Jag tappade hoppet idag. Kände att inget spelade någon roll, jag blir aldrig gravid. Lade mig i sängen och grät. Älskling kom och försökte få upp mig. Lockade med solljus, fika på stan, en dusch. Men jag orkade inte, ville inte. Han lät mig vara en stund, sedan kom han tillbaka. Drog till sist upp mig ur sängen, trots mina protester, och ut i vardagsrummet för att titta på utsikten. Det enda jag såg var andras barn.
Så han hämtade min katt. Sa att jag skulle känna så mjuk och snäll hon var och det kunde jag ju inte låta bli att göra. Han sa att vi kunde ta en semla och jag grät. Vi skulle ha en semla, han och jag. Vi pratade lite om det. Som alltid försäkrade han mig att det skulle gå. Efter en stund gav jag med mig och tog en dusch, gjorde mig iordning. Vi gick ut på stan och sprang på en vän och en bekant. Åt lunch ihop och tog sedan en fika efter att ha sprungit runt stan på jakt efter ett ställe som höll öppet efter mörkrets inbrott. Fyra timmar senare var vi hemma och jag hade inte tänkt på barn på nästan hela tiden. Det var skönt att slippa. Skönt att få ett andrum. Men utmattningen, sorgen och rädslan sitter som en stor sten i bröstet och gör det svårt att andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar