Med akutsnitt föddes en liten pojke igår. Han har inget namn, men goda röstresurser =)
Mamma Frankofil säger sig må bra. Det gör så klart ont och hon går på smärtstillande, men hon lät lika stadig på rösten som alltid. Om jag förstod det rätt var nog den nyblivne fadern mest omskakad. Tänk att inte ens kunna trösta, inte få vara med, utan få se sin älskling sövas och rullas in på operationssalen. Två minuter för att få ut barnet, personalens rutiner, sedan ensam vänta med barnet tills mamman vaknar. Kan facinationen över det nya livet stävja oron?
Hur har ditt livsperspektiv ändrats när allt sjunkit in, rara vän? Jag tror mitt har, för jag känner mig närmare det koncept som livet är och döden en beståndsdel utav, utan att ens ha sett annat än vanliga vardagar och enbart ha hört din historia. Men vad är det mot att stå i operationssalens oönskade rampljus?
Glad att allt gått bra, glad när jag hörde barnet skrika när du ringde, glad över styrkan i din röst. Allt hade kunnat hända, även i händerna på kunniga människor.
1 kommentar:
Såhär flera månader efter läser jag ditt inlägg. Jag blir varm av det du läser och minns hur uppfylld jag var av allt det nya då. Den som tror att ett kejsarsnitt är mindre smärtsamt än en vanlig förlossning tror fel. Jag vet, för jag gick igenom nästan båda under två tuffa dygn.
Och kärleken till det nya liv man satt til världen börjar i samma stund man ser det skrynkliga trynet och växer sig sedan starkare för varje dag.
En förälders uppgift är att förbereda sin avkomma inför livet, men samtidigt vill man linda in och skydda från varje liten risk som finns. Att få barn är en ny värld som öppnas, och jag hoppas innerligt och ärligt att du får uppleva det.
Skicka en kommentar