Igår fick jag "den äran" att för första gången under graviditeten krama toalettstolen och prata med Ulrik. Inte för att det kom något, men det var inte trevligare för det. Magen var alldeles öm och krampig en god stund efteråt, men det släppte efter lite juice och torkade aprikoser. (Note to self: Aldrig gå hemifrån utan något ätbart för att slippa Ulrik på stan/jobbet).
Vis av erfarenheten blev det därför smoothietillverkning så snart jag kände hungerillamåendet smyga sig på. Sen äta långsamt med sked. Nu? Mycket bättre :-) Nu får jag skynda mig att göra mig iordning, så det kan bli lunch på stan (vilket Älskling förmodligen kommer att tycka är lite väl tidigt, men shit the same).
Stödstrumpor kom igår med posten från funq wear igår, förresten. Såg trevliga ut, men var lite riviga. De får en tur i tvättmaskinen innan jag tar på dem på allvar (vilket blir på torsdag när vi ska flyga).
Längtar till bröllopsresan, men mest till VULet på måndag. Två evighetslånga dagar kvar! Tar Ulrik som ett tecken på att allt är bra. Vad annat har jag att gå på? Tur sen att det nog blir KUB-(V)UL efter resan, så jag får se så att allt är OK. Undrans om KUB-blodprovet hinns med innan vi åker bara... Tänk om jag kunde tänka på annat än Semlan en enda sekund? Jag kunde behöva pausen. (Men vill jag ha den egentligen?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar