En väg för att hitta mig själv

Igår var jag och fick p-piller. Det har känns jobbigt att ta beslut om att börja ta det igen, men jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför.

Bara någon timme efter att Semlan var född var jag övertygad om att jag ville göra det igen och trots att de tre första månaderna - såhär i backspegeln - var fruktansvärda med Semlans kolik, vår sömnbrist, min förföljelsemani och det allmänna kaoset, så har önskan om syskon aldrig lagt sig. Kanske delvis för att kunna börja om från början utan att begå alla fel eller ha några onödiga rädslor, men inte utan fascination för det fantastiska kroppen utfört i skapandet av vårt barn, den överväldigande kärleken för henne eller drömmarna om alla lekar och upptäckter de skulle kunna göra tillsammans.

Jag vill inte ha fler barn nu, eller vill jag det? Tiden går, nästa år blir jag 35 och jag upplevde redan -99 när barnlängtan slog ner som en blixt från klar himmel att tiden började springa ifrån mig. Då var det en rädsla, nu är det ett faktum. Efter min tid som ”brutalsingel” under två år och ett och ett halvt år in i mitt och Finastes förhållande var barnlängtan satt på paus.

Sommaren -06 slog den till igen och ökade med en rasande hastighet tills jag i början av mars tvärt beslutade mig för att sluta med p-piller och lämna beslutet till min stackars stressade sambo. På torsdagen tog jag den sista tabletten och tänkte ”jag vill verkligen inte ta en enda tablett till efter det här”. Fredagen gick, tanken grodde, lördagen kom och beslutet. På söndagen när jag gick och väntade på pillerblödningen tog jag ett djupt andetag och sedan ett långt samtal med mannen jag var ofantligt rädd aldrig skulle vilja ha barn med mig. Jag fick förklara att det var för att han var den han var som jag ville ha barn med honom, att det inte bara var min klocka som tickade. Att jag kunde vänta, men jag ville veta OM det blev, för jag skulle ha svårt att stanna hur mycket jag än älskade honom om han ville att vi skulle vara ett barnlöst par för alltid.

För att göra en lång historia kort, så började vi diskussionen där, men väntade med försöken till efter att vi gift oss drygt två år senare. Rädslan över att inte få barn blandades med en oro över att jag pressat fram ett beslut från min käre. Nu har det gått ytterligare två år och jag inser att fem år passerat med tankarna hos vårt barn. Nu finns hon och hon är sin pappas ögonsten sedan första sekunden, men min vanas makt är stor och har bara bytt från en färg på hatten till en annan. ”Blir det för sent med syskon?”, surrar tankarna, om och om igen på repeat. ”När börjar vi försöka igen?”, fortsätter de. ”Tänk om det inte funkar! Vad gör vi då? Hur överlever jag?”

Jag vet med mig att jag har svårt för att leva i stunden. Mina planer är alltid omfattande och långtgående. Jag lever i drömmen om framtiden istället för att stanna och lukta på blommorna och ta saker som de kommer. Faktum är att jag är livrädd för det. Tänk om saker och ting visar sig vara något annat än vad jag hade räknat med?

En gång i tiden levde jag efter att prova det jag aldrig gjort förr om jag gavs chansen. Att gå in i saker med öppna ögon, utan fördomar, utan planer. Att vidga mina vyer och ta reda på vem jag var. Det var under min tid som brutalsingel, efter ett förhållande på nästan fem år som jag kom ur med insikten att jag inte visste vad av mina vanor som var mina och vilka som var min föredettas som bara smittat av sig av vana och bekvämlighet. Nu funderar jag på om jag inte borde införa det tankesättet igen, men jag märker att det är svårt. Timmarna på dagen är så få, allt måste flyta på för att man ska orka med. Rutiner är trygga att luta sig mot, men ack så låsande. Jag vill hellre vara den fritänkande, livsglada individ jag var när jag träffade Finaste, men ingen av oss är den vi var då nu och lär inte kunna bli det med de erfarenheter vi har förskansat oss heller.

Det jag kan göra är att tillåta mig själv att våga tro att vi kan få syskon när vi båda känner att det är dags och att fokusera på vår fantastiska lilla tjej och hennes framsteg. Jag sätter ett första delmål att inte tänka på syskon förrän vår Kamikazebrud kan gå på riktigt. Inte ens när min mens dyker upp nästa gång och jag tar min första Yasmin.