Jag har den senaste tiden, nej faktiskt ända sedan förra våren, försökt hitta något som kan vara mitt framtidsjobb. Jag är i en återvändsgränd, för det jobb jag har hjälper mig inte att varken att utvecklas personligen eller klättra karriärmässigt. Och - ärligt - att jag hamnat på ett projekt i Kista känns mer som ett sätt för chefen att få mig att sluta gnälla om andra uppdrag och bättre lön. I alla fall i hans närhet. Tji får han dock om det nu ligger någon form av ”hämndbegär”, för jag trivs. Inte för att jag gör roligare saker, utan helt enkelt för att jag känner mig uppskattad för vad jag gör och för att det är en utmaning. Kollegerna är helt ok också. Det gör sitt till. Dessutom öppnar sig en annan marknad, vilket jag behöver, även om Stora Staden inte är där jag vill bo och jobba resten av livet. Ett tag kan väl gå, men hetsen tilltalar mig inte och jag saknar vidderna där hemma. Blåst och lukt av nyplöjd åker.
Måste skaffa referenser till när jag söker jobb. Ringde en gammal kollega och frågade försynt om han hade lust att stå på min lista och han tackade ja, men påpekade att det skulle vara synd om jag lämnade företaget. Först då kändes det som om det var på riktigt. Jag ska lämna Farbror och inte komma tillbaka. Jag ska lämna alla goa människor jag lärt känna och som jag varit dum nog att bara vara kompis med på jobbet. Borde lärt mig första gången det hände, men den gången fick sagan ett lyckligt slut. Nu vet jag inte. Tänk om jag ångrar mig? Om det är helt fel ställe och branch jag hamnar på? Eller om de säger: ”Tack, men nej tack”, och jag blir arbetslös? Jag kan inte tänka mig något värre, för jag skulle förvandlas till en liten mjuk hög under täcket. Tänk om den del av världen som jag tycker om inte anser mig vara önskvärd? Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig. buhu. Stackars mig. Å andra sidan har det alltid löst sig i elfte timmen. Det måste jag komma ihåg. Och om inget annat får jag väl...ja...lösa problemen om de kommer. Om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar