Älskling kommer in i köket där jag sitter med ett glas snustorrt vitt vin och sorterar foton. Jag gnölar över att jag är ful på dem allihop.
"Kommer du inte överens med ditt förflutna?", skämtar han.
Jag minns frågan, för den skar hårt i något jag förträngt, men inte vad jag svarade. Något om saker och människor som var roliga då, men som bara känns pinsamma och jobbiga nu. Gymnasiet och de två första åren på högskolan ger mig magont när jag tänker på det. De följande fem åren är något bättre, men det är som om det inte var samma jag då som innan, eller nu.
Falska vänner.
Att jag själv inte såg kritiskt på mina tillgångar och valde bort dem.
Att jag trodde jag var ful och gjorde mig till just det.
Att jag okritiskt följde i alla dessa nu försvunna, falska vänners fotspår och inte lyssnade till vad mitt förnuft och hjärta sa.
Att jag gjorde detta så till den grad att jag i slutändan inte visste vem jag var, vilka vanor och åsikter som var mina och vilka som var andras.
Tomheten när jag släppte de tre sfärerna; Gymnasiekretsen, kåren och Oddputs vänner. Tre familjer utan beständighet.
Visst gör det ont när knoppar brister,
liksom drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar