Fortfarande irriterad på en person som på en tillställning talat illa om en annan och sedan betett sig som vederbörandes bästa kompis. Somliga borde veta bättre än att följa nedbrytande könsstrukturer. Och om någon irriterar en, varför kan man då inte bara strunta i den personen? Man har ju så ont om tid ändå. Jag är inte guds bästa barn, det påstår jag inte. Borde kanske egentligen vara tacksam över hur andras dumhet får mig att reflektera över min egen och i förlängningen får en chans att förbättra mitt eget bemötande av mina medmänniskor.
Har funderat en hel del på beteenden och speciellt hur stolthet yttrar sig. Kaxighet är ett tecken på osäkerhet. Är man stabil i sig själv och vet vem man är och har, då behöver man inte ständigt lyfta fram sin person. Men kan inte också stolthet vara en mental snuttefilt? Som t.ex. att hellre fjärma sig från någon man är osams med, än att ta tag i problemen. Allt går inte att lösa, visst, jag vet, men alla känner ju till det där hårdnackade ”jag tänker inte berätta för dig vad som är fel om du inte begriper det själv” (vilket ju faller på sin egen orimlighet) eller att hårt hålla på sin rätt, sina känslor, sin uppfattning om hur saker och ting är, eller har skett.
Så går folk som man egentligen inte ville vara utan och dör innan man hunnit lösa bekymmer (som kanske inte ens finns), så som min farmor gjorde i fredags, för att jag tyckte hon gjort fel och ville att hon skulle ta första steget. Jag hade inte träffat henne på åtminstone 18 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar