Kom hem i natt från mitt livs första chartersemester. Den mötande kylan kändes trygg och hemma. Lugn och sansad. Inget prål, ingen grannlåt, inget försöka vara vad det inte är mötte. Bara en tyst påminnelse om att hösten är nära, som den alltid är.
Körde hem till Älskling, kröp isäng och kände mig mer nära än vad jag gjort på hela veckan som vi varit borta. Hur spännande ett äventyr än är, så är det så mycket att anpassa sig till, ingen invand trygghet att luta sig mot, att fokus förflyttas från det som är viktigast. Jag tappar bort mig och kan inte uppskatta det goda så mycket som jag tror att jag borde.
Charter är en styggelse. Från beställningslistorna för sprit (tag 5 betala för 4!), via applåderna när planet landar, barnskriken under resan, mystachprydda medelålders männ med uppknäppta skjortor och guldkedjor kring halsen, uttryck som ”vi åker hit varje år, för det är en så genuin stämning här, och så är det så praktiskt att de talar svenska”, tonårsgäng med bandspelare och förhoppningar om att bli av med oskulden, intetsägande bussutflykter och slutligen, då målet nåtts, inkastare, prånglare, bedragare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar