydligt tuffare och vi ska inte tala om kring 1,5 år, då Finaste och jag lika gärna kunde gått isär istället för att ta oss igenom allt det jobbiga då. 


Semlan är fortfarande liten och det är inte lätt för henne med en dubbeljobbande pappa och utslagen mamma med kort stubin, men vi försöker hjälpas åt allihop. Vissa dagar blir det många "förlåt", andra går det bättre. Har insett att hon nog har lite separationsångest nu, för allt har ändrats, mer ska ändras och ingen vet riktigt hur.

Lilla storasyster

Igår tyckte Semlan att jag var alldeles för sträng och valde pappa för nattningen. Vi brukar dela på det, men nu var det liksom inget snack om saken. Hon var trött på mitt domderande.

Märker att hon blivit mer orolig och vill ha mer närhet. Kvällsmaten ville hon äta sittandes i mitt knä, ibland gnölar hon bara istället för att prata. Om morgnarna vill hon inte gå till förskolan och hon vaknar på nätterna och vill att jag håller om henne tills hon somnar. Det är inte lätt att gå och vänta på en förändring som man inte vet vad den ska innebära! Närhet kan man inte ge för mycket av, så så länge jag har ork får hon det gos hon behöver av mig och detsamma från hennes pappa.

Svärmor tycker inte vi ska prata om bebisen i onödan, men vi kan ju inte plötsligt komma hem med en ny familjemedlem, utan minsta förvarning. Istället försöker vi prata med Semlan om vad hon lärt sig sedan hon var nyfödd och som hon kan lära bebisen. Vi ber henne om "råd" om hur vi ska göra om t.ex. både hon och bebisen vill ha gos och diskuterar lite kring det hon kommer fram till. Oftast kommer hon med väldigt kloka och insiktsfulla tankar, så man blir ju väldigt stolt  Och så får hon hjälpa till efter vilja och förmåga med saker jag har svårt för och själv göra saker som vi föräldrar skött åt henne. Många av dem helt i onödan, har det visat sig, som att göra en macka och hälla upp sin egen mjölk. Men fokus på att det handlar om henne, det här med att få syskon. 

Minns hur vi läste om regression på psykologin och tänker att om hon får vara lite mer självgående innan bebisen, så underlättar det tills dess. Backar hon sen, så finns det utrymme för att få vara liten, åtminstone ibland.

Rejäla kängor & vändningar

Vissa dagar känns det onekligen som att slutet är nära, fast inte på det sätt man önskar som gravid på sluttampen.  

Minsta ansträngning, så får jag sammandragningar så jag skulle vikt mig dubbel om inte magen varit ivägen. Det räcker att jag ställer mig upp från sittandes. Vända mig i sängen innebär av uppvaknande, toalettbesök och sen lägga sig på andra sidan. Om man inte inser att det rann till på vägen tillbaka mot sängen och får vända tillbaka igen för ett andra kiss. Sen får man se om det är stora barnet, bebisen, eller katterna som håller en vaken. 

Nu har bebisen blivit rejält stark och ger mig rejäla kängor så att jag tappar andan.