Tar en promenad. Vägen går genom en lekpark. En mamma gungar sin dotter.
Hon sjunger en sång om ett hav, handen formar vågor som möter barnet på gungan och puffar till. Flickan skrattar med hela ansiktet. Mössa och regnbyxor med hängslen på. Livet blir nog aldrig bättre än så.
Jag vill le, för det är en underbar syn. Kärlek utan ett enda hinder, förbehåll, villkor. Men det fastnar på vägen ut och tårar trycker på i ögonen. Jag tittar bort, skyndar förbi.
Hur ska jag någonsin kunna tro och lita på att jag någonsin ska knuffa gunga åt mitt eget barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar