All musik är sorglig,
Mörkret har sänkt sig kring mitt hus.
Det finns en gräns för hur mycket svärta jag orkar med innan jag själv går under.
Alla har väl nog med sig själv och
man måste själv må bra om man ska kunna tänka på andra.
Du vet, solen skiner där bakom molnen, under horisonten.
Den kommer snart fram igen och tills dess är ljusen tända för att man ska slippa glömma.
Och även om jag klarar mig utan, och kunde vara lycklig förr, så ler jag lite oftare när jag blir påmind och vet att du vet det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar