Ringde föräldrarna igår. Samtalet inleddes med en restriktion på tio minuter, eftersom samtal från storebror väntades. Så klart blev det en timme längre än så.
Fick tips på polermedel för parkett och föräldrarnas golvbyte avhandlades liksom hasselnötsskörden för året, allmänt om vilka sjukdommar vi haft sedan sist, barnuppfostran, demens, senaste utlandsresorna och kommande festligheter. Mina föräldrar verkar f.ö. gå ut mer än vad jag gör.
När jag så trippade ut till mannen i andra rummet såg han tyst på mig med stora, skrämda ögon. "Måste ni bråka så mycket?" undrade han. Bråka? Jag förstod inte. Vi hade ju bara pratat lite löst en stund, tänkte jag. Och fick förklara: Nej, så var det inte. Vi bara låter så i min familj. Du skulle tittat in, så hade du märkt att det inte var någon fara.
Ah...han vet ju att det varit jobbigt ett tag mellan mig och föräldrarna, men det känns som om det är över för den här gången. För den här gången. Säger så eftersom jag vet att det kommer att hända igen. Om inget annat för att jag börjat stå på mig mycket mer och vägrar låta dem försöka uppfostra mig. Min familj är stridbar sådan, mannens en mer konfliktundvikande. Det kan bli ohyggligt frustrerade, eftersom det innebär att vi ofta - trots samma mål - hamnar i situationer där vi helt går om varandra. Dock även att vi berikar varandra, det är jag övertygad om. Jag lär honom säga ifrån, han lär mig att tagga ner. I det stora hela tycker nog vi båda att det är den andra som oftast styr, men jag kan undra om han märker när jag låter honom göra det.
Han är i alla fall gladare sedan jag lärde mig tygla min av mamma ärvda städnoja (och av pappa dito pedantism). Hon städar varannan dag, hos oss blir det en tredjedel så ofta. Att jag investerat i en liten städrobot hjälper. Att han börjat påminna om sakerna HAN alltid får göra hjälper. Att fråga sig själv en gång till: Vari ligger värdet att göra detta just nu? hjälper. Att hitta och komma överens om var saker ska bo och att investera i vackra ting som lugnar själen hjälper. Och att inte glömma att säga söta saker till varandra, fast man är oense. Man tycker ju om varandra ändå, bara på ett mer komplicerat sätt. När det verkar som om ingen ände finns på osamset får man hämta ett av husdjuren och visa sin goda vilja med en replik i stil med "Fluffig päls är najs".
Det sägs att man förr eller senare blir sin egen mamma, och visst, det är kanske sant. Men man har under sin uppväxt sett henne utifrån och vad hennes egenskaper och därav påföljande agerande lett till. Därmed har man också en god möjlighet att ta tillvara de bra sakerna och att tänka efter en gång till innan man gör om de dåliga. Slumpen har redan gett en ett gäng personliga egenskaper av sämre sort, vilka inte kan spåras bakåt i tiden. Det räcker ju gott och väl att lära sig hantera dessa på ett vettigt sätt. Varför ska man dessutom behålla arvegods man inte behöver? För tryggheten att återgå till ett bekant beteende?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar