Jag har ju varit med om det förr. Allt blir mörkt. Vill bara ligga under täcket. Inget gör mig glad, jag ser bara bekymmer hopa sig, bli övermäktiga. Vill fly, sluta tänka, bara sova.
Det var flera år sedan sist nu. Jag har inte tänkt på det, inte sett tendenserna, men nu är jag rädd att det barkar åt fel håll, att jag inte ska kunna vända det.
Måste ut i ljuset, måste träna, måste se till att ha vänner omkring mig, måste prata.och jag måste lära mig ta paus från mig själv. Har inte råd att bli ett litet gnyende tycka-synd-om-paket. Vill inte gå igenom det igen någonsin. Men jag vill inte prata om allt. Inte ens de närmaste har alla pusselbitar. En här, en där, istället. Känner att jag censurerar mig, men också att jag släpper på för mycket av mitt inre och att jag inte tänker igenom vad och hur jag säger saker. Visst är jag mig själv, men ibland på ett för naket sätt. Somliga blundar och stöter bort de som är nakna. Jag vet, för jag gör det ju själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar