I mars 2003 konstaterades det att jag hade cellförändringar. Efter två extra provtagningar togs beslut om operation i april 2004. Jag hade då haft problem med kramper i äggstockarna så gott som dagligen i ett års tid. Sjukvårdspersonalen avfärdade det som symptom dock.
Livmoderhalscancer var förr en vanlig dödsorsak hos unga mödrar, så jag är glad att det upptäcktes tidigt - redan i förstadiet- och plockades bort. Operationen var i alla fall inte alls läskig, till skillnad mot tiden från beslutet om den tills den faktiskt ägde rum. Man blev sövd om man ville, vilket jag valde, och jag fick droger som gjorde mig helknäpp i 20 min på uppvaket. Vissa grät, andra bråkade. Jag låg och skrattade och ylade efter mer, så att jag kunde ha till helgen. De sa nej, de tråkmånsarna.
Jag hade kunnat jobba efteråt, men jag tog ledigt resten av dagen, för det var ändå lite omtumlande med all nervositet. Så fick jag istället andrum och en anledning att äta godis och tycka synd om sig utan att skämmas en hel dag.
Jag blödde de första dagarna och "vätskade" därefter en del efter operationen. Vill minnas att det varade ca 3 veckor och man fick inte använda tamponger. Det luktade ganska illa om vätskan.
Eftersom jag gick på p-piller då vet jag inte om, eller hur det påverkar ägglossningen och hormonerna, men iom att man vätskar kan jag tänka mig att man kanske får vänta en månad eller två efteråt, så att allt kommer i fas. Läkaren jag träffade på sista återkontrollen lovade att det inte skulle påverka barnalstringsförmågan, men jag har ju minst sagt nojat lite sedan dess. I vilket fall har kramperna gått över och inte kommit tillbaka sedan operationen. Nu när jag upplevt hur ÄL känns vet jag säkert att det i alla fall inte var det. Kommer det tillbaka kommer jag att parkera mig hos barnmorskan tills hon testar mig, vare sig det är dags eller ej för testet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar