Det är november. Förstår inte riktigt hur det gick till. Det var solsken i morse och jag funderade ett ögonblick på hur de övriga i lämmeltåget på väg genom Kistas ingenjörskvarter skulle reagera om jag gav efter för lusten att yla fram Peps ”Oboy”. Med tanke på rökmolnet av andedräkter som tågets lämmlar avgav och de frusna - om än bräckliga - vattenpölarna i vägkanten beslöt jag mig för att strunta i det. Sjöng för mig själv där jag huttrade fram i minusgraderna.
Solen kryper inte längre högre upp på himmelen än lagom för att blända och blänka i den stundtals våta asfalten. I lördags orkade solen sig knappast ovanför horisonten, och definitiv inte genom de tjocka molnen. Mulna tankar lockades fram, all motivation motades bort, allt var tragik. Om det inte varit för en sångfågel, som allt för intensivt och uppgivet för att det skulle kunnas ses som annat än lustigt, sjöng för en kokosnöt, hade dagen varit förlorad.
Det är väl det som sammanfattar hösten. En tragisk, uppgiven skönhet, som vid första anblicken ser blek och anemisk ut, men som då man granskar skruden noggrannare avslöjar en vilande styrka.
Höstens ankomst väcker en oro och rädsla hos mig. Minns väderkyla, känslokyla, tunga tankar. Glömmer de ljusa härdarna, vänner på te- och kakbesök, glögg i gathörnen, sparka i färgglada och prassliga löv, smyga in i domkyrkan och låta ljudet av ens andedräkt försvinna i dess djup, stolthet och trygghet, och förundran över alla ljus som glittrar. Artificiellt ljus. Kraften av konserverat solljus. När det inte räcker får man krypa intill sin egen trygghet, långt borta från vårförälskelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar