Att ens älskling inte vill just för tillfället KAN vara för att han är ansvarsfulla, inte nödvändigtvis att de inte vill, eller vågar. Fast tanken på att han bara ger efter p.g.a. tjat och inte av egen önskan efter gemensamma barn orsakar lite svid i hjärtat. Oftast sägs killarna ändra sig "unterwegs", eller när barnet väl är fött, men jag vet inte om jag personligen hade känt mig OK med att skaffa ett barn med någon som inte kan se glädjen med det lilla livet. Hur tänker dessutom dessa män? Ett barn är inte en ny möbel i hörnet.
Varför börjar inte killar tänka på barn som tjejer gör? Jag gissar att de få pojkar som leker "mamma, pappa, barn" är så illa tvugna småbröder och generellt kommer killar nog inte in i samma tankesätt som tjejer och just de lekarna kommer i en ålder då könet definieras och sätts. De funderar inte på det (på samma sätt) från den stunden då de kommer i puberteten, eller har sex första gången, för de blir inte gravida. De får inte lära sig att de kan komma att stå ensamma med ett barn om mamman överger dem, för de bär inte barnet och kan lämna det innan det är fött. Det talas fortfarande i skämtsamt positiva ordalag om att killar ska "så sin vildhavre", medans tjejer "blir på smällen". Det är jämställdhet/sociala strukturer från början till slut.
Jag har flera gånger hamnat i värsta diskussionerna med killar om huruvida de kan kallas för slampor eller ej. De tycker generellt inte det, men vem som helst som ligger runt hur som helst utan att fundera på konsekvenserna kan i mitt tycke passa in på termen, oavsett kön. Lustigt nog håller de flesta tjejer jag diskuterat samma sak med, med mig.
Ja, ja. Med detta sagt vill jag påpeka att jag visst tycker att flickor ska få vara flickor och pojkar pojkar (efter deras eget behag och utan andras oinbjudna inblandning), men jag gillar inte att man inte ska tillåtas göra samma saker på lika villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar