Kung Midas är skit

Just nu känns det mesta antingen jobbigt eller menlöst. Och för att citera Nemi – ”Jag är den inverterade Kung Midas. Allt jag rör vid blir till skit”. Jag lyckas alltid krångla till allt så förbannat och lyckas sällan - trots att jag tar mig ur skiten - släppa taget om den, vilket innebär att jag tids nog kommer tillbaka till där jag började.

Två av de insikter jag kommit till på senare tid är dock följande:
- Jag måste ta mig från Lund. Inte för alltid, men ett tag för att få balans. Med tanke på hur mycket bättre jag mår när jag inte är här är det en nödvändighet.

- Jag måste skaffa ett nytt jobb. Det känns inte som en vettig investering att stanna i ett jobb där jag varken får betalt för utbildning, prestation eller ansvar och som dessutom kostar mig en massa pengar i form av sjukfrånvaro orsakad av stress. Jag mår skit - jobbet blir skit - chefen blir skitförbannad. Problemet är ju bara att det inte finns någon ork kvar under den lediga tiden för att orka söka sig någon annan stans.

Och så var det det där med att ha någon som tycker om en tillbaks. Det har jag ju. De kallas vänner. Fast jag är ju lite hagalen och vill ha en hjärtevän också. Någon att kramas lite extra länge med och som får nyheterna att bli det mest romantiska program man kan titta på om man bara gör det tillsammans. Problemet är ju bara att de pojkar jag faller för alltid är fel på något sätt:

- De är inte intresserade alls.
- De är intresserade, men tror att jag bara leker och håller sig borta.
- De är intresserade, men har flickvän/fru/sambo/hela kittet (och hävdar att vad hon inte vet om inte skadar henne, utan att tänka på att JAG får lust att skada DEM när de kommer med så dumma förslag).

Sen finns ju de där pojkarna som är intresserade, men som jag vill bara vara vänner med…eller inget alls. Jag har mest killkompisar och brukar inte riktigt förstå förrän det är för sent att de jag anser vara nya kompisar inte alls bara vill vara vänner med mig, vilket brukar leda till att de hamnar i ”inget alls”-ligan antingen på eget eller mitt initiativ. Det där med killkompisar gör ju också att pojkar jag bara vill vara vän med tror att jag raggar på dem *suck* För att inte tala om hur lustigt det kan bli när man är den enda tjejen i ett sällskap när man går ut.

Efter att ha funderat på vad jag faller för kan det sammanfattas såhär:
_Sätt_
Nyfiken
Social
Diskussionsbenägen, slängd i käften
Allmänbildad
Ingenjör eller tekniker av annat slag (JA, det är ett sätt!)
Humor
Initiativrik
Ambitiös
Självmedveten, men inte självcentrerad

_Intressen_
Cineast
Musik
Litteratur

_Utseende_
Lång; gärna 185+ :)
Inte brunögd som jag
Pussmun
Ljushårig, men inte rödhårig som jag
Vältränad, men inte ”bucklig”, utan kramvänlig
Klädsmak. Medveten och god, men avslappnad sådan.
God potential för att skaffa skägg :)

Men…vad jag än faller för blir det skit av det i slutändan ;)