Här gården mesta bra med Knyttet. Storasyster har däremot inte haft en bra dag och det var gråt och protester från det att hon vaknade tills att hon kom iväg till förskolan. Det är inte kul att dela med sig av sin mamma, även om man tycker om sin lillasyster!
Plötsligt ska det bara ätas om man får sitta i mammas knä. Välling är det enda som gäller på kvällen, fast vi hade slutat med det för flera veckor sedan. Stackaren har massor med mardrömmar. Det blir kaos om det inte är mamma som väcker och klär på om morgonen (kan/vill inte själv nu) och nattar om kvällen. Och hon blir superarg om pappa ens frågar om han ska hjälpa till med något.
Semlan vill ju så klart vara säker på att hon fortfarande är lika viktig och att jag finns där när hon behöver mig. Jag förstår det. Men som det sliter i hjärtat när jag ser hur ledsen och osäker hon är! Jag är glad att hon är så pass stor att vi kan prata lite om det, men allt är så nytt och det behövs tid för att hitta tryggheten igen. Dessutom kan ju jag och hennes pappa babbla allt vi vill, men Semlan måste ju själv kunna känna det för att tro på det. Vi jobbar på det, men det är inte lätt! Och jag minns ju själv hur jobbigt det kunde vara med syskon ibland.
Tålamod, tålamod...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar